”A long time ago, we used to be friends”

Spoilers för Captain America-filmerna, och Avengers: Age of Ultron.

Den 27 april var det Sverigepremiär för Captain America: Civil War, den tredje delen i Captain Americas film-serie. Filmen inledde fas tre i Marvels cinematiska universum, och Maria, Nahal, Fia och Frida rusade förstås iväg till biosalongen för att få sin dos superhjälte-drama. Sedan skrev några av oss det här inlägget och glömde att posta det.

Recap:

Civil War utspelar sig en tid efter den artificiella intelligensen Ultron löpt amok och försökt förinta mänskligheten för att rädda jorden (så som onda A.I.:s gör). Sokovia ligger i spillror, Wakandas civilbefolkning har hamnat i skottlinjen, folk har dött. Avengers-gruppen har blivit ett politiskt problem som FN försöker få kontroll över genom att erbjuda dem en deal där de skriver på att de följer FN:s order i gengäld mot att de får fortsätta sin verksamhet.

Avengers splittras i två fraktioner, Team Tony och Team Steve. Team Tony åker till Wien för att att skriva på avtalet, Team Steve stalkar dem från avstånd. I Wien sker ett attentat och när Bucky Barnes pekas ut som den ansvarige bestämmer sig Steve för att gå rouge och söka rätt på Bucky före de andra Avengers fångar honom.

tumblr_o6l2rjjnw71uow5wqo1_500

(Maria och Nahal hade mycket roligt åt denna scen.)

Fia: Det som utmärker denna film är hur mycket drama det är. Efter Age of Ultron  är det tydligt att Ironmans ego har blivit väldigt blåslaget då han indirekt varit ansvarig för Sokovias förstörelse. Steve är sitt vanliga moraliskt överlägsna jag, och hans idealiserade bild av superhjältens autonomitet krockar med Tonys plötsliga självinsikt om att han kanske är lite oansvarig. Jag gillar friktionen mellan dem, och hur denna film faktiskt drivs av karaktärerna och deras allt mer antagonistiska relationer istället för att vara en klassisk superhjälte-story.

25-civil-war-2.nocrop.w529.h373

25-civil-war-1.nocrop.w529.h356

 

Maria: Jag gillar också friktionen. Anledningen till att jag ser fram emot varje ny film med det här gänget är ju att jag gillar många av karaktärerna och hur de tjafsar med varandra – på skoj och på allvar. Action i all ära, men jag skulle kunna tänka mig att se en film där hela Avengers åker på semester tillsammans och inte river några byggnader alls. Jag tycker att The Winter Soldier är den bästa av alla MCU-filmerna, och därför blev jag lite besviken på Civil War. Visst är den klart bättre än den uppblåsta röran Age of Ultron, men jag tycker att den är lite svajig, bland annat för att den tappar bort sin stora fråga.

Konflikten rör ju hur personer med superkrafter ska hållas ansvariga för förstörelsen de orsakar när de räddar världen. För någon som Tony, som plågas av skuld, framstår det inte bara som rimligt utan också som en lättnad att underordna sig någon annans beslut. Cap hävdar däremot att det skulle innebära att skjuta ifrån sig sitt eget ansvar och att de dessutom löper risken att användas som vapen i konflikter där de inte borde vara inblandade.

I superhjälteberättelser, liksom i mycket annan sff, är ”hjälten besegrade skurken” ett lyckligt slut, nästan oavsett hur mycket förödelse och död som orsakades på vägen. Därför tycker jag att det är bra att Civil War tar upp frågan om superhjältarnas ansvar på en global nivå, och synd att den under filmens gång glider iväg till att låta det vara en fråga om karaktärernas personliga åsikter, snarare än en säkerhetspolitisk fråga som rör många länder. (Jag är för övrigt stenhårt Team Cap, men det kan ha att göra med att jag vill gifta mig med honom. Och jag vill inte ens gifta mig.)

Tendensen att lägga konflikterna på en personlig nivå visar sig även på andra sätt. Civil War staplar motivationsklichén ”ni dödade min familj” på hög. Filmens skurk, som kommer från det ödelagda Sokovia, är inte alls motiverad av politik eller att hämnas sitt land, visar det sig. Nej, han vill hämnas för att hans familj dog. Och T’Challa vill döda Bucky på grund av sin döde far och Tony vill döda Bucky på grund av sina döda föräldrar… Det intressanta i denna hämndfest (och med intressant menar jag ”intressant”) är att ingen ens nämner att Wandas bror dog i förra filmen. Det är uppenbart att hon sörjer, men ingen pratar om det. Istället hålls hon i stort sett instängd efter ett uppdrag som gick snett, medan filmens hämndkåta snubbar får härja fritt. Kom igen?

Efter den ranten låter det kanske som att jag inte gillade filmen alls, men det gjorde jag – och inte bara för att jag vill gifta mig med Cap (eller med Scarlet Witch). Den har en hel hög med bra slagsmålsscener och jag är glad över nästan alla karaktärerna, nya och gamla (utom Vision som är creepy och Hawkeye som är onödig). Men, ehm, nu tänkte jag lämna ordet till någon annan en stund.

Fia: Scarlet Witchs känslomässiga story blir verkligen skjuten åt sidan i denna film, och det är synd. Det enda som man förstår går genom hennes huvud är ”Varför hatar alla mig?”. Man hade så mycket potential att utveckla hennes karaktär på ett intressant sätt: Vem var hon innan? Hur förändrade Sokovia henne? Och varför har hon valt att gå med i Avengers? I denna film så lutar det mer åt att hon blir en romantisk plot device för att göra Vision mänskligare.

Jag tycker dock Civil War lyckas med det Avengers: Age of Ultron misslyckades fatalt med: sättet den skildrade Natasha. Den nedgraderade henne till Hulkens kärleksintresse, en damsel i distress, och kablade samtidigt ut budskapet att alla utan möjlighet att få barn är monster. Denna film kändes lite som Marvel Studios sätt att säga ”förlåt, vi vet ju att Natasha är den vettigaste av dem alla, låt oss visa det”. (Mer om Civil War och feminism: http://www.hypable.com/captain-america-civil-war-feminism/)

Maria: Jag håller med om att AoU slarvade bort Natasha på ett väldigt frustrerande sätt och att hon får lite upprättelse här. Jag tycker också att det är lite creepy hur Wanda används för att bygga Visions mänsklighet, samtidigt som han fungerar som hennes vakt. Hur gammal är Wanda egentligen? De kallar henne ”kid”, men hon är väl vuxen? Hoppas jag. Annars är det ännu mer creepy.

Fia: Natashas ark i denna film visar hur stark hon är som person. Hon har byggt upp en familj hos Avengers men samtidigt har hon en stark moralisk kompass, och går sin egen väg genom att skriva på avtalet med FN. Samtidigt är hon för den delens skull inte osympatisk mot Steve, hon förstår hur mycket Bucky betyder för honom. Det betyder inte heller att hon joinat Team Ironman pga hennes lysande vänskap med Tony. Hon blir uppriktigt leds på honom när han inte förstår varför hon inte är 100 % lojal mot honom i varje läge, förolämpar henne och kallar henne en dubbelspion och hon tar ingen skit från honom utan säger bara: ”Are you incapable of dropping your ego for one god damn second?”

Fia: Jag älskade att de tog med Antman och Spiderman. Antman var ju himla rolig, och Spider-kid som babblade genom striden, totes adorbs! ”There’s not usually this much talk in fighting!” Det ger också Tony chansen att vara lite av en mentor, och faktiskt visa att han lärt sig av sina egna misstag. Visst, Antman och Spiderman var mest en comic relief, men det behövdes verkligen en utomstående karaktär som stod för humorn.

tumblr_inline_o5jhk4KghA1tkra4m_500

tumblr_o6axqigyTL1rqg6w8o3_r1_500

Frida: Jag fullkomligt älskade denna dorky, fanboying, teenage Spiderman. Det är så han ska vara (!) innan han börjar ta världens alla bördor på sina axlar och blir dark and broody. Han var en av de bästa sakerna med filmen och jag var bara ledsen att han inte fick mer screen time. Det kändes bara som en teaser för hans kommande film (och vilken teaser!) än faktiskt nödvändigt inslag i själva fighten, förutom som Fia nämner, som comic relief. Jag håller men om att filmen verkligen behövde Spiderman och Antman för att väga upp den annars tunga stämningen. För övrigt hoppas jag på att se mer av Black Panther i fortsättningen. Attityd och pondus tillsammans med en riktigt cool dialekt går hem i min bok.

Maria: Jag tyckte också om Spider-Kid (tydligen var det inte onödigt med en tredje spindelsnubbe, vem hade trott det?) och är pepp på hans kommande film och ännu mer på Black Panthers. Det var också kul att de drog in Antman till den stora fighten. Samtidigt sticker den biten av filmen ut på ett ganska konstigt sätt. För det är en hyfsat deppig rulle, förutom det stora interna slagsmålet som är superunderhållande och som ingen tar riktigt på allvar, och sedan blir det depp igen. Är detta deras ”civil war”, att spöa varandra lite på låtsas? Nej just det, alla stora frågor ska ju reduceras till knytnävsvevande mellan två-tre individer. Men jag hade kul när jag såg filmen. Egentligen. ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *