Ascension

Ascension är en miniserie från Syfy om sex avsnitt som kom 2014. I den parallella tidslinje som serien konstruerar, skickades 1963 det titulära generationsskeppet ut i rymden för att nå solsystemet Proxima och försöka etablera en mänsklig koloni där. Ascension-projektet skedde i hemlighet men med president Kennedys godkännande mitt under det kalla kriget i ett desperat försök att garantera mänsklighetens överlevnad ifall ett kärnvapenkrig bröt ut på jorden. Direkt efter avfärd kapades all kommunikation med jorden och Ascensions besättning har således levt i något av en tidsbubbla sen dess – ”Hundreds of people out there in space in a world who never knew the summer of love, Betty Friedan, the autobiography of Malcolm X, The Clash, fresh from Father Knows Best exploring the universe”, som en man uttrycker det.

Serien tar sin början 51 år in i skeppets hundra år långa resa när en av de 600 passagerarna hittas mördad. Det är det första mord som skett sedan skeppet lämnade jorden; Ascension börjar närma sig ”the Rubicon” – den sista möjliga punkten för att kunna återvända till jorden och långtgående konflikter har börjar blossa upp ordentligt ombord. På de övre däcken ägnar sig passagerarna åt politiska maktspel och underhåller sig med påkostade fester; på de undre klottras orden ”No Future” på väggarna i blodröd färg i frustration och protest mot bristen av kontroll de har över sitt eget öde.

På jorden får vi följa Harris Enzmann, son till forskaren som lanserade och höll i Projekt Ascension, som gått i sin faders fotspår och involverat sig i generationsskeppet. Men medan större delen av skeppets besättning är övertygade om att de är på uppdrag att säkra mänsklighetens framtid och fortlevnad, växer genom de parallella berättarspåren en annan sanning om projektets egentliga syfte snart fram.

Ascension fick en del uppmärksamhet precis när det meddelades att serien skulle komma, mycket på grund av att Battlestar Galactica-veteranen Tricia Helfer innehar en av huvudrollerna, men sedan när den väl kom verkade pratet om den tystna. Det är synd, för Ascension är en riktigt bra serie. Jag är personligen extremt fascinerad av idén med generationsskepp och speciellt första avsnittet av Ascension är ren rymdskeppsporr. Serien påminde mig snabbt om allt jag älskar med science fiction – de storslagna premiserna, rymden, utforskningsglädjen och de många, kniviga moraliska frågorna. Men om första avsnittet åminner The Golden Age of SF och den optimism och framtidstro den perioden ofta förknippas med, handlar serien snarare egentligen om hur de visionerna gått ouppfyllda och hur löftena om en bättre, mer magnifik värld aldrig infriades. Ascension är i slutändan i sanning en sf-berättelse av vår tid, med all den pessimism och paranoia och de desillusioner det innebär. Och det är inte en invändning mot serien – tvärtom.

Tricia Helfers närvaro är inte det enda med serien som påminner om BSG-vibbar, utan också stora delar av kulisserna. Rymdskeppets kontrollrum påminner en hel del om motsvarigheten ombord Galactica, de övre decken om Cloud 9, och de undre om Hitei Kan. Mindre nostalgikul är däremot det faktum att, precis som med BSG, så verkar stora delar av världsbygget och handlingen ha konstruerats för att maximera antalet scener med Helfer antingen halvnaken eller iklädd djupt urringade cocktailklänningar. Hennes karaktär verkar väldigt sällan ha en konversation som relevant för handlingen där hon inte byter om, har sex eller precis är på väg ut ur duschen och även om de andra kvinnorna generellt får behålla sina kläder på fastnar kameran lite väl ofta på deras rumpor. Suck.

En annan, relaterad, grej jag störde mig på var att skeppets resurser tydligen är så ansträngda att de inte kan avvara en enda person till att ge en mordmisstänkt man livsstids fängelse utan måste ”space him” – samtidigt som en väldigt stor andel av skeppets unga kvinnor är så kallade ”stewardesses”, ledda av Helfers Viondra, vars enda funktion verkar vara att smycka skeppet med sin skönhet och, inofficiellt, ligga med män i mäktiga positioner för att samla information till Viondra. Ett attraktivt privilegium dessa kvinnor ånjuter är dessutom obegränsad tillgång till smink och parfym – det måste verkligen vara högkvalitativt skit för att kunna hålla sig så fräscht i femtio långa år i rymden. Även med tanke på att Ascension missat årtionden av social progression och tydligt skildras som ett sexistiskt – och rasistiskt – samhälle känns det mer motiverat av viljan att klämma in så många snygga tjejer som möjligt i så avslöjande klänningar som möjligt än något annat.

Men även om det är högst irriterande inslag så är Ascension fortfarande en snygg, välgjord och framförallt intressant sf-serie. Jag tror att det är till fördel för Syfy att göra miniserier – såväl budget som story räcker mycket enklare hela vägen på det viset. Dock måste jag ändå tillägga att serien tappade mig lite i sista avsnittet där det känns som om de plötsligt kände sig nödgade att ge serien ett avslut som övertygar tittarna om att det FAKTISKT ÄR SCI-FI PÅ RIKTIGT, snarare än ett som kanske mer hade passat seriens ton. Men mina surmulna invändningar till trots så tycker jag riktigt bra om Ascension och att det är en serie väl värd att kolla in.

6 kommentarer

  1. Yay, tack för det här inlägget. Var osäker på om jag skulle se Ascension pga rätt varierande recensioner, men jag litar på dig. ;)

  2. Jag känner att jag måste se klart den. Började för länge sedan men avbröt av någon anledning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *