”Vampires don’t do dishes!”

Hur är det egentligen att vara vampyr i en nutida stad? What we do in the shadows är en charmig mockumentär (en fiktiv dokumentär) där ett filmteam följer fyra blodsugande rumskompisar i Wellington på Nya Zeeland, och därmed får en inblick i stadens övernaturliga liv. Det visar sig vara rätt vardagligt – fixa mat, ta hand om hushållet, hitta något roligt att göra och se fram emot den årliga vampyrfesten – men också sorgligt. Det är ju lite svårt att hänga med i samtiden när man är flera hundra år gammal, inte kommer in på nattklubbar eftersom ingen bjuder in en och man oftast äter upp eventuella nya vänner man lyckas skaffa. De dras såklart också med de vanliga problemen som uppstår när man delar bostad: någon har inte diskat på fem år, någon annan har blodat ner soffan. Jobbigt. Och så är det Petyr, som är 8000 år gammal, bor i källaren och ser ut som Nosferatu. Han har lite svårt med den sociala biten, så att säga. Läs vidare ...

Helix

När jag först hörde talas om tv-serien Helix för några år sedan blev jag först förväntansfull. Inte bara för att Battlestar Galactica-skaparen Ronald D. Moore hade sitt namn på en tv-serie för första gången på ett antal år, utan för platsen: att farligt virus bryter ut på en arktisk forskningsstation. Jag älskar snöiga miljöer, platser som är lite avskurna från omvärlden, och få saker skrämmer mig som virusberättelser. Här fanns klar potential för klaustrofobisk stämning i en vild, ödslig miljö. Läs vidare ...

Bra hjälpmedel!

Sedan någon gång i februari har nästan allt jag vanligtvis tittar på fått maka på sig för att jag började se om The O.C. (Dumt, mycket dumt. Men det är ett senare inlägg.) Förutom en djupdykning i en av 00-talets stora ungdomsserier har dessa veckor också bjudit på en uppvisning i undermåligheten hos Netflix undertexter. Låt mig visa några favoriter. Läs vidare ...

Soundtrackvecka: Concerning Hobbits

Det är något särskilt med filmmusik, i hur känslorna den väcker inte bara har att göra med själva musiken utan med minnen av visuella upplevelser, berättelser eller karaktärer man tycker om. Även om det i vissa fall blir irriterande när den är alldeles för tydligt talar om vad man ska känna, sätter den spår och kan ibland riva fram känslor vid oväntade tillfällen. Läs vidare ...

Soundtrackvecka: Marias favoriter

Jag gör som Fia och listar några favoriter. Följande soundtrack är de jag har lyssnat mest på de senaste åren. (”Får inte Howard Shore vara med?” undrade sambon. Jo, han får ett eget inlägg om några dagar!)

 
Pacific Rim av Ramin Djawadi.

Ah, Pacific Rim. Så puckad film, så bra bioupplevelse. Pampigt upphöjt i tusen och det gäller såklart även musiken. Användningsområde: När jag behöver blockera omvärlden (åka tåg), behöver energi för att ta mig igenom något tråkigt (typ attestera fakturor på jobbet) eller bara vill känna att jag är i min egen actionfilm. Läs vidare ...

American Ultra

Jesse Eisenberg och Kristen Stewart är kanske inte skådespelare man tänker sig som protagonisterna i en actionfilm, men i American Ultra är de just det. De spelar ett pårökt par, Mike och Phoebe, med luddig framtid. ”The perfect fucked up couple”, säger Mike, men rättar sig sedan: Han är en fuck up, och hon är perfekt. Mike är den strulige av dem, och Phoebe den med koll. Eller som en polis uttrycker det: ”You’re his girlfriend, you’re his mom, you’re his maid, you’re his landlady.” Seriöst, ska det handla om att hon bara är omhändertagande, självuppoffrande och ständigt förlåtande? Men det visar sig att det inte är hela historien. Mike har tidigare tillhört CIA och varit en specialtränad hemlig agent. Det kommer han inte ihåg, eftersom hans minne har blivit manipulerat, men nu är någon ute efter att mörda honom för att utlåna de sista spåren av programmet han var en del av. Även Phoebe är mer än hon verkar. Läs vidare ...

Druidens grotta

Senaste avsnittet av ostfantasyn The Shannara Chronicles gjorde åter ett besök i druiden Allanons grotta, och nu fick vi se hur det ser ut utanför. Serien är främst inspelad på Nya Zeeland, men tadaa: Island!

Skärmdump:

Närmare bestämt stranden Reynisfjara vid Vík. Där passerade jag och sambon på vår rundresa i somras och det såg ut så här: Läs vidare ...

Paper Towns

Grannarna Quentin och Margo var vänner som barn, men i high school gled de isär. Nu är sista året i skolan snart slut och de har inte pratat med varandra på länge. Men en natt dyker Margo upp utanför hans fönster och vill att han ska följa med henne på ett uppdrag. Hon har upptäckt att hennes pojkvän vänstrar med en av hennes vänner och hon har en plan för hämnd. Efter en natt då de jävlas med Margos forna gäng – en fisk, hårborttagningskräm och massor av plastfolie förekommer – tror Quentin att de ska bli vänner igen, eller kanske ett par, men istället försvinner Margo. Det är inte första gången hon rymmer, och eftersom hon tidigare har lämnat små ledtrådar efter sig börjar Quentin leta efter spår. Läs vidare ...

Mesigt, Supergirl

För några år sedan, då Arrow ännu inte hade blivit veckans hat-tv, skrev jag såhär i min gamla blogg:

”Det mest irriterande med superhjältar med dubbla identiteter och andra maskerade eller dubbelspelande typer är att samma sorts av dramatik upprepar sig om och om igen, när karaktären ifråga slår knut på sig själv för att dölja hemligheten från sina vänner eller andra närstående. Hen lovar dem saker men måste sedan oväntat sticka iväg och rädda något, varpå gräl och dåliga ursäkter följer. Ganska rimligt, men det blir väldigt snabbt frustrerande och tröttsamt. (Smallville, jag pekar på dig som skräckexemplet.) Därför vill jag lyfta på hatten åt den aktuella tv-serien Arrow, som har lyckats i alla fall hyfsat smidigt med det här.” Läs vidare ...

Första intrycket av The Magicians

25 januari har fantasyserien The Magicians premiär på SyFy (hur tänkte de med det namnvalet?) men de tjuvstartade genom att visa första avsnittet för några veckor sedan. The Magicians är baserad på en trilogi av Lev Grossman, som ofta har omtalats som en Harry Potter för vuxna, eller en Harry Potter med sex, droger och depression – ja, ni fattar grejen. Huvudpersonen är Quentin, som börjar på Brakebills College for Magical Pedagogy, där han ska lära sig magi. Riktig magi, alltså. För en nörd som Quentin – han är insnöad på en serie barnböcker om det magiska landet Fillory – verkar det vara drömmen, men det visar sig snart att det är både svårt, krävande och farligt. Det är en twist på klassisk coming of age-fantasy, där någon lär sig att hen är speciell, lär sig magi, hittar sin väg och växer upp till att uträtta stordåd. Här har karaktärerna redan växt upp, och även om de hittar magin och så hittar de inte nödvändigtvis sin väg och inte är de särskilt speciella heller. Läs vidare ...

I brist på snärtig rubrik: Reign s3

Spoilers för säsong 3 av Reign, som kommer tillbaka efter sitt decemberuppehåll på fredag.

Sedan jag började se tv-serien Reign, om den skotska 1500-talsdrottningen Mary Stuart, har jag många gånger undrat hur den ska hantera Francis död. Mary och den franske kronprinsen Francis var ju bara gifta i ca 2,5 år innan han dog. Läs vidare ...