Downton Abbey – slutet är nära

Kostymdramat Downton Abbey sjunger på sista versen och igår sändes det sista vanliga avsnittet. Helt slut är det inte än, för det kommer som vanligt en julspecial 25 december och den blir den riktiga finalen. Själv följer jag den på SVT Play och har därmed bara sett fyra avsnitt – och har dessutom lyckats låta bli att spoila mig själv angående resten av säsongen.

Spoilervarning för sjätte säsongen.

Hittills finns det faktiskt inte så himla mycket att tycka saker om. Den puttrar på lite småsegt och tar verkligen inte ut svängarna så som man kan vänta sig av en sista säsong. Men det kanske kommer. Blandade intryck:

da2
Av alla kärlekshistorier som har passerat i Downton Abbey är Mr. Carson/Mrs. Hughes den finaste och bästa. Älskar allt med den. Vem bryr sig om den eviga frågan ”Vem ska Mary gifta sig med?” när Carson och Hughes finns?

Anna & Bates. Seriens tråkigaste plotline som aldrig verkade ta slut (Är Bates en mördare? Är Bates en mördare igen? Är Anna en mördare?) är nu faktiskt slut. Äntligen! Istället fick de en Anna kan inte behålla ett barn-plot. De medicinska detaljerna kring den är i alla fall intressanta. Jag har ju noll koll på vilken nivå det var på sjukvården på 1920-talet.

Sjukhusbråket. Självklart var de tvungna stoppa in en annan konflikt som ingen bryr sig om istället. Jag förstår poängen – bråket om vem som ska ha makten över byns sjukhus är ännu en bit i skildringen av hur tiderna förändras – men måste de harva samma argument fyra avsnitt i rad?

Tom har återvänt! Jag är visserligen glad att se honom, men fattar inte riktigt poängen med hans flytt, berättartekniskt. ”Tom har ingen riktning i livet, så Tom flyttar till USA. Äh, skoja bara! Nu är han tillbaka!” Såpavarning. Jag gissar att han ska få ihop det med Mary eller Edith. (Jag anmäler mig som frukandidat nr 3, är det ok?)

da1
Edith fortsätter att vara den oväntade feministiska symbolen. (Minns i en tidigare säsong då hon började skriva för en tidning och jag bara ”Eh? Plötsligt bryr jag mig om Edith?” Så lättköpt var jag.) Nu har hon sparkat den dryge redaktören från tidningen hon har ärvt, och funderar på att dela redaktörsrollen med en annan – helst en kvinna, eftersom en man knappast skulle vilja dela posten med henne. You go, girl.

Marigold-historien kastar knivar i hjärtat på en, som vanligt. Den har varit så jobbig hela tiden, från att ogifta Edith på grund av tidens normer födde sitt barn i hemlighet och adopterade bort det, till att barnet senare rycktes upp ur sin adoptivfamilj av Edith, till att adoptivfamiljen nu tvingas att flytta iväg för att adoptivmamman inte klarar av att hålla en lämplig distans till lilla Marigold. Ugh. Och där står Lord Grantham och bara ”Ingen är mer ledsen över det här än jag”. Jo. Det finns flera personer i den där historien som är mycket mer ledsna än du. Exempelvis familjen som får riva upp hela sitt liv för din dotters skull.

På tal om lorden: Hans magsmärtor innebär att han kommer att dö, eller hur?

Violet är bäst, som vanligt:

Ett foto publicerat av Maria (@grenverk)

Fan, nu när jag skrev det här blev jag jättesugen på att bara kasta mig över resten av avsnitten som ju skvalpar omkring på nätet. Men nej. Jag ska duktigt vänta.

2 kommentarer

  1. Jag tog en paus någonstans i mitten av säsong 4, men det var längesen nu. Kanske dags att kolla ikapp lagom till finalen :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *