Bra hjälpmedel!

Sedan någon gång i februari har nästan allt jag vanligtvis tittar på fått maka på sig för att jag började se om The O.C. (Dumt, mycket dumt. Men det är ett senare inlägg.) Förutom en djupdykning i en av 00-talets stora ungdomsserier har dessa veckor också bjudit på en uppvisning i undermåligheten hos Netflix undertexter. Låt mig visa några favoriter.

Läs vidare ...

Soundtrackvecka: Concerning Hobbits

Det är något särskilt med filmmusik, i hur känslorna den väcker inte bara har att göra med själva musiken utan med minnen av visuella upplevelser, berättelser eller karaktärer man tycker om. Även om det i vissa fall blir irriterande när den är alldeles för tydligt talar om vad man ska känna, sätter den spår och kan ibland riva fram känslor vid oväntade tillfällen.

Läs vidare ...

Soundtrackvecka: Marias favoriter

Jag gör som Fia och listar några favoriter. Följande soundtrack är de jag har lyssnat mest på de senaste åren. (”Får inte Howard Shore vara med?” undrade sambon. Jo, han får ett eget inlägg om några dagar!)

 
Pacific Rim av Ramin Djawadi.

Ah, Pacific Rim. Så puckad film, så bra bioupplevelse. Pampigt upphöjt i tusen och det gäller såklart även musiken. Användningsområde: När jag behöver blockera omvärlden (åka tåg), behöver energi för att ta mig igenom något tråkigt (typ attestera fakturor på jobbet) eller bara vill känna att jag är i min egen actionfilm.

Läs vidare ...

American Ultra

Jesse Eisenberg och Kristen Stewart är kanske inte skådespelare man tänker sig som protagonisterna i en actionfilm, men i American Ultra är de just det. De spelar ett pårökt par, Mike och Phoebe, med luddig framtid. ”The perfect fucked up couple”, säger Mike, men rättar sig sedan: Han är en fuck up, och hon är perfekt. Mike är den strulige av dem, och Phoebe den med koll. Eller som en polis uttrycker det: ”You’re his girlfriend, you’re his mom, you’re his maid, you’re his landlady.” Seriöst, ska det handla om att hon bara är omhändertagande, självuppoffrande och ständigt förlåtande? Men det visar sig att det inte är hela historien. Mike har tidigare tillhört CIA och varit en specialtränad hemlig agent. Det kommer han inte ihåg, eftersom hans minne har blivit manipulerat, men nu är någon ute efter att mörda honom för att utlåna de sista spåren av programmet han var en del av. Även Phoebe är mer än hon verkar.

Läs vidare ...

Druidens grotta

Senaste avsnittet av ostfantasyn The Shannara Chronicles gjorde åter ett besök i druiden Allanons grotta, och nu fick vi se hur det ser ut utanför. Serien är främst inspelad på Nya Zeeland, men tadaa: Island!

Skärmdump:

Närmare bestämt stranden Reynisfjara vid Vík. Där passerade jag och sambon på vår rundresa i somras och det såg ut så här:

Läs vidare ...

Paper Towns

Grannarna Quentin och Margo var vänner som barn, men i high school gled de isär. Nu är sista året i skolan snart slut och de har inte pratat med varandra på länge. Men en natt dyker Margo upp utanför hans fönster och vill att han ska följa med henne på ett uppdrag. Hon har upptäckt att hennes pojkvän vänstrar med en av hennes vänner och hon har en plan för hämnd. Efter en natt då de jävlas med Margos forna gäng – en fisk, hårborttagningskräm och massor av plastfolie förekommer – tror Quentin att de ska bli vänner igen, eller kanske ett par, men istället försvinner Margo. Det är inte första gången hon rymmer, och eftersom hon tidigare har lämnat små ledtrådar efter sig börjar Quentin leta efter spår.

Läs vidare ...

Mesigt, Supergirl

För några år sedan, då Arrow ännu inte hade blivit veckans hat-tv, skrev jag såhär i min gamla blogg:

”Det mest irriterande med superhjältar med dubbla identiteter och andra maskerade eller dubbelspelande typer är att samma sorts av dramatik upprepar sig om och om igen, när karaktären ifråga slår knut på sig själv för att dölja hemligheten från sina vänner eller andra närstående. Hen lovar dem saker men måste sedan oväntat sticka iväg och rädda något, varpå gräl och dåliga ursäkter följer. Ganska rimligt, men det blir väldigt snabbt frustrerande och tröttsamt. (Smallville, jag pekar på dig som skräckexemplet.) Därför vill jag lyfta på hatten åt den aktuella tv-serien Arrow, som har lyckats i alla fall hyfsat smidigt med det här.”

Läs vidare ...

Första intrycket av The Magicians

25 januari har fantasyserien The Magicians premiär på SyFy (hur tänkte de med det namnvalet?) men de tjuvstartade genom att visa första avsnittet för några veckor sedan. The Magicians är baserad på en trilogi av Lev Grossman, som ofta har omtalats som en Harry Potter för vuxna, eller en Harry Potter med sex, droger och depression – ja, ni fattar grejen. Huvudpersonen är Quentin, som börjar på Brakebills College for Magical Pedagogy, där han ska lära sig magi. Riktig magi, alltså. För en nörd som Quentin – han är insnöad på en serie barnböcker om det magiska landet Fillory – verkar det vara drömmen, men det visar sig snart att det är både svårt, krävande och farligt. Det är en twist på klassisk coming of age-fantasy, där någon lär sig att hen är speciell, lär sig magi, hittar sin väg och växer upp till att uträtta stordåd. Här har karaktärerna redan växt upp, och även om de hittar magin och så hittar de inte nödvändigtvis sin väg och inte är de särskilt speciella heller.

Läs vidare ...

I brist på snärtig rubrik: Reign s3

Spoilers för säsong 3 av Reign, som kommer tillbaka efter sitt decemberuppehåll på fredag.

Sedan jag började se tv-serien Reign, om den skotska 1500-talsdrottningen Mary Stuart, har jag många gånger undrat hur den ska hantera Francis död. Mary och den franske kronprinsen Francis var ju bara gifta i ca 2,5 år innan han dog.

Läs vidare ...

Mer tjat om Downton

Nu blir det mycket Downton här! Jag såg klart sjätte säsongen för ett tag sedan (spoilervarning) och nu är det bara julspecialen 25 december kvar innan serien är slut för gott.

Det jag skrev förut om att jag älskade allt med Mr Carsons och Mrs Hughes kärlekshistoria? Jag tar tillbaka det. Var Carson tvungen att bli en sådan krävande mansgris så fort de gifte sig? Jag borde väl inte bli förvånad egentligen, med tanke på att Carson är och nog alltid har varit seriens mest konservativa karaktär (ja, värre än adeln), men det har ändå alltid varit lätt att tycka om honom. Nu gör jag inte det längre. Det hjälper ju inte heller att han har varit mer än rimligt dryg mot Barrow hela säsongen. Är det rädsla för de moderna tidernas intåg som gör honom mer grumpy än vanligt? Skärpning, hur som helst.

Läs vidare ...

Korvfest i djungeln

Någon tyckte tydligen att det var en bra idé med en ny Tarzan-film, som har premiär nästa sommar. Jag tittade på trailen och det här är vad jag tänkte:

00:07 Fin djungel iaf.
00:12 Och fin ångbåt!
00:17 Många män tittar på ännu fler män. Jetemånga.
00:28 Apornas planet. Även Jurassic World.
00:34 Kolla, en kvinna! Iofs en gorilla, men ändå.
00:50 Människokvinna pratar. Hon låter väldigt tänd på Tarzan, you go girl.
00:54 Titta, där är hon. I blöta kläder som klistrar sig, fasthållen av snubbar.
01:00 Och i huvudrollen: Alexander Skarsgårds axlar.
01:03 ”He’s Tarzan. You’re Jane. He’ll come for you.” Uuuuh kan inte fatta att någon skrev den repliken!
01:05 George, George, George of the jungle…
01:12 Ah, posera dramatiskt vid vattenfall! Mer sånt!
01:13 Ska vi slå vad om att alla apor också är män utom Tarzans mamma?
01:17 Vad fan gör Samuel L Jackson här?
01:21 Aliens
01:27 Känner mig inte jätteövertygad av CGI-gnuerna.
01:37 Och i huvudrollen: Alexander Skarsgårds axlar.
01:50 Dude, tycker att du dricker den där tekoppen lite passivaggressivt! Gif-ögonblick.
01:51 Nu vet jag vad Samuel L Jackson gör här. Hans roll är att entusiastiskt väsa ”Tarzan! Tarzzzaaaan!”

Läs vidare ...