Dead Man Defrosting at its worst: säsong tre av Agents of S.H.I.E.L.D.

Innehåller spoilers för säsong tre av Agents of SHIELD.
Agents of SHIELD
har precis gått på halvtidsuppehåll och är tillbaka om ett par månader. Tredje säsongen har främst fokuserat på två spår som SHIELD-agenterna tampas med, som sedan mer eller mindre vävts ihop. För det första, att ett utomjordiskt ”terrigen” har läckt ut i jordens ekosystem och spritts bland människor med hjälp av fiskolja, så allt fler med latent utomjordiskt DNA börjar utvecklas till så kallade Inhumans. Daisy (tidigare Skye) och SHIELD försöker hitta så många av dessa Inhumans de kan för att hjälpa dem igenom transformationen, som ofta innebär destruktiva och till en början labila krafter, samt förhoppningvis rekrytera dem. Men de stöter på patrull: en nystartad organisation, ATCU (The Advanced Threat Containment Unit), som har precis samma agenda, men ett annat slutmål och som leds av Rosalind Price, ATCUs egna motsvarighet till Coulson. Det andra spåret utgörs av monoliten som Simmons fångades av i slutet av säsong två och som Fitz desperat försöker öppna för att få henne tillbaka. Men monoliten är långt mycket farligare än de trott, och SHIELD är inte de enda som vill försöka öppna den.

Jag kan ärligt talat säga att Agents of SHIELD är en serie jag varit ganska ambivalent till ända sedan den kom. Liksom alla andra tröttnade jag några avsnitt in i säsong ett, men plockade upp den igen efter Captain America: The Winter Soldier och SHIELDs fall. Serien blev bättre, av många anledningar. Dels hade den plötsligt en engagerande handling, men framförallt så blev det som var kvar av SHIELD och den spillra fortfarande lojala agenter mycket mer intressant när de blev hela världens skurkar som tvingades jobba i hemlighet och med högst begränsade resurser istället för en gigantisk, världsomspännande organisation som kunde göra lite vad de kände för. Andra saker som lyfte säsong två (åtminstone fram till dess svaga avslutning) inkluderade flera nya intressanta karaktärer, som Bobbi och Mack, fantastiska gästskådisar (Lucy Lawless! Edward James Olmos!) och ett intressant sidospår i form av den alternativa SHIELD-spillra som också överlevt Hydra.

Tyvärr har säsong tre istället för att fortsätta på det som säsong två gjorde bra blivit direkt sämre igen, mycket på grund av att det mesta av det som förändrades med SHIELD efter Hydras övertagande återgått till hur det var innan. Organisationen må inte vara lika stor längre och bristen på agenter är ett problem, men i övrigt verkar de ha närmast obegränsat med resurser och makt igen, även om de tvingas bråka lite med ATCU. Vidare tyngs serien ned enormt av att manusförfattarna verkar vara ovilliga att släppa vare sig Hydra eller Grant Ward som seriens big bad. Hydra-ploten var som sagt engagerande när den fortfarande faktiskt kändes relevant, men vi har lämnat det stadiet sedan länge. Nu känns Hydra bara som en behändig plot device för att karaktärerna ska ha något att göra och inte så mycket mer.

Framförallt Ward börjar bli ett otroligt stort irritationsmoment för mig – jag tycker att han är en intressant antagonist på ett vis eftersom han är så äckligt men totalt övertygad om att han aldrig gör fel och väldigt skicklig på att vrida sanningen för att passa in i hans världsbild där han är en schysst kille som tvingas fatta tuffa beslut. Men precis som Hydra så har Ward fått mer utrymme än karaktären förtjänar – speciellt efter senaste avsnittet av säsong tre när han inte ens är Ward längre, utan bara någon mordisk domedagsdemon (Buffy-vibbar någon?).

Och det är här någonstans som min irritation och besvikelse över Agents of SHIELD har sin kärna. Ward borde redan vid det här laget ha dött eller på annat vis skrivits ur serien helt – dels eftersom han blivit skjuten ungefär tjugo gånger men främst eftersom han tjänat sitt syfte, men ändå så lever han forfarande medan så många bra och intressanta karaktärer har dött för att den karaktären ska kunna fortsätta agera bekväm plot device. Samma sak gäller Coulson – Agents of SHIELD och Coulson har varit ett problem för mig ända sedan han dog i Avengers för att sedan ges den mest osmidiga återuppståndelse-ploten någonsin bara för att fansen tyckte han var skojig.

Jag är så jävla trött på film och tv där kvinnor och/eller minoritetskaraktärer dör som flugor medan de vita männen återuppstår eller överlever vad som helst och Marvel gör sig skyldiga till det gång på gång på gång. Värre blir det när karaktärerna som kommer tillbaka inte ens är värda en andra chans egentligen. Coulson återuppstår ju dessutom inte bara, utan blir huvudkaraktär i en hel jävla serie eftersom Fury av någon anledning utser honom till sin efterträdare. Problemet är att Coulson funkade som en rolig sidokaraktär i Marvel-filmerna där han springer runt och fanboyar över superhjältar och roliga gadgets och det är också vid de tillfällena han är kul i Agents of SHIELD, men i övrigt är det smärtsamt tydligt att han inte är en karaktär som är intressant nog att bära en hel serie, vilket gör att skrivandet av hans karaktär varken är konsekvent eller bra. Värst var nu i säsong tre när Rosalind, med vem Coulson inleder en romans, dör för att han ska förblindas av manpain och ge sig efter Ward. Inte bara är det upprörande att en serie som redan slaktat så många kvinnliga karaktärer för att driva manliga karaktärer framåt gör det igen, utan det var dessutom enbart dåligt och klumpigt manusskrivande, speciellt eftersom det finns gott om karaktärer som redan har goda skäl att störta efter Ward och vilja döda honom. Det blir ju också uppenbart att seriens skapare är medvetna om exakt hur dåligt Coulson egentligen fungerar som director för SHIELD eftersom de snabbt dödar alla karaktärer som skulle kunna utmana logiken i att han innehar den positionen – Victoria Hand, Isabelle Hartley, Robert Gonzales och nu Rosalind. Vidare är det ett så tråkigt manusbeslut, eftersom relationen mellan Coulson och Rosalind var en av de få roliga sakerna med säsong tre och Coulsons karaktär – och dessutom första gången han har en tjej som inte spelas av en skådis som inte ser ut att vara ungefär tjugo år yngre än honom.

Sedan har vi monolit-ploten som åtminstone driver serien framåt och gjorde intressanta saker med Simmons karaktär, men som tyvärr också utvecklas till ett generiskt triangeldrama, där Simmons slits mellan Fitz och den skäggiga snubbe hon levde ihop med på ökenplaneten monoliten transporterade henne till. Daisy, May, Mack och Bobbi, seriens mest intressanta karaktärer, förblir fustrerande underanvända och i slutändan känns det som om scenen där Hunter går undercover som datornörd är säsongens höjdpunkt när den nu går på halvtidspaus. Och det är ju bara sorgligt.

3 kommentarer

  1. Ville inte läsa detta innan jag tog tag hela säsong tre hittills, och det har jag gjort idag. Jag håller med dig om att Ward tjänat ut sin roll som big bad, det behövs nya toner för att det inte ska stagnera. Blev också grymt besviken på att Rosalind dödades, hon var en snärtig och härlig karaktär, och hon och Coulson var ju perfekta ihop. Så jäkla dåligt val! Jag tycker dock om Coulson och tycker han tillför mycket humor till serien, så de får inte göra sig av med honom. Triangeldrame-grejen var förjäklig, den med. Jag är inte så pepp på uppgörelsen med Hydras monster, de har ju redan slagits med Ward i två jäkla säsonger. Suck. Det som jag älskade med säsongen: Jemmas avsnitt, hur mycket större storyn blev, Rosalind och Coulson, Mac och Daisy.

    • Ja, även om jag tyckte att säsong ett var stundtals väldigt oengagerande gillar jag SHIELD mer som en organisation som tar hand om övernaturliga/utomjordiska problem och städar upp efter superhjältar, inte som Hydrabarnvakter.

      Dock är Constance Zimmer, som spelar Rosalind, listad för hela resten av s3 på imdb. Misstag eller kommer hon dyka upp igen?

      Jag gillar som sagt Coulson som comic relief – inte som protagonist-director som byter personlighet var tredje avsnitt. Och hela Tahiti-grejen var bara = snark.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *