Legends of Tomorrow, igen

Egentligen är det jättedumt av mig att skriva det här inlägget nu, när Legends of Tomorrow gått på en två veckors påskpaus med åttonde avsnittet ”Night of the Hawk” som tveklöst var seriens hittills bästa. Jag dissade seriens pilotavsnitt rätt hårt men valde ändå att ge den en chans till. Och det blev faktiskt bättre – överlag. Handlingen har en hel del logiska luckor, men de är inte de gapande hål som jag förutsåg efter första avsnittet utan går att se bortom med lite god vilja. Legends of Tomorrow är dessutom, precis som jag hoppades, en mycket roligare och mindre mörker-tyngd serie än Arrow och mycket av dess styrka ligger i att berättelsen fokuserar på ett gäng av superhjältar, snarare än en enskild. Läs vidare ...

Jus drein jus daun

Spoilervarning för The 100 3×07.

Jag hade tänkt skriva ett genomtänkt inlägg om Lexas död på The 100, om queerbaiting och hur HBTQ-karaktärer får fungera som billiga marknadsföringsverktyg, om serieskapare som gör serier fulla av roliga, smarta intertextuella referenser men tror att deras berättelser är unika, visionära snöflingor när det gäller representationspolitik, om hur CW borde lärt sig sin läxa redan med Sara Lance och Nyssa al Ghul, om hur jag i en värld där tv- och filmrepresentationen av queera kvinnor inte främst bestod av 1) tragedi, 2) mjukporr skapad av män för män, eller 3) en otrevlig kombination av ovanstående, skulle tyckt att ”Thirteen” var ett fantastiskt avsnitt, och det faktum att Lexas dödsscen är så gott som en exakt repris av Taras i Buffy känns snudd på sadistiskt, men jag är dränkt i tentaplugg och orkar inte. Läs vidare ...

Ascension

Ascension är en miniserie från Syfy om sex avsnitt som kom 2014. I den parallella tidslinje som serien konstruerar, skickades 1963 det titulära generationsskeppet ut i rymden för att nå solsystemet Proxima och försöka etablera en mänsklig koloni där. Ascension-projektet skedde i hemlighet men med president Kennedys godkännande mitt under det kalla kriget i ett desperat försök att garantera mänsklighetens överlevnad ifall ett kärnvapenkrig bröt ut på jorden. Direkt efter avfärd kapades all kommunikation med jorden och Ascensions besättning har således levt i något av en tidsbubbla sen dess – ”Hundreds of people out there in space in a world who never knew the summer of love, Betty Friedan, the autobiography of Malcolm X, The Clash, fresh from Father Knows Best exploring the universe”, som en man uttrycker det. Läs vidare ...

Gårdagens misstag

Läsare av denna blogg vet att jag tvärtemot all logik varit försiktigt pepp på Legends of Tomorrow, den senaste i raden av CWs superhjälteserier. Mycket av detta har ju varit på grund av Sara Lances återkomst som White Canary och det faktum att Ali Liebert kommer att spela hennes love interest i åtminstone ett avsnitt, men också tack vare alla roliga trailers och teasers som släppts för att promota serien. Det som gjort att jag hoppats på att den skulle vara en förbättring från Arrow var framförallt att det framstått som att Legends of Tomorrow har en mycket mer goofy and skojfrisk ton än sin fadersserie. Och det har den – där Arrow ska föreställa en mörk och gritty hjälte nedtygnd av sin fars handlingar och sitt eget samvete och moraliska betänkligheter, så är hjältarna i Legends of Tomorrow av en annan kaliber. Serien är rent också visuellt ljusare och även om handlingens premiss är rätt mörk – en ond man har tagit kontroll över hela världen och mer eller mindre ödelagt den – är dess ton mer entusiastisk – vi löser det genom att resa i tiden, yeah! Läs vidare ...

The 100 3×01: ”I did what I had to do, that’s all”

Innehåller spoilers för The 100 säsong tre.

Det är äntligen nytt år och våra favoritserier har börjar återkomma, tjohej! I fredags hade jag en episk tv-tittardag med säsongspremiärer av Agent Carter, Legends of Tomorrow och – bäst av allt – The 100. Första avsnittet för säsongen heter ”Wanheda, Part One” och refererar till Clarke som efter att ha bränt trehundra Trikru-krigare till döds i säsong ett och besegrat deras största fiende the Mountain Men genom att döda dem allihop i säsong två har blivit en legend bland Trikru: Wanheda, Commander of Death. När säsong tre tar sin början lever hon ute i den djupa skogen, så långt borta från allt som påminner henne om vad hon gjort som hon kan komma, och lajvar Trikru med rödfärgat hår och livnär sig genom att brottas med stora kattdjur. Läs vidare ...

Vegorätt: ”Det är ju superhärligt att det låter jätteonyttigt – för det är det inte!”

I går hade SVTs nya matlagningsprogram Vegorätt premiär och jag slängde mig över det när jag tog en lunchpaus i pluggandet. Även om jag tycker det är trevligt att slötitta på diverse matlagningsprogram på tv så brukar jag sällan aktivt söka upp och titta på matlagning på tv, men eftersom Vegorätt är Sveriges första helvegetariska matlagningsprogram (äntligen!) kände jag att det var värt en titt. Så jag slängde ihop min Anamma-hamburgare med bröd, ketchup, ost och gurka och skivade upp ett äpple eftersom jag glömt köpa pommes och slog ivrigt på programmet. Jag vet inte exakt vad jag väntade mig av Vegorätt egentligen, men resultatet mötte inte mina förväntningar, för att uttrycka det milt. Läs vidare ...

Nostalgitripp till alvskogen

Jag slängde mig inte över pilotavsnitten till The Shannara Chronicles samma dag som de kom, utan väntade ett litet tag, och hade därmed chansen att läsa många recensioner och kommentarer från folk som var försiktigt positiva till serien innan jag kollade. Och jag måste säga att när jag väl började titta kunde inte heller jag inte låta bli att svepas med i berättelsen med dess episka – och oväntat snygga! – miljöer, viktiga träd, högtravande dialog, magi och mystiska profetior, ondskan som hotar att förgöra hela världen, orc-wannabes, QUESTEN. Manu Bennett som en grumpy Allanon, Gimli som alvkung. Läs vidare ...

”It is the gods who have woven our destinies – not ourselves”

En av de (få) saker jag såg fram emot med säsong tre av Vikings var Porunn och hennes kommande karaktärsutveckling. Porunn introducerades nära slutet på säsong två som livegen till Ragnars familj men när hans son Björn kärar ned sig i henne, ger Ragnars fru Aslaug henne sin frihet. Porunn börjar träna som sköldmö eftersom hon ”want to fight in the shieldwall. I want to be like Lagertha”. För Pournn, som trots att hon tycker om Björn verkar tveksam till om hon vill ha ett liv som hans fru och mor till hans eventuella barn, blir Lagertha och livet som sköldmö symboliskt för den yttersta möjliga friheten, representativt för hennes egna nyfunna rätt att välja vad hon vill göra med sitt liv. Läs vidare ...

De bästa actionscenerna 2015

Som inläggets titel antyder kommer här utan inbördes ordning min lista över de allra bästa actionscenerna 2015. Spoilervarning!

Anya vs Clarke – The 100

Det här är bara överlag en riktigt bra fightscen, men den är allra bäst som en fight mellan två tjejer som inte filmats eller kan tolkas som mjukporr. Det är bara brutalt, smutsigt och ilsket. Dessutom är den kulmen på en relation och en storyline som kvinnor så sällan får – deras meningsskiljaktigheter och kamp sinsemellan beror på en infekterad relation mellan deras respektive folk och en vilja att sätta dem främst, inte på grund av att de är på olika sidor av en konflikt mellan två män eller på grund av att någon man kommit emellan dem. Det handlar om dem, deras relation, deras känslor, deras berättelser. Det är precis sådant som överlag gör The 100 så jävla bra. Läs vidare ...

