Thomas Kinkade’s Christmas Cottage

Julen är här, och vad är då bättre än en tvättäkta julfilm, rekommenderad av Onda Cirkeln?

Jag gillar så klart julfilmer, mitt Flanellskorte-inlägg till trots. Det finns en lång tradition hemma hos mig att se ett par varje julhelg. Medan Du Sov, It’s a Wonderful Life och Hogfather är några av mina favoriter. En nyare favorit är även Thomas Kinkade’s Christmas Cottagesom jag tänkte tipsa er om.

Ska jag vara ärlig så har den där speciella julkänslan inte riktigt infunnit sig på ett par år. Kanske har jag sett för många orealistiska julfilmer och i mitt enfald tänkt mig att julen är något som bäst spenderas i ett lyckligt förhållande. Helst i ett perfekt juldekorerat hem, med gnistrande juleljus, öppna spisar och Bing Crosby på grammofonspelaren. (På julen måste man tydligen åka tillbaka i tiden sisådär 60-70 år). Kanske är jag den Moderna Scrooge, cynisk och pragmatisk, eller så är det så att julen har upphaussats till att handla om att finna äkta kärlek, lycka och vinklats på ett sätt som får alla som inte är par, eller hetero, eller rika, eller omringade av familj, att känna sig utanför. När julen egentligen bara ska handla om att vara med sina nära och kära, vilka de än är. Kanske inte ens i en småstad, bärandes en flanellskjorta.

 

christmas cottageChristmas Cottage handlar om Thomas Kinkades uppväxt i den lilla staden Placerville, California. (Thomas Kinkade är världsberömd målare vars bilder ofta hamnar på pussel. Har ni ett pussel med en mysig stugbild så är det troligen han som målat den.) Thom spelas av Jared Padalecki, som ni nog känner igen från Gilmore Girls och Supernatural. Förutom honom har filmen har en otroliga skådisar så som Peter O’Toole som spelar Thom Kinkades målarmentor Glen, samt Marcia Gay Garden som spelar Thoms mamma Maryanne. Sen så känner nog många igen Aaron Ashmore från Warehouse 13 som Thoms lillebror Pat.

 

Skärmbild (230)

Thom och hans bror Pat är båda studenter som återvänder hem till den sömniga staden Placerville under Thanksgiving-helgen 1977, och upptäcker att deras mamma Maryanne har det svårt ekonomiskt och håller på att förlora huset. Runt om dem börjar grannarna förbereda sig för jul, grannarna Big Jim och Lloyd och Evelyn tävlar om vem som kan ha vräkigaste juldekorationerna och borgmästaren Ernie är upptagen med att förbereda stadens tv-sända julframträdande i ett försök att imponera på grannkommunerna i Sacramento-området. För Maryanne Kinkade är det en jul som behöver bli speciell, eftersom hennes pojkar håller på att växa upp och hon inte är säker på att de kommer vara hemma till nästa jul. Pojkarna beslutar sig för att ta jobb under lovet, och försöker spara ihop pengar till sin mamma så hon får behålla huset. Pat skaffar jobb hos grannen, Big Jim, och hjälper honom med hans juldekorationer. Thom pratar med ordförande för köpmannaföreningen, Ernie, och får i uppdrag att måla en väggmålning av Placerville på baksidan av ett köpcenter.

 

Skärmbild (297)

Det jag gillar med filmen är att den har ett mer juligt budskap än de vanliga filmerna, och att de flesta karaktärerna har problem som känns äkta, och allt löser sig inte för alla. Den handlar om en mamma vars stolthet håller på bli hennes undergång,  det handlar om en gammal senil man som förlorat sin förmåga att måla, den handlar om sorg, brutna familjer, den handlar om den där otillräcklighetskänslan, behovet av att imponera, framstå som bättre än andra. Det som förenar alla människorna i staden är att de har förlorat något, sina hopp, sina drömmar, sin självkänsla, om de någonsin haft den.

Mamma Kinkade får lösa alla möjliga problem, trösta människor, hjälpa till med julpjäsen, hitta visemän till teaterframträdandet när Lloyd och Big Jim blir osams, och under tiden försöker hennes två söner lösa hennes problem.

Filmen försöker inte åstadkomma något julmirakel, annat än att den vill att vi behandlar varandra som medmänniskor och stöttar varandra i svåra tider. Det handlar samtidigt om en livs levande person, Thomas Kinkade, och hur den vintern 1977 påverkade hans målarkarriär. Thom skäms lite när han tar jobbet som väggmålare och säger till sin målarmentor Glen att det är löjligt, och då svarar Glen; ”Do you think that because they’re not sophisticated they don’t deserve your best art? It could change the way they see themselves. You can introduce men to their souls. You can bring love to this town.”

 

otoolekinkade

Glen inspirerar Thom att ge sitt absolut bästa hela tiden, och måla ljuset, det är det som denna film handlar om. Om ni inte vill se denna film för budskapet så är det värt att se den bara för att få se Peter O’toole spela rollen som den gamle Glen. Hans rollprestation är underbar. Glens fru Nicole har gått bort och Peter fångar perfekt den där sista tiden i livet då alla minnen övertar en och man glömmer, börjar bli virrig, sörjer, stirrar ut drömmande, fastnar i det förflutna.

Ska ni bara se en julfilm i år, se denna.

(En brasklapp behöver utfärdas dock. Den innehåller flanellskjortor och onda ”big city dreams” som i denna film kanaliseras genom Thoms flickvän Hope, som hälsar på honom i småstaden men inte uppskattar småstadscharmen.)

1 kommentar

  1. Jag tror att mitt största problem med julfilmer är just tvåsamheten och problemet med big city dreams. Som att julen bara kan vara idyllisk och kärleksfull på landet där -ingen- någonsin är fördomsfull, rasistisk etc utan allt är myspys.

    Jag tycker visserligen också att ett problem med julen är att den är för kommersiell, men jag firar ju själv en kommersiell icke-religiös jul och det handlar ju om mys, och ledighet och god mat och presenter =P
    Så jag kanske ska slänga ett öga på den här filmen som ändå handlar om att ta hand om varandra och ge något som folk behöver och blir lyckliga av.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *