Jane Austens värld på Skokloster

Förra helgen drog en delegation från Uppsalas Geek Women Unite-grupp till Skoklosters slott och tittade på utställningen Jane Austens värld. Utställningen är uppbyggd kring kostymer från Austen-filmatiseringar, och visar, förutom tolkningar av tidens mode, tidstypisk konst, möbler och andra föremål ur slottets samlingar. Exempel ur romaner och brev används för att berätta om kläder, ekonomiska villkor och sociala normer – det var ok att brodera när man hade besök, men inte att stoppa strumpor. Läs vidare ...

Marvel: Trailer-Triss i Trikåer

Första trailern för Marvels Black Panther har äntligen släppts och den ser så bra ut! Så snyggt filmat, så bra skådisar, soundtracket är on point. Mycket pepp inför detta!!
Det är verkligen skam att kvinnor och icke-vita lyfts i MCU ett årtionde efter att varenda Chris i Hollywood fått dra på sig ett par tights. Det är nästan som att de väntar på att folk ska ha blivit helt uttråkade när det gäller ALLA andra hjältar unna de tänkte att det kunde va dags för exempelvis en svart man att vara huvudrollen i en superhjälterulle (jag menar, har det gått typ 30 år sen Wesley Snipes spelade Blade?)
Sen är det ju också sorgligt på sitt plan att Marvel, vars samtliga hjältar bör i riktiga städer (gärna New York) till skillnad från DCs Gotham och Metropolis, aldrig någonsin ville göra den research det skulle krävas för att porträttera en riktig Afrikansk kultur av de hundratals som finns. Man valde bort storstäder som Johannesburg och Nairobi och hade så svårt att föreställa sig en modern afrikansk stad som kunde bli ett högteknologiskt centrum, att man gick och hittade på Wakanda för att slipa förhålla sig til något äkta. Som att Wakanda är lika troligt som Thors Asgard. Jag är inte såld på detta, men vi får se hur det presenteras. Vem Vet, det kanske blir en positiv överraskning? Läs vidare ...

We get it, you’re the immortal Iron Fist…

Iron Fist, även känd som Danny Rand, är en ung man som ärver ett familjeföretag och dess förmögenhet när föräldrarna omkommer i en olycka (Hej Batman/Ironman/Green Arrow!), och som sen lär sig kampsport i någon hemlig sektliknande orden (precis som Batman) av munkar (hrm.. Doctor Strange?), för att återvända till New York och slåss mot korruption och den onda organisationen the Hand med hjälp av sina superkrafter (ja, ni vet, som Daredevil). Med andra ord, Danny Rand var en ganska trött figur redan innan han fick komma upp på TV-skärmen. Har han något nytt att komma med så vet jag verkligen inte vad det skulle vara, men som en avgörande del utav Marvels superhjälteteam The Defenders, en intressant motpol till de mer bombastiska personligheterna i The Avengers, så var det väl inte konstigt att man rotade fram Danny ur glömskan och presenterade honom som något nytt och spännande (hint: det är han inte, han är en tönt).
Läs vidare ...

Your Name

I den lilla bergsbyn Itomori smyger dagarna långsamt fram. Mitsuha är i hela ortens blickfång då hennes frånvarande far driver borgmästarkampanj, och samtidigt snackas det skit i skolan om hennes familjs gamla tempeltraditioner. Hon önskar sig inget hellre än att komma bort.
När hon vaknar i Tokyo-studenten Takis kropp är det med andra ord en välkommen dröm. En underligt långdragen och krävande dröm. Ännu konstigare blir det när Mitsuha vaknar som sig själv igen och får veta att hon betett sig underligt i skolan hela dagen innan.
Taki å andra sidan hade tydligen lyckats gå vilse på vägen till skolan, fikat för en smärre förmögenhet och vinkade av sin snygga kollega efter jobbet, utan att ha något som helst minne utav gårdagen…
Ganska snart listar tonåringarna ut att de börjat besitta varandras kroppar, och att minnena försvinner efter att de vaknat. Det blir allt viktigare att hindra den andre från att skämma ut en och hålla låg profil. Långsamt växer ett nätverk av regler och korrespondens fram, alltmedan Taki och Mitsuhas öden knyts samman över tid och rum. Läs vidare ...

#52FilmsByWomen

En vecka försent har jag bestämt mig för att hoppa på The 52 Films By Women Pledge, som helt enkelt innebär att en på ett år ser 52 filmer regisserade av kvinnor. Jag har dessutom bestämt att det bara ska vara filmer jag inte tidigare sett och att det i största möjliga mån ska vara filmer jag faktiskt är intresserad av att se istället för att gå via en färdig lista. Dessutom har jag tänkt blogga om så många av filmerna som möjligt. Läs vidare ...

Gott nytt år!

Som ni kanske har märkt har det varit ganska tyst här på senare tid, från oss allihopa. Det där livet utanför bloggen, alltså. Kan man inte bara ägna sig åt att titta på tv-serier och skriva om dem? Tydligen inte.

Men hur som helst, vi önskar våra läsare ett gott nytt år med denna bild på en tjock-tv! (Ja, det där är jag. Ja, jag tittade på många gamla fotografier när jag var hos mina föräldrar över julen.) Läs vidare ...

SATC 3?

Någon dag före jul började nyheten spridas att en tredje Sex and the City-film var på gång och jag kände bara nej, nej, NEEEJ FÖR FAN. Vilket kanske var en onödigt stark reaktion – är man inte intresserad så är det väl bara att låta bli att titta. Men till saken hör att jag räknar den andra SATC-filmen till de absolut sämsta jag har sett. Jag kommer knappt ens ihåg något av den, bara min egen reaktion: att den var en lång och gräsligt pinsam upplevelse och att världen skulle varit en bättre plats utan den filmen. Jag minns att jag fällde en kommentar om att den inte ens hade något handling, och det enda karaktärerna gjorde var att skrika. Ja, inte vet jag. Jag minns som sagt inte och det är kanske en bra sak. Det enda som är liiite positivt med en tredje film är att vi verkligen inte är bortskämda med filmer om kvinnors vänskap i 50-årsåldern (eller roller för kvinnor i den åldern över huvud taget …) men efter den plågsamma röran som var den förra filmen har jag svårt att se fram mot ens det. Läs vidare ...

”A long time ago, we used to be friends”

Spoilers för Captain America-filmerna, och Avengers: Age of Ultron.

Den 27 april var det Sverigepremiär för Captain America: Civil War, den tredje delen i Captain Americas film-serie. Filmen inledde fas tre i Marvels cinematiska universum, och Maria, Nahal, Fia och Frida rusade förstås iväg till biosalongen för att få sin dos superhjälte-drama. Sedan skrev några av oss det här inlägget och glömde att posta det. Läs vidare ...

”They said she danced naked in the town square and enslaved the minister”

Jag har sett många Halloween-relaterade inlägg i sociala medier under den senaste tiden: utklädnader, filmtips, en månad utav skräck-relaterade Instagram-poster, osv.
Anna frågade exempelvis på Twitter varför hon inte kunde komma på särskilt många bra böcker med häxor. Jag och Maria kunde till vår förvåning inte heller nämna särskilt många. För mig har det temat begränsat sig främst till tv-serie/film-mediet. Läs vidare ...

The Living and the Dead

Jag skrev i början av veckan att ni borde se The Living and the Dead. Here’s why.

Det är slutet av 1800-talet i England. Gifta paret Appleby – psykologen Nathan och fotografen Charlotte – flyttar från staden till landet i Somerset för att ta över Nathans familjs gård. Det är en omställning med utmaningar för alla inblandade. Charlotte är väldigt intresserad av lantbruk och har många idéer om förnyelse, men hon saknar praktisk erfarenhet och alla som jobbar på gården är såklart inte intresserade av att lyssna på en ung kvinna som har ”lärt sig lantbruk från böcker”. För Nathan river livet i Shepzoy i oläkta sår. Innan Charlotte hade han en annan fru och ett barn, ett barn som drunknade i gårdens damm. Och som om inte de väldigt verkliga problemen som sorg och skuld och hot om dålig skörd var nog, verkar Shepzoys alla gamla spöken och osaliga andar vakna. Det börjar med att prästens dotter blir besatt, och snart har de flesta i byn upplevt något underligt. Även Nathan, som ju är en utbildad man som tror på vetenskapen, ser saker han inte kan förklara på något rationellt vis. Läs vidare ...

”Which People?”

Jag gillar inte skräckfilmer. Jag har gett genren ett antal chanser genom livet, och det finns helt klart både guldkorn såväl som bottennapp. Vad jag menar med att jag inte gillar skräckfilm är att jag helt enkelt inte dras till genren. Jag ser det inte på bio, jag har inte skräckfilmskvällar med vänner, jag försöker inte gräva upp den där kultklassikern ur filmhistoriens mörker. Därför är Halloween heller inte en högtid jag kopplar till skräck. Snarare är det en festlig, utländsk högtid kopplad till hösten och mysig stämning. Yeah, I said it. Det är musikalnummer och klara höstfärger, mycket Tim Burton (som på senare år bjudit ena besvikelsen efter den andra, både professionellt som privat) och magi. Läs vidare ...

Kostyminspiration

Eftersom det är Halloween känns det passade att posta det här gruppfotot med All Hallows-utklädnader ur BBC:s utmärkta spökminiserie The Living and the Dead:

Jag kommer nog att skriva mer om The Living and the Dead när jag har sett klart, men om jag inte gör det: Den är asbra. Se den.

The Descent

The Descent är en sån där film som jag har tänkt säkert 100 gånger att jag borde se. Det som äntligen fick mig att göra slag i saken var att författaren Pål Eggert skrev om den på Facebook och tyckte att den borde nämnas oftare när det snackas feministisk kultfilm: ”Märkligt med tanke på att den handlar om ett kamratgäng som uteslutande består av kvinnor som ska undersöka ett grottsystem. Som i alla skräckfilmer råkar de ut för jävliga saker, men samtidigt är de tänkande, kännande och kompetenta personer.” Läs vidare ...

Läskiga kortfilmer

Imorgon är det halloween! Vill ni bli rädda bara en liten stund? Här är några tips:

När jag tittade på dem snubblade jag också över Don’t Answer, som jag visserligen inte gillar lika mycket som de två andra, men som jag tar med på grund av att de har något gemensamt: En sorts vardagsrädsla som jag kan känna igen. Läs vidare ...