Det är en ny tid

Nu har Fröken Frimans krig kommit och gått igen – det faktum att seriens säsonger bara är tre timslånga avsnitt är både bra och dåligt. Bra eftersom det korta formatet egentligen är till berättelsen fördel och gör att den hålls ihop och inte vindlar iväg in i pinsam svensk tv-träsket, men dåligt eftersom en ju bara vill ha mer, mer, mer. Det är inte heller bara seriens feministiska tematik som lockar – Fröken Frimans krig är också ett utomordentligt tjusigt kostymdrama som får mig att tråna fejknostalgiskt efter välsydda västar och att få gå och handla i en butik där alla ens matvaror säljs i fina, gedigna små kartong- och glasförpackningar. Läs vidare ...

Tre bra grejer

Mina senaste inlägg har mest varit negativa och fokuserat på grejer jag ogillat och igår såg jag dessutom äntligen Jurassic World som mest var en klumpig besvikelse, så jag tänkte att det var dags med en sammanställning av en hög grejer som är allmänt squee-worthy:

1. Nya Ghostbusters-bilder Läs vidare ...

Lucy

Jag hade inga större förväntningar på Luc Benssons Lucy med Scarlett Johansson i den titulära huvudrollen efter att ha sett trailern som gjorde såväl filmens rasistiska stereotypiseringar som icke-trovärdiga ”människor använder bara 10 procent av sina hjärna!”-premiss uppenbart, men jag väntade mig ändå en lättsmält film med underhållande actionscener och en intressant protagonist, men inte ens det lyckas Lucy leverera. Läs vidare ...

Dead Man Defrosting at its worst: säsong tre av Agents of S.H.I.E.L.D.

Innehåller spoilers för säsong tre av Agents of SHIELD.
Agents of SHIELD
har precis gått på halvtidsuppehåll och är tillbaka om ett par månader. Tredje säsongen har främst fokuserat på två spår som SHIELD-agenterna tampas med, som sedan mer eller mindre vävts ihop. För det första, att ett utomjordiskt ”terrigen” har läckt ut i jordens ekosystem och spritts bland människor med hjälp av fiskolja, så allt fler med latent utomjordiskt DNA börjar utvecklas till så kallade Inhumans. Daisy (tidigare Skye) och SHIELD försöker hitta så många av dessa Inhumans de kan för att hjälpa dem igenom transformationen, som ofta innebär destruktiva och till en början labila krafter, samt förhoppningvis rekrytera dem. Men de stöter på patrull: en nystartad organisation, ATCU (The Advanced Threat Containment Unit), som har precis samma agenda, men ett annat slutmål och som leds av Rosalind Price, ATCUs egna motsvarighet till Coulson. Det andra spåret utgörs av monoliten som Simmons fångades av i slutet av säsong två och som Fitz desperat försöker öppna för att få henne tillbaka. Men monoliten är långt mycket farligare än de trott, och SHIELD är inte de enda som vill försöka öppna den. Läs vidare ...

The Girl King

Den 8 december 1626 föds drottning Kristina på slottet Tre Kronor och antas till en början vara rikets efterlängtade prins. Trots misstaget utses hon till tronarvinge och uppfostras som en prins av Sverige och när hennes far dör tar hon över tronen. The Girl King tar vid när Kristina precis fyllt arton och officiellt krönts och är berättelsen om hur hon försöker styra sitt rike, göra Sverige till ett kulturens centrum, om de konservativa krafter som försöker kontrollera henne och om hennes förälskelse i hovdamen Ebba Sparre. Det är ett fascinerande fiktivt porträtt av en fascinerande historisk figur och Malin Buska gestaltning av den viljestarka, lynniga drottningen är lysande. Filmen är engelskspråkig, men många av skådespelarna är från Sverige och Finland och jag hade väntat mig att den skandinaviskt klingande engelskan skulle kännas klumpig och störig, men den fungerar överlag förvånansvärt väl. Läs vidare ...