Central Intelligence: ”You’re like Jason Bourne in jorts!”

Häromkvällen var jag och såg actionkomedin Central Intelligence med Dwayne Johnson och Kevin Hart i huvudrollerna på bio tillsammans med Nahal och hennes syster. Filmen handlar om Bob Stone som återvänder till sin hemstad för sin high school reunion och söker upp sin enda och bästa vän från skolan, Calvin Joyner, för att ses för första gången på tjugo år. Vad Calvin inte vet är att Bob, som var skolans mest utsatta mobboffer under skolåren, har blivit en hemlig CIA-agent och är på väg att dra in honom i ett komplicerat terroristfall.

Filmen var definitivt roligare än den var bra, men det som slog mig medan jag såg på den var att det var anmärkningsvärt hur mycket av filmens humor som i stora drag gick ut på att de två manliga huvudkaraktärerna inte är två mansgrisiga rövhattar. Ett par exempel: vid ett tillfälle misstar en doughebag på Calvins jobb en kvinnlig CIA-agent för ett stripogram (sånt som händer!) och medan han gastar ”Show your boobs!” elchockar hon honom medvetslös och skämtet är att Calvin tittar ned på honom där han ligger på golvet och säger något i stil med, ”I think you brought this on yourself”. När Calvin och Bob är ute och dricker öl och hamnar i bråk med en grupp män som säger åt dem att gå och runka av varandra är skämtet att Bob inte känner sig nödgad att försvara sin heterosexualitet – och i förlängningen sin manlighet – utan svarar ”That’s a lot of homophobia for a little man” och antyder att det inte finns något fel med att två män skulle vilja runka av varandra.

Därtill är också The Rocks karaktär en sån man som gillar enhörningar, bär midjeväska och vars favoritfilm är den romantiska komedin ”Sixteen Candles”. Bob är överlag väldigt queerkodad, både i sig själv och sin i sin tillgivenhet till Calvin (han kysser till och med Calvin under en rollspelsekvens medan han låtsas vara Calvins fru och ”bodyswaps” är ju ett klassiskt knep för att smyga in homosexuella kyssar som inte är homosexuella kyssar egentligen i film och tv, för övrigt). Men naturligtvis är han inte queer: Melissa McCarthy dyker lyckligtvis upp i slutet och räddar upp hans bristande heterosexualitet. Det var lite tråkigt – jag väntade mig inte att de faktiskt skulle go there, cynisk som jag är, men de hade åtminstone kunnat lämnat det öppet och tvetydigt. Samtidigt så gillade jag just scenen där hon dyker upp – även om jag stör mig på att de kvinnliga karaktärerna utöver agent Hart bara var plot devices var det fint att hon fick vara tjock och skelögd och ändå få sin drömprins utan att behöva en make-over för att vara ”värdig” kärlek.

När vi pratade efter bion tyckte Nahal att Bob var rätt creepy i sin besatthet av Calvin, vilket är sant, men det jag gillar med Bobs karaktär var att hans skoltid som en mobbad tjockis tillåts sätta spår i honom som handlade om mer än att hans karaktär skulle framstå som en klassisk underdog. Han må ha blivit en häftig CIA-agent och en två meters vägg av muskler men han är fortfarande samma nördiga kille som drar dåliga filmreferenser och bara vill ha en riktig vän som han var i high school innerst inne. När han väl måste möta och hantera sitt förflutna handlar det inte om något annat än att han ska bli bekväm med sig själv – vilket han gör genom att strippa för hela aulan för att reclaima den gången han blev inkastad där naken av några mobbare och utskrattad av hela skolan. Scenen hade haft mer tyngd om han inte gått från tjock till rippad manhunk, men det är ändå fint att den manliga actionhjältens karaktärutveckling inte kulminerar i en stor showdown i fältet, utan i stället får handla om självutlämnande och självacceptans.

Det som en roligt med komedier och parodier av saker, i det här fallet actiongenren, är att de oftast inte kan låta bli att kommentera på det narrativ de parodierar, oavsett om parodin görs bra eller inte. I och med att en stor del av humorn i filmen handlar om att Bob och Calvin inte är misogyna, homofoba assholes säger Central Intelligence intressanta saker om genrens konstruktion och idealiserande av vissa typer av maskulinitet, vilket för mig det bästa med filmen. Samtidigt kan jag inte låta bli att vilja ha alternativa skildringar av manlig maskulinitet och bromances där kvinnor får spela andra roller utöver vagt förtäckta förkläden för att upprätthålla den obligatoriska heterosexualiteten.

(Och, btw, Sharon-haters och Hollywood-execs, lösningen är inte att ta bort kvinnorna helt och hållet!).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *