”You sure you’re bullet proof?”

Supergirl, en gång i tiden Stålflickan på svenska, blir ny tv-serie och premiärdatum är satt till den 26 oktober i år. Redan nu i sommar läckte dock pilotavsnittet, och för alla oss som tröttnat på snubbig superhjälteaction till den grad att vi börjat ge upp på konceptet, så var det här en potentiell frisk fläkt.Men när jag såg piloten var min reaktion mest: Är det här allt?

supergirlSanningen är att jag har väldigt lite koll på Supergirls back-story. Hon har funnits i olika inkarnationer inom DC Comic-verse, bland annat som Supermans (Clark Kent a.k.a. Kal-Els) kusin Kara Zor-El. Kara dog och kom såklart tillbaka, och använde under en period pseudonymet Linda Lee Danvers (ingen relation till Marvel Comics Carol Danvers). En annan inkarnation av samma hjältinna är tydligen en helt annan tjej som också hette Linda Danvers, samt en genmodifierad kvinnlig klon av Superman, om jag fattat detta rätt. Tack Wikipedia för att ni förtydligar detta bättre än vad DCs multum av storylines gör.
Hursom, CBS som producerar serien ägs till hälften av CW, och tanken var väl att Supergirl skulle agera en motvikt till det bolagets mörkare satsningar Arrow och The Flash, samt ge möjligheter till tie-ins med de serierna. När jag först såg trailern (den var seriöst 8 minuter lång) slogs jag av en uppenbar DC möter Djävulen bär Prada-vibb. Det var inte riktigt vad jag hoppats, men jag kände ändå att det kunde bli något kul, något lättsamt och mer relaterbart än superhjältar med huvudkontor i källaren. Var jag tveksam inför att man direkt valde att koppla en kvinnlig protagonist med superkrafter till ett day-jobb med pennkjolar, klackar och administratörsuppgifter? Ja. Var jag helt emot det? Nej. Jag är inte den som anser att det ena måste utesluta det andra; var en superhjälte med klackar – låt dig bara inte definieras av dina klackar.
Jag gillade i alla fall särskilt tanken på Calista Flockhart som hård media-mogul. Minst uppskattade jag dock tanken på Melissa Benoist som Kara Zor-El. Benoist var tydligen ett populärt val, men själv tycker jag hon är jättetrist som skådis. I Oscarsnominerade filmen Whiplash (2014), var hon obeskrivligt träig som protagonistens flickvän. Mycket av hennes fanbase kommer från hennes tid i musikal-serien Glee, där hon spelar blyga tonåringen Marley Rose, med ätstörningar och låtskrivardrömmar. Hennes karaktärsporträtt var jätteomtyckt, medan själv tycker jag att hon var del av Glees mest intetsägande säsong, och hon kändes inte som en breakout-karaktär för min del.

För att ge er en recap av pilot-avsnittet:
Kara Zor-El är Supermans 12 år äldre kusin. När deras hemplanet håller på att möta sin undergång, skickas vår framtida Clark Kent till jorden för ett säkrare liv, och Kara skickas efter som en livvakt och livlina. Men hennes rymd-pod slås ur kurs. När hon väl når jorden, efter att ha rest igenom någon typ av maskhål(??), så är hon fortfarande sitt tolvårs-jag, medan kusinen är mycket äldre än hon. Kara får nu chansen att vara helt normal jordbo, flyttar in med familjen Danvers och lägger sitt tidigare liv som kunglighet bakom sig.
Vi hoppar sedan framåt i tiden, ett dryga decennium. Kara är numera PA för media-drottning Cat Grant i National City. Hennes kusin är världskändis medan hon själv hämtar kaffe, och även om hon velat vara normal skaver tanken på att hon slösar bort all sin potential (med rätta, hon har alltså inte ens försökt sig på att flyga?! Wtf. Har hon inte velat pröva någonting?).
När hennes syster Alex hamnar i en livshotande situation är det bara Karas krafter som kan rädda henne. Men efter det är hon exponerad, och hamnar snabbt på omslagen av varenda tidning i National City.
Kara måste nu bestämma sig för att antingen återgå till sitt vanliga liv, eller att släppa alla hämningar och axla ansvarets manteln (bokstavligen och bildligt talat). Men snabbt blir hon medveten om att hennes enda problem inte är bankrånare, eller hur hon ska hålla sin identitet hemlig när chefen inte vill annat än att sälja löpsedlar med Karas ansikte på, utan att hennes hemplanets största kriminella element tycks bestämt sig för att göra jorden till sin nya sandlåda.

cat grant

Problemet med Supergirl är att man redan från start vill hinna med allt. Ett pilotavsnitt som ska vara roligt och lättsamt men samtidigt spännande, som ska ge oss en backstory komplett med antagonister och Kryptons politiska intriger till familjegnabb i adoptivfamiljen på jorden. Man ska dra in Superman, man ska etablera en crush, det ska presenteras en S.H.I.E.LD-liknande organisation som bara fokuserar på utomjordiska hot. Det är för mycket, t.o.m. med pilotavsnitts mått mätt, och det känns nog delvis också så för att det helt enkelt inte var så imponerande eller engagerande som jag hoppats.
Men om jag koncentrerar mig på de små sakerna: Kara och Cat Grants relation är intressant. Grant är lite av en naturkraft personlighetsmässigt medan Kara är mer doe-eyed innocence, och i rollen av PA blir Melissa Benoist karaktär konstant överkörd på jobbet. Deras enda större konflikt i piloten blir när Kara anser att termen ”supergirl” är nedlåtande, medan Grant menar att folk som tycker en ”girl” vara mindre kompetent än en ”woman” eller mindre kompetent överlag, bär på det riktiga problemet, i.o.m sin syn på kvinnor. Man försöker här etablera en kvinnlig superhjälte som vet med sig att hon redan från start kommer mötas av vardagssexism och ifrågasättanden på ett sätt hennes manliga kusin inte alls kommer utstå, men det det är så väldigt övertydligt att det nästan känns som att de förväntar sig publiken vara barn (med det sagt så tror jag barn genuint skulle gilla serien). Jag hoppas på fler samtal/utbyten mellan Cat och Kara, då Cat Grant är en sådan självsäker och trygg person i sig själv och skulle kunna agera ledstjärna för Supergirl när hon tvekar över sina förmågor och sin person.
Jag gillar också: att etablerade Superman karaktären, fotograf Jimmy Olsen, är svart för första gången i DCs historia (spelad av Mechad Brooks), att Karas liv utanför jobbet inte bara är massa tjurande och hängande i mörkret (hej, Oliver Queen), att hennes superhjältedräkt känns praktisk (förutom att hon har utsläppt hår när hon slåss? Bara för att hon har det i serietidningarna betyder det inte att man ska behålla något så uppenbart opraktiskt på tv), och att hennes adoptivföräldrar spelas av Helena Slater och Dean Cain, som en gång i tiden själva spelade huvudrollen i Supergirl från 1984, samt Clark Kent i tv-serien Lois & Clark (jag älskar sådana här cameos).
Vad jag inte gillar: Karas manliga kollega och väns ihärdiga förälskelse som är en misslyckad comic relif (han tror även vid ett tillfälle att hennes ointresse grundar sig i att hon är lesbisk, tanken på att han själv bara inte är intressant har tydligen inte formats i hans huvud), den hemliga organisationen som bevakar utomjordisk aktivitet (budget- S.H.I.E.L.D), den underliga teorin kring hur Kara och andra från Krypton hamnade i ett maskhål och sedan ändå tog sig till jorden, samt specialeffekterna som vid flera tillfällen känns off.

Jag hoppades på mer, men vet ärligt talat inte exakt vad det var jag hoppades på. När serien har premiär kommer jag ge det ett par avsnitt för att se om det artar sig. Gör den inte det, så ska iaf Marvel/Netflix släppa a.k.a. Jessica Jones i år, och fantastiska Agent Carter får en andra säsong om ett halvår. You are few and far between ladies, men ni börjar äntligen dyka upp.

10 kommentarer

  1. Jag har inte sett henne i Glee, men jag håller verkligen med dig om Benoist – tycker hon är alldeles för ‘cookie-cutter’ för att bli kul som superhjälte. Å andra sidan är väl Superman också rätt cookie-cutter, om jag förstått saken rätt, så det kanske är bra val ändå som en vill hålla sig karaktären trogen.

    Min största invändning mot Supergirl – som egentligen inte är en invändning mot Supergirl utan mot tv-industrin – är ju just genrevalet. Varför måste en prompt gör en chick flick-superhjälteserie bara för att huvudrollen är en kvinna? Visst, det finns väl alltid något subversivt i att ta en klassisk snubberättelse och omforma för en utpräglat ‘feminin’ genre, de vill väl bredda publiken osv, men jag tittar ju på superhjälteberättelser för att få en massa rolig banka-platt-action. Jag känner lite likadant med Jessica Jones (som jag ändå ser fram emot). Det verkar som de försöker marknadsföra den som en ‘thriller’. Och Agent Carter är ju mer en spionserie. Herregud, bara gör en jävla superhjälteberättelse om en kvinna, Marvel och DC!

    (Och så vill jag väldigt gärna ha en kvinnlig Oliver Queen – som bara går runt och är bäst på allt, aldrig har fel och beter sig som ett svin mot alla sina närstående men kommer undan med det pga kan göra massa pull-ups och har mycket magmuskler, men det är väl för mycket begärt.)

    • Ja, grejen med Jessica Jones är väl just att hela hennes story är att hon la av med superhjältelivet av olika skäl, men liksom inte kommer ifrån att hon har det i systemet.
      Agent Carter har ju inga superkrafter, så det är nog ursäkten till att hon inte får samma superhjälte-berättelse.

      Ja, Clark Kent är ju också oerhört helylle, och jag har aldrig gillat honom heller :P Grejen med Benoist är att hon bara inte känns som en speciellt mångfacetterad skådis, och det kommer bli jävligt trist om man lägger ner Supergirl med ursäkten att kvinnliga superhjältar inte drar publik, om den riktiga anledningen bara är att det snarare är castingen som inte är så bra.

      Chick-flick grejen är väl för att det ska locka till sig kvinnlig publik, vilket i sig bara är urdumt, eftersom Arrow och The Flash har en väldigt stor kvinnlig publik samtidigt som det är action-centrerat.

      En kvinnlig Oliver Queen säljer ju inte :P Det blir ju typ Helena från Arrow, får 6 avsnitt och sen dör hon, folk anser henne dessutom ”osympatisk”….

      • Ja, alltså jag är som sagt supertaggad på Jessica Jones och gillar Agent Carter, men Marvel har ju liksom ”klassiska” kvinnliga superhjältar, men de får liksom inte vara med, utöver i biroller i grabbarnas filmer. Har inget emot någon av Jessica Jones, Agent Carter eller Supergirl i sig, men gillar inte att det är allt, liksom.

        Jag älskade Helena, fastän hennes plotline behandlades så sugigt (surprise). Fast samtidigt tycker jag att hon var långt ifrån lika dougheig som Oliver, men jag förstår att folk fann henne osympatisk ändå… Minns hur så många Spartacus-fans fullkomligt HATADE Naevia när hon fick exakt samma plotline som gladiatorerna i säsong två-tre och började döda romare urskillningslöst i jakt på hämnd. Jag tror aldrig jag har sett så mycket hat mot en enskild kvinnlig karaktär – folk skickade typ meddelanden till seriens skapare och bönade och bad om att hon skulle dö så snart som möjligt.

        • Mm, jag tyckte också om Helena. Hon var inte rättvist behandlad och hennes potential gick helt förlorad, som typ med alla andra kvinnor i Arrow.

          Det där är väldigt läskigt. Jag har sett det hända av och till, senast med Katarinas karaktär i Sleepy Hollow, men av helt andra anledningar (eller nja, folk gillade ju henne inte men dte kändes mer befogat att tycka hennes karaktär borde skrivas ut än Naevia, som folk bara hatade för att hon inte satt henmma och lät Manu Bennet ta hand om allt hämnande).
          Nu tycker jag att folk hade rätt i att Katarina var en svagare skådis än de andra protagonisterna, och att hennes plot-line i säsong 2 var helt galen och drog ner mycket av den övergripande kvalitén, men det sista var ju inte hennes fel. Folk blev tokiga, hon fick så mycket skit, blev överöst av skit på Twitter, det var stört.

          • Jag såg en del av det på tumblr, men som jag uppfattade det verkade folk där mest vara arga för att Katrina tog plats ifrån Abbie och Jenny och att det var typiskt att de svarta kvinnorna försvann för att lämna plats åt en vit. Men samtidigt som det är en högst relevant invändning så känns det inte som att manliga karaktärer och skådespelare drabbas av av hat i lika stor utsträckning (eller överhuvudtaget), oavsett bakomliggande anledning. Ah, att vara kvinna i offentligheten.

        • Nu gick det inte att svara efter rätt inlägg längre… :P

          En del av kritiken mot SHs Katarina var verkligen att hon fick allt mer utrymme medan övriga 3 icke-vita protagonister verkligen fasades ut. Dessutom var hennes handlingar jätte-off och serien tappade verkligen i story och dialog under säsong två.

          Men helt ärligt var också en hel del hat mot henne för att hon förstörde ichabod och Abbies dynamik. De har en fantastisk personkemi, och känns väldigt Scully/Mulder fast roligare, men det finne helt klart en mycket välspelad attraktion där också. Att Katarina dök upp permanent och skulle vara hustrun tyckte folk förstörde. Sen var hon ju typiskt ”tjejig” på det där sättet folk älskar att hata (tänk Sanza från GoT), klädd i klänningar och korsetter, allt med henne är väldigt feminint kodat och hon är väldigt parig av sig.

          Det uppskattas inte. Men att göra maskulint kodade saker som Naevia, att gå ut och slåss och hämnas och vara brutal, uppskattas inte heller.
          Folk vill liksom ha Abbie (som jag verkligen tycker om), som är praktisk och självständig, men sexig enligt normen, lite flirtig och charmig. Men då dyker det säkert upp några idioter som inte gillar henne för att hon är svart, eller kaxig, eller för sexig, eller emotionellt avvisande eller….

  2. Och det där utbytet mellan Kara och hennes chef of ”girl” respektive ”woman” – ugh. You tried to do feminism; you failed spectacularly to do feminism.

    • Som sagt, jag tycker orsaken bakom samtalet är bra, och det är i sig enda riktigt bra utbytet mellan Kara och Cat (och eftersom Cat hittills var min favoritkaraktär så är det ju bra om hon får mer screen-time), men det är övertydligt, stolpigt och de skriver en på näsan. Det blir inget imponerande resultat, vilket i sig gäller hela avsnittet överlag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *