Brooklyn 99

Foxs humorserie Brooklyn Nine-Nine har blivit min bästa feel good-serie. Det är Brooklyn Nine-Nine jag tittar på när jag tar en lunchpaus från skolarbetet och behöver rensa hjärnan lite. Brooklyn Nine-Nine åker ofta på om jag har en dålig dag eller huvudvärk. Den är rolig och mysig och, viktigast av allt, varje avsnitt är bara tjugo minuter långt – perfekt när en vill ha bra tv-underhållning men inte orkar engagera sig i något alltför långdraget.

Brooklyn Nine-Nine handlar om en polisstation i Brooklyn som i första avsnittet får en ny poliskapten – Raymond Holt, en svart homosexuell man som fått kämpa mot diskriminering genom sin hela karriär och nu äntligen tilldelats den post han velat ha sedan han blev polis. Han tar sitt jobb på mycket stort allvar till skillnad från den tidigare kaptenen, vilket blir väldigt jobbigt för seriens protagonist Jake Peralta, som är van att göra lite som han vill på jobbet – ofta till sina kollegors förtret. Till en början är relationen mellan Jake och Holt ganska antagonistisk, men efterhand börjar Jake alltmer se Holt som den fadersfigur han saknat i sitt liv sedan hans far stack. För mig är Jake en rätt klurig karaktär – på samma gång är han en av de svagare länkarna i det annars starka persongalleriet samtidigt som han också är en viktig del i det som får seriens koncept att fungera.

”One cop heroically saving the day while everyone else stands around and watches – it’s the story of my life”
Rubriken till det här stycket är från en scen där Jake förklarar varför Die Hard är hans favoritfilm och den bästa polisfilm som gjorts. Det som på något vis får Jake att funka för mig trots att han egentligen är en typ av vit manlig karaktär som jag avskyr – oansvarig, narcisstisk och ”charmig” nog att komma undan med det – är att han också framställs som en parodi på den klassiska vita manliga actionhjälten a lá John McCain som är tuff, självständig och alltid vet bäst. Jake tror att han är alla de sakerna, men tvingas gång på gång konfronteras med att så inte är fallet. Han är inte bäst på egen hand, han behöver sina kollegor. Han kan inte komma undan med att slarva med de tråkiga bitarna av sitt jobb bara för att han råkar vara bra på att fånga skurkar. Hans liv är inte actionfilm. Tuffa one-liners och vapen kan inte hjälpa en ur alla situationer.

I ett avsnitt i första säsongen, ”Old School”, får stationen besök av Jakes största idol: en författare och föredetta polis som skrivit Jakes favoritbok The Squad som handlar om tuffa, hårdföra poliser som drack litervis med whiskey och löste maffiamord under 70-talet, en tidsperiod som Jake hänfört glorifierar. Holt ifrågasätter genast detta och bidrar med ett alternativt perspektiv: ”The seventies were not a good time for the city or for the department – corruption, brutality, sexism. Diaz and Santiago never would have made detective, and an openly gay man like me, I never would have been given a command”. Det Jake betraktat som en gyllene era kan bara glorifieras om det sker från ett väldigt avgränsat, privilegierat perspektiv. Senare visar det sig dessutom att Jakes hjälte är en homofob, sexistisk, självupptagen idiot och avsnittet slutar med att Jake klipper till honom efter att han fällt en nedvärderande kommentar om Holt. Den stereotypa bilden av den hårdföra vita manliga polisen med ett hjärta av guld åker på stryk om och om igen serien igenom, vilket både är väldigt tilltalande och en källa till mycket humor.

Det jag gillar med Jake är att han får skit för sitt dåliga beteende. När han beter sig dumt får han stå till svars för vad han gjort. När hans egen stolthet och övertygelse om att han själv vet bäst pajar en jätteviktig utredning för Rosa ser han till att fixa det och ber henne uppriktigt om ursäkt. När hans slarv sjabblar bort bevis eller ställer till det på olika vis, måste han lösa problemen. När hans advokatflickvän Sofia vill att de tar en paus eftersom att hennes chef slutat ge henne bra fall sedan hon började dejta en polis, crashar Jake hennes jobbfest för att charma chefen. Allt går naturligtvis åt helvete och i slutändan dumpar Sofia Jake, dels för att hon inte tycker deras problematiska jobbsituation är värt det, men också för att han inte respekterade hennes gränsdragningar. Vidare är Jake faktiskt rätt bra på att läxa upp andra vita snubbar när de gör sexistiska, rasistiska och homofoba grejer, utan att vare sig få eller kräva cred för det. Bra jobbat, Brooklyn Nine-Nine.

jake1

Dessutom visar serien gång på gång på hur han ändå kan bete sig som han gör just för att han är så privilegierad jämfört med merparten av sina kollegor. Holt är precis som Amy en perfektionist som alltid följer regler till punkt och pricka och är noga med att göra sitt jobb ordentligt, just för att han måste det. Ett enda snedsteg och hans karriär skulle kunna vara över. Jämför med den tidigare poliskaptenen, som mest satt inne och sov på sitt rum och aldrig brydde sig om vad de anställda (Jake) ställde till med. För Holt skulle det kosta alldeles för mycket att bete sig på samma vis som hans vita kollegor hela tiden kommer undan med. Jag gillar att serien inte viker undan från det och inte heller från att faktiskt vissa, både i nutid och genom flashbacks, vad han fått gå igenom som en svart och öppet homosexuell polis.

holt

Medan Jake lallar omkring och inbillar sig själv att han är en ascool actionhjälte måste de andra leva i verkligheten. Detta illustreras ytterligare av de två äldre komissarierna Hitchcock och Scully som finns på kontoret. Med namn som tagna ur en av de polisrullar Jake älskar är dessa två antagligen de mest inkompetenta personerna inom hela polisstyrkan (värre än bombhunden som juckar mot bomber, enligt kommissarie Boyle). De spenderar större delen av dagarna med att käka pizza och leta efter jordnötter i varandras öron snarare än att jobba, men har ändå lyckats komma så långt att de blivit kommissarier, tack vare sitt vita snubbprivilegium.

Dock blir jag samtidigt trött på Jakes brist på karaktärsutveckling. Trots att han i avsnitt efter avsnitt tvingas konfronteras med vad konsekvenserna av att inte lita på sina kollegor, ta över utredningar, äta godis till frukost och aldrig betala sina räkningar innebär så slutar han ju inte. Jag förstår att den stor del av seriens humor handlar just om just Jakes oansvarighet i kontrast till de övriga karaktärerna, men det är ändå tröttsamt när han aldrig skärper till sig. Samt att manusförfattarna på något plan ändock verkar ha svårt att släppa Jake som superdetektiv och ser till att det mesta ändå går som han vill i slutändan. Serien på samma gång både kritiserar och befäster idén om den självständiga, geniala vita manliga actionhjälten som (nästan) alltid räddar dagen, med andra ord.

”What kind of woman doesn’t have an axe?”
Nu har större delen av den här recensionen fokuserat på Jake, vilket är lite olyckligt eftersom det är de andra karaktärerna som faktiskt gör serien värd att titta på, men det är ju alltid lättare att skriva om det en finner irriterande eller skavande snarare än det som kort och gott är bra gjort, men det är ju egentligen de andra karaktärerna som gör serien värd att titta på.

Jag vet att vissa valt att undvika serien på grund av att den känns snubbig, och jag förstår vad de menar, men även om de kvinnliga karaktärerna är i lite av en minoritet, är de som finns underbara. Min favorit är såklart kommissarie Rosa Diaz, en badass, surmulen, motorcykelåkande polis med aggressionsproblem. Jag säger samma sak om Rosa Diaz som Maria om Stella Gibson från The Fall: hade hon varit en man hade jag avskytt henne, men som kvinnlig karaktär jag kan bara älska den självklara plats hon tar, både rent fysiskt och genom den roll och personlighet hon har. Hon har dessutom seriens antagligen bästa one-liners, med titelcitatet till det här stycket som klar etta. Tillsammans med kommissarie Amy Santiago som spelar en underbart rolig, charmig och tävlingsinriktad perfektionist utmanar dessutom Brooklyn Nine-Nine genom sina kvinnliga huvudkaraktärer den stereotypiska bilden av latinas på tv som hypersexuella och endimensionella.

diaz2

Min andra favorit är den ovan nämnda kapten Holt som inte bara är en underhållande och genuint likeable karaktär, utan också en väldigt bra skildring av queer maskulinitet. (Dock har jag lite problem med att hans förhållande med maken Kevin är seriens mest avsexualiserade samt att hans enda on-screen-kyss sker med en kvinna som kysser honom för att psyka honom – hej, den tröttsamma tropen där uttalat homosexuella karaktärer har mer on-screen action med personer av motsatt kön än deras faktiska partners.) Någon gång under säsong tre kommer dessutom Nick Offerman att dyka upp och spela Holts ex-pojkvän och jag är ofantligt peppad.

”Oh! I just learned the Single Ladies dance”
Ytterligare en sak Brooklyn Nine-Nine gör bra är skildringen av kommissare Boyle, Jakes bästa vän, hopplös romantiker och passionerad matbloggare. En tendens inom populärkultur jag ofta ser och avskyr är att homosexuella karaktärer bara är okej så länge de gör normativ maskulinitet respektive femininitet och att skildringar som faller utanför det ofta karaktäriseras som negativa och stereotypiserande. Detta är 1) en felaktig reflektion av HBTQ-communityt och 2) befäster en binär och traditionell förståelse av kön och könsidentitet. Både Holt och hans make är, på olika vis, ganska traditionellt manliga, vilket jag inte har något problem med, men vad Brooklyn Nine-Nine gör bra är att de inte bara visar på queera karaktärer och förhållanden är okej, utan ifrågasätter också den rädsla för omanlighet, som i sin tur är rädsla för nedbrytandet av tydligt avgränsade könskategorier, en av grundvalarna för homofobi.

Boyle framstår på många vis som en misslyckad man, även om han är heterosexuell – han är frånskild, bor i källaren till sin frus nya pojkvän Hercules källare, älskar mat och att schamponera folks hår, är inte speciellt sexuellt skicklig och beklagar sig vid ett tillfälle över att det var så jobbigt att spela bandy som kille eftersom de inte fick bära något för att skydda sina bröst. Emellanåt, speciellt till en början, gör sig serien lite rolig över detta och det dyker upp en del dåliga skämt om det, men många gånger skildras också Boyles femininitet som både acceptabel och som en tillgång, både i hans privatliv och i arbetslivet. Trots sin stundvis låga självkänsla är han dessutom själv bekväm med den. I ett avsnitt planerar Boyle sitt stundande bröllop och intar den typiska brud-rollen där han läser bröllopsmagasin, detaljstyr planeringen och proklamerar att han inte ska bli ”one of those grooms that don’t eat”. Istället för att göra sig lustig över honom är Jake, som hans best man, stöttande och pluggar danska bröllopsmagasin för att förbereda sig för sin roll.

Det är en fin bromance-skildring. Serien är full av sådana (<3 på vänskapen mellan Holt och Terry) samt fina vänskapsrelationer överlag, mellan såväl kvinnor (<3 på relationen mellan Rosa och Amy) som mellan kvinnor och män (<3 vänskapen mellan Terry och Rosa/Gina/Amy). Förutom att serien presenterar en lång rad okonventionella och icke-stereotypiserade karaktärer och relationer är den också väldigt underhållande och med undantag för en del klavertramp så är den det utan att vara stötande. Alla som tycker att PK-maffian förstört bra humor borde ta en titt på Brooklyn Nine-Nine och lära sig vad bra humor faktiskt är.

9 kommentarer

  1. Mycket bra inlägg, du fick med i princip allt jag både gillar och ogillar.
    Främst har jag ju egentligen problem med Peralta, han har en del förlåtande drag, men han lär sig inget av sina misstag och det är rätt tradigt. Han tar liksom lite för mycket plats, även om jag tycker det känns som att de börjat luckra upp det.

    Gina är också en karaktär jag har svårt för. Ibland är hon briljant, ibland bara sjukt irriterande.

    Favoriterna är Holt, Rosa och Terry.
    Älskar att det frodas både systerligt stöd (när Amy oroar sig för Roas befordran, när de båda måste fixa fest år the Vulture), bromances (att Jake är med Boyle all the way på alla hans galna romantiska eskapader, att Boyle stöttar Terry i hans pappa-stress; tycker det är så fint att Terry är en sådan hängiven, oroad och stressad pappa samtidigt som han är den fysiskt mest ultramanlige polisen på stationen. Älskar att han tycker Boyles fixering vid hans kropp (när han går upp i vikt) är oproffsig. Situationen är ju överdriven, men den markerar liksom ändå: din hjälp uppskattas väldigt mycket, men vi håller fokus på min stress och mitt mående och inte bara på min kropp.) och vänskaperna mellan könen är så uppfriskande. Det är så sällan man ser män och kvinnor bara vara vänner, det är stört att det är sådan bristvara.

    Tror jag ska se om serien faktiskt. Det går ju rätt fort :P

    • Är också sjukt kluven till Gina. Å ena sidan är hon väldigt rolig, å andra sidan är hon så jävla jobbig. Dock gillar jag att hon är en karaktär som är mobil- och sociala medier-beroende utan att det ses som enbart dåligt eller ytligt utan att det är de andras förringande av det som är problemet.

      Ja, ja, ja! Dock tycker jag att serien failar rätt hårt när det gäller skämten kring Terrys vikt – speciellt när han gick upp typ 30 kilo i vikt av att äta choklad i två dagar? Eller tjocka människor överlag, som i avsnittet där en överviktig man dör och de hinner dra ca tusen tjockisskämt på 20 minuter.

      Gör så. Har precis sett om allt och serien är lika bra andra gången om. ;)

  2. Ja, det är ju problemet, de är så bra på mycket, men inte på att hantera kroppsnormer (tjockisskämten är verkligen smaklösa och tråkiga).
    Det jag gillar specifikt med den scenen är att de faktiskt gör en grej av att vikt inte bara handlar om stereotypen ”personen är lat” eller ”man äter för mycket”. Visserligen går ju Terry upp massivt på ja, typ 2-3 daga pga att han äter för mycket och det är ett trista skämt överlag, men jag tycker ändå de sätter lite fokus på att Terry som är ambitiös, jobbar hårt etc, äter pga sina stressande omständigheter, och att han faktiskt behöver konstruktiv hjälp och inte bara kommentarer som ”oooh, lagt på lite? Se upp med maten hörru”. Han vet att hans matvanor inte är bra, men han vet också att det inte är problemet i sig, och han har ingen tid och lust för pikar om sin vikt när han har viktigare saker på händerna, och han låter andra fatta det också.

    Ja, Gina är väl egentligen normmänniskan. Det är därför hon är så jobbig, för överlag tycker man ju att samhället är fullt av irriterande, jobbiga, korkade, otrevliga eller egocentiska människor av olika grad, Gina råkar bara vara alltihop, samtidigt :P
    Men hon har ju örat till marken på ett sätt som de andra inte har. Hon känner ingen större lojalitet till sitt jobb och är som NY-bor mest, glorifierar inte polisen och tycker de andra är naiva puckon som tror att de ska förändra världen fastän stora delar av polisstyrkan är folk som Hitchcocks/Scullys, the Vulture och Holts ärkenemesis Madeleine och den där poliskaptenen som beter sig som avskum men vars son blivit haffad för småbrott en miljon ggr för att han alltid kommer undan med pappas inflytande. Och det är ju det minsta problemet, för NY-polisen är ju kraftigt anklagad för övervåld och rasism, vilket man knappt nämner här. Då är det skönt att Gina åtminstone kan dyka upp och ba ”Bu, you suck. People hate you.” Det är liksom det minsta jag kan förvänta mig, även om det måste levererar i samband med ett underligt dansnummer.

    • Ja, håller alldeles med. Tycker bara att de så ofta lyckas undvika humoristiska minfält i övrigt, så det är synd att de inte kan undvika det även här.

      Kände att avsnittet när Holt och Amy ska ”re-branda” polisen kändes lite off? Ungefär som att skaparna kände att de var tvungna att adressera de enorma problem som finns inom poliskåren samtidigt som de faktiskt inte ville lägga någon tid eller fokus på det.

      • Det avsnittet är jätte-off. Jag hade föredragit om de inte nämnde det alls, för nu finns serien liksom i en bubbla där både miljön och karaktärerna faktiskt inte alls representerar NY-polisen alls. Det är make-believe.

        Nu försöker man leva i humor-bubbland men ändå säga att man är medveten? Blir bara fel. Serien är ju inte medveten alls.
        Skulle den vara någotsånär verklighetstrogen så skulle kanske Peralta behöva bli anmäld för övervåld och att skjuta svarta tonåringar i ryggen för att jag skulle känna att porträttet av NY-polisen var äkta i sin vidrighet.

        • Håller verkligen med. Det är ju på något vis det som får serien att funka – att Jake och co främst verkar lalla runt i en alternativ verklighet där poliskåren inte är ett svart hål av övervåld, rasism och sexism.

          På tal om off, störde mig jag lite på senaste avsnittet. Precis som Holt skulle parkera sin bil utanför linjerna!

  3. Tack för ett bra tips! Jag har undrat om jag ska titta på den här serien eller inte men den kan bli ett bra substitut efter Parks and Rec som jag såg klart för ett tag sedan.

    Väldigt bra blogg, btw!

    • Även om serierna är ganska olika så har de båda den lättsamma tonen och fina relationer i centrum så jag tycker absolut att du ska ge Brooklyn 99 en chans. :)

      Tack så mycket!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *