2015 – The Recap Oddysey

Jag är ett stort fan av listor; vad jag sett, vad som ska ha premiär, vilka skådisar som är med i vad, vad jag borde se och läsa etc. för att inte tala om alla saker på jobbet man måste göra (detta är dock helt oviktigt i sammanhanget, så vi lämnar det därhän). Fördelen med Onda Cirkeln är ju inte bara att jag fått en ordentlig plattform för mitt rantande, utan att jag delar den med andra som också tipsar mig och är så jävla bra personer över lag. Vi har olika smak och olika preferenser, men ibland sammanfaller dessa precis eller åtminstone tangerar varandra och vi är nog varandras främsta tipsare.
Därför tänkte jag göra en recap av mitt film- och tv-serieår 2015, så ni andra till exempel kan undvika en del missar jag utsatte mig själv för. Som ni ser är det mycket superhjältar och fantasy som dominerar, men det är ju heller inte ovanligt för min del. Beakta att allt på listan inte släpptes 2015 utan det kan vara så att jag helt enkelt bara såg det under nämnda år:

 

Bäst på bio: Mad Max: Fury Road. Regissörer som inte var George Miller = mediokra.

Favoritkaraktär på film: Charlize Theron som Imperator Furiosa i Mad Max: Fury Road.

Favoritkaraktär på TV: Taraji P. Henson som Cookie Lyon i Empire, what a queen.

Favoritfilm: What We Do in the Shadows. Kom ut året innan men jag såg den i somras och sen ytterligare fyra gånger.

Årets bottennapp: Avengers: Age of Ultron. Vilket fucking skämt på alla plan.

 

 

Bästa tipset jag fick: Möjligen när Maria tipsade om UnReal. Alla karaktärer är usla, allt är ångest, men så extremt beroendeframkallande.

Bästa tipset till andra: Den Onda Cirkeln (seriöst, spread the word, vi är bra).

Bästa ensamble-cast: Gänget i Brooklyn Nine-Nine; hysteriskt roliga, fortfarande i fantastiskt samspel med varandra och konstant arbetades med att bryta fördomar i bl.a. amerikansk tv-kultur om hur man skildrar latinokvinnor, maskulinitet, svarta pappor, gay män i uniformsyrken etc. Annars är ju How to Get Away with Murder och Orange is the New Black favoriter, men den första mycket för att Viola Davis i huvudrollen som Annalise Keating är suverän, medan problemet i den andra är att Taylor Schillings huvudroll Piper Chapman är den tråkigaste delen av hela OitNB. Jag är så less på hennes priviliged white girl story, hon sänker hela denna serie genom att så jävla mycket fokus läggs på henne och hennes familjs bullshit problem och bullshit personligheter.

 

 

Mest uppskattade biroll: Nu är det nog så många att jag inte kan minnas vem som jag gillade bäst, men Titus Burgess som Titus Andromedon i Unbreakable Kimmy Schmidt var perfektion.

Årets ”äntligen”: I december började jag se original Star Wars. Kollektiv suck av lättnad från min omgivning.

Bästa actionscen: Colin Firths kyrk-slagsmål/massaker i Kingsman: Secret Service, så brutal och absurd och välkoreograferad. Bubblare i kategorin actionscen: Slagsmålet i hallen i Daredevil S1, bästa superhjälteslagsmålet hittills.

Bästa hjälte: SÅ svårt. Peggy Carter, Jessica Jones, eller Imperator Furiosa? (Egentligen Kamala Khan som Ms. Marvel, tveklöst, men hon har inte lämnat comic-formatet ännu).

Bästa old-timey skurk: Marvels bästa drag i år var på Netflix-fronten, bl.a. med antagonister som David Tennant i rollen av Killgrave och Vincent D’Onforio som Wilson Fisk. Tennant är så kyligt störd i huvudet, D’Onforio fyller ett rum med sin närvaro och stjäl varje scen.

Sämsta specialeffekter: Crimson Peak?! del Toro, va fan hände? Fick ju Buffy S1 att se snyggt ut.

 

 

Bäst kostym: Crimson Peak briljerade åtminstone på den fronten, men jag såg även alla tre säsonger av australienska Miss Fisher’s Murder Mysteries och skulle offra andras mest kära ägodelar för att få tag på Phrynes kappor.

Bästa komedi: Brooklyn Nine Nine, fortfarande jättebra tv efter tre säsonger.

Bästa twist: Första mid-season finalen på How to Get Away with Murder. Hela jag var i uppror.

 

 

Bästa on-screen vänskap: Big Boo och Pennsatucky fortsätter få hjärtat att blöda i OitNB. Även Taystee och Suzanne var fantastiska.

Bästa tv-beslut för egen del: Att ge upp på Arrow och inte börja igen. #ByeFelicia.

Sämsta tv-beslut: Att ge sig på tredje säsongen av Hannibal när säsong två slutade så bra. Sett tre avsnitt in och allt känns som kaos, trots Gillian Andersons närvaro?

Tydligaste ”jag gav upp för länge sedan”: Joss Whedons manusförfattande. Seriöst, du är inte bra längre. Ditt bidrag till tv-seriemanus jämfört med 15 år sedan är på samma nivå som Tim Burtons kreativitet i film idag jämfört med 1995, m.a.o. icke-existerande.

 

 

Största besvikelse: Att jag inte såg Selma. Att Exodus och Stonewall och Gods of Egypt ens kunde få bli filmer. Att man fortsätter pusha 10ggr så många vita straighta män i MCU filmatiseringarna, så lagom till att T’Challa eller Carol Danvers får egen film i ”MCU Phase100 Phase3″ runt 2018, så kommer ingen vilja se mer superhjältefilmer och det kommer skyllas på att de är för PK. Besvikelserna är många.

Årets ”meh”: Ant-Man. Inte ens hemma har jag sett den, så jävla ointresserad.

 

 

Årets mest utdragna: Min väntan på Agent Carter säsong två, uppe i 11 månader nu.

Årets bästa omtittning: The Craft. Alldeles för länge sen, men filmen är fortfarande guld.

Bästa soundtrack: Underligt nog har inget soundtrack verkligen fastnat hos mig i år. Men när jag såg Cirkeln på bio, och montaget till tjejernas insikt om sina förmågor och skiftet av maktbalansen sker mellan de till tonerna av Kate Bushs ”Running up that Hill” så tyckte jag det var ljud och bild i ett sånt utsökt  samspel att jag tänker på det fortfarande.

Mest fulländade galaögonblick: När Viola Davis vann en Emmy för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes tal, hennes inlevelse, hur Taraji var hennes största supporter i salen trots att de tävlat om samma pris. Jag blev lite tårögd när jag såg det.

Årets sista biofilm: Taxi av Jafar Panahi, persisk film på Fyrisbiografen i Uppsala. Panahi tar sig rollen av taxiförare och kör folk från olika samhällsskikt genom delar av Tehran. Alla skådespelare/individer är med på det fast det är filmat som att de inte vet. Även om den är lite ojämn i sitt försöka att skildra censur, klasskillnader, den yngre generationen mot den äldre samt kanske främst korruptionen hos regimen och vad detta samhälle gör med sina människor, så var det en intressant och tragikomisk filmupplevelse.

Årets smartaste: När man förnyade Marvel’s Agent Carter för en säsong två.

Årets dummaste: Att man följde upp nya Ghostbusters med att prompt föreslå ännu en ny Ghostbusters med bara män i casten igen? Att man la ner helt fantastiska (enligt mina vänner) Strange Empire, innan jag ens hann börja titta? Att man fortsatt jobba på att reboota Xena- Warrior Princess och UTAN Lucy Lawless?! Att man tog en serie med så bra första säsong som Sleepy Hollow och bara fortsätter förstöra den. (Denna lista kan bli så mycket längre, ett helt eget inlägg minst…).

Sämsta dialog: Finns mycket, men mest isande i minnet är ju utbytet mellan Scarlett Johansons Black Widow och Mark Ruffalos Hulken i Age of Ultron, där han talar ut om sin ångest om att vara ett monster som skadat tusentals människor. Hon jämför då sin indoktrinering till lönnmördare där man tvångssteriliserat henne för effektivisering som agent, som likvärdigt i ”monster-skap” med hans mördar roid-rage.

 

Mest inspirerande dialog: När Red i OitNB berättar om att hennes största idol var världens första kvinnliga astronaut, och hur Valentina Tereshkova fortfarande var hennes hjälte. Så jävla bra och roligt, både om att drömma och vara ambitiös, men också om idiotin att följa blint och hoppas på att någon annan bara ska lösa all ens skit åt en. Kate Mulgrew är så bra, hennes ansiktsuttryck talar ett helt eget språk.

Årets otippade: När man valde indie-regissören Taika Waititi till att styra Marvel Cinematic Universes nästa installation av Thor.

 

Det var allt för den här gången. 2016 blir ett inläggstungt år, jag kan känna det på mig, så jag föreslår att våra läsare tar mina vaga antydningar kring detta på allvar och tittar in några gånger i veckan.

2 kommentarer

  1. Awesome recap! Jag kan snor idén att använda roliga gifs i min sammanställning sedan. ;)

    Gillade också Titus jättemycket i de få avsnitt jag såg av Kimmy Schmidt men jag pallade inte med den serien tyvärr. Alldeles för hysteriskt peppig för min smak. xD

    • Tack!
      Kan rekommendera gifs från The Golden Girls, finns för varje tillfälle och ansiktsuttrycken är värda ett inlägg isig själva.

      Unbreakable Kimmy Schmidt är helt hysterisk. Jag föredrog första halvan av säsong ett mot andra, men ja, det är verkligen inte för alla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *