I brist på snärtig rubrik: Reign s3

Spoilers för säsong 3 av Reign, som kommer tillbaka efter sitt decemberuppehåll på fredag.

Sedan jag började se tv-serien Reign, om den skotska 1500-talsdrottningen Mary Stuart, har jag många gånger undrat hur den ska hantera Francis död. Mary och den franske kronprinsen Francis var ju bara gifta i ca 2,5 år innan han dog. Läs vidare ...

Mer tjat om Downton

Nu blir det mycket Downton här! Jag såg klart sjätte säsongen för ett tag sedan (spoilervarning) och nu är det bara julspecialen 25 december kvar innan serien är slut för gott.

Det jag skrev förut om att jag älskade allt med Mr Carsons och Mrs Hughes kärlekshistoria? Jag tar tillbaka det. Var Carson tvungen att bli en sådan krävande mansgris så fort de gifte sig? Jag borde väl inte bli förvånad egentligen, med tanke på att Carson är och nog alltid har varit seriens mest konservativa karaktär (ja, värre än adeln), men det har ändå alltid varit lätt att tycka om honom. Nu gör jag inte det längre. Det hjälper ju inte heller att han har varit mer än rimligt dryg mot Barrow hela säsongen. Är det rädsla för de moderna tidernas intåg som gör honom mer grumpy än vanligt? Skärpning, hur som helst. Läs vidare ...

Korvfest i djungeln

Någon tyckte tydligen att det var en bra idé med en ny Tarzan-film, som har premiär nästa sommar. Jag tittade på trailen och det här är vad jag tänkte:

00:07 Fin djungel iaf.
00:12 Och fin ångbåt!
00:17 Många män tittar på ännu fler män. Jetemånga.
00:28 Apornas planet. Även Jurassic World.
00:34 Kolla, en kvinna! Iofs en gorilla, men ändå.
00:50 Människokvinna pratar. Hon låter väldigt tänd på Tarzan, you go girl.
00:54 Titta, där är hon. I blöta kläder som klistrar sig, fasthållen av snubbar.
01:00 Och i huvudrollen: Alexander Skarsgårds axlar.
01:03 ”He’s Tarzan. You’re Jane. He’ll come for you.” Uuuuh kan inte fatta att någon skrev den repliken!
01:05 George, George, George of the jungle…
01:12 Ah, posera dramatiskt vid vattenfall! Mer sånt!
01:13 Ska vi slå vad om att alla apor också är män utom Tarzans mamma?
01:17 Vad fan gör Samuel L Jackson här?
01:21 Aliens
01:27 Känner mig inte jätteövertygad av CGI-gnuerna.
01:37 Och i huvudrollen: Alexander Skarsgårds axlar.
01:50 Dude, tycker att du dricker den där tekoppen lite passivaggressivt! Gif-ögonblick.
01:51 Nu vet jag vad Samuel L Jackson gör här. Hans roll är att entusiastiskt väsa ”Tarzan! Tarzzzaaaan!” Läs vidare ...

En isbjörn i Reyðarfjörður

Jag har börjat titta på ett lite mysko kriminaldrama vid namn Fortitude. Det utspelar sig i det fiktiva samhället Fortitude på Svalbard, men är till stor del inspelat på Island, bland annat i Reyðarfjörður. Jag och sambon bodde där en natt på vår rundtur i somras, så jag var såklart tvungen att squeea lite när jag kände igen det. Läs vidare ...

Supersudd

Jag har sett de tre första avsnitten av lagom fluffroliga Supergirl och ska nog skriva ett längre inlägg om den när jag har sett lite mer och bestämt mig för om jag ska följa den eller inte. Men först måste jag fråga: Vad fan har de gjort med Calista Flockharts ansikte? I flera scener ser det lite ut som att de har satt ett soft focus-filter på henne, men inte på hennes motspelare. I en scen ser det till och med ut som att någon Photoshop-noob har gått loss på henne för att öva retuschering, med skrattretande resultat. Jag har svårt att tolka det på något annat sätt än att de försöker maskera ålderstecken, vilket förutom att vara allmänt sugigt också är väldigt konstigt i en tv-serie som i övrigt är väldigt tydlig med sitt feministiska budskap. Läs vidare ...

Downton Abbey – slutet är nära

Kostymdramat Downton Abbey sjunger på sista versen och igår sändes det sista vanliga avsnittet. Helt slut är det inte än, för det kommer som vanligt en julspecial 25 december och den blir den riktiga finalen. Själv följer jag den på SVT Play och har därmed bara sett fyra avsnitt – och har dessutom lyckats låta bli att spoila mig själv angående resten av säsongen. Läs vidare ...

Det var en gång ett zombievirus, eller en jordbävning, eller

Jag har börjat titta på Fear the Walking Dead, som är en prequel/spinoff/någonting till The Walking Dead (den utspelar sig tidigare, på en annan plats och med andra karaktärer), och blivit påmind om hur mycket jag gillar början på katastrofer. FTWD följer en familj i Los Angeles precis när zombiekatastrofen brakar loss på allvar, från de första ryktena om en konstig sjukdom och läskiga klipp på YouTube till totalt kaos. Läs vidare ...

Jennifer’s Body

Jennifer’s Body är en film som har blivit orättvist behandlad av både publik och kritiker, tycker jag. 5.1 på IMDB och 42% och 32% på Rotten Tomatoes? Pfft. På grund av de negativa recensionerna såg jag den inte när den kom (2009) utan det var något år senare, då Sara BE skrev positivt om den i sin dåvarande blogg, som jag gav den en chans. Kritiken har i korthet handlat om dess svajiga ton och att den är en skräckkomedi som varken är läskig eller rolig. Visst förstår jag lite vad de menar med tonen, men när det gäller humorn har folk helt enkelt fel. Den är hur rolig som helst. Läs vidare ...

Hello, Emma

Mitt första bidrag till vår Halloween-vecka är tyvärr inte ett tips, utan mestadels en diss. Men frukta icke, jag ska skriva om bättre saker också.

Detta skrevs när jag hade två-tre avsnitt kvar:

Jag var hemma sjuk några dagar och tittade då på första säsongen av MTV:s nya tv-serie Scream. Hade jag haft något bättre för mig hade jag nog inte sett så långt, men den var lagom underhållande just då. Och nu måste jag ju ändå se klart när jag bara har några få avsnitt kvar. Läs vidare ...

The fangirl awakens

Grejen med saker jag en gång älskade: Även när jag tror att jag inte är särskilt intresserad längre, kan de plötsligt anfalla och orsaka all the feels.

När det först började snackas om en ny Star Wars-film brydde jag mig inte. Jag hade inga förväntningar och min inställning var ungefär ”jaja, jag lär väl se den”, helt enkelt eftersom jag brukar se de flesta stora sci fi-filmer som kommer. Men i våras kom den där andra trailern, där kameran sveper över en kraschad star destroyer i ökenlandskap till välbekant musik och jag fick helt oväntat precis samma förväntansfulla känsla i magen som jag kunde få a long time ago in a galaxy far, far away när introtexten rullade över skärmen. (Och kors i taket, storslagen rymd-sf där ingen av de två huvudpersonerna är en vit snubbe?) Läs vidare ...

En titt på hösten

Några av höstens nya tv-serier som jag har tänkt se, eller i alla fall hade tänkt se:

Scream Queens (Fox), började i september. Jag var rätt pepp på Ryan Murphys slasherparodi om sorority-tjejer som dör våldsamt, men efter två avsnitt kände jag tyvärr mest ”meh”. Eller som jag skrev på Twitter för ett tag sedan: jag förväntade mig gapigt, oförskämt och roligt, men fick mest gapigt och oförskämt. Och inte nog med att det inte var särskilt kul (lite underhållande var det ju, men inte tillräckligt för att väga upp det vulgära): det var inte heller ett dugg läskigt, inte ens lite spännande. Jag låter den vara tills vidare och kollar hur recensionerna låter när hela säsongen har gått. Läs vidare ...

Sing me a song of a lass that is gone

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters temahelg Resor i tid och rymd.

Ingen resa i rymd här, men däremot i tid. Tv-serien Outlander, baserad på Diana Gabaldons mycket populära böcker, handlar om brittiska Claire Randall, som efter andra världskrigets slut reser till Skottland med sin man. De har varit åtskilda under kriget – han som soldat, hon som sjuksköterska – och resan är en sorts andra bröllopsresa. Men ett besök vid en stencirkel kastar iväg Claire tillbaka till 1700-talet, där hon både kärar ner sig i kiltbäraren Jamie och blir inblandad i diverse politiska spänningar mellan Skottland och England. Läs vidare ...

Den bästa tv-serien som ingen tittade på

Nu har jag gjort det igen: Börjat skriva en kommentar till ett av Annas inlägg, men sedan gjort ett eget inlägg av den eftersom den blev lite lång. Rubriken syftar på att i mitt lilla tv-hörn av internet var det fan ingen som snackade om den här serien (utöver Anna då).

Jag menar Strange Empire. Jag må använda ordet ”tv-sorg” mest på skoj, men jag är på allvar ledsen över att den tog slut i förtid. Vad som gör mig mest ledsen med att förlora denna drömska, leriga, subversiva feministwestern efter bara en säsong är att den första säsongen så tydligt bara var en början, en glimt av vad den skulle kunna bli. Och då menar jag inte främst att det är tråkigt med oavslutade trådar, även om det såklart är tråkigt, utan att det fanns så himla mycket potential som inte fick uppfyllas. Så många möjligheter som sprack, så många karaktärer och relationer som inte fick växa. Läs vidare ...