Falling back into the stars – 3 x rymdopera

Det verkar vara space opera-bonanza hos Syfy: just nu går egenproducerade Defiance, samt kanadensiska Killjoys och Dark Matter, som följs av The Expanse som kommer i december i år. Eftersom jag inspekterat de tre förstnämnda (vissa mer, andra mindre) tänkte jag sammanfatta lite av mina tankar kring dem.

DEFIANCE

Tredje säsongen av Defiance är full igång – i skrivandets stund har tio avsnitt sänts och jag känner att för varje avsnitt som går blir dess brister allt tydligare och dess bra sidor allt färre. Defiance är en serie jag ända sedan första säsongen varit lite ambivalent till – å enda sidan är den lättsam och underhållande, å andra sidan är handlingen extremt konvulterad och knackig och innehåller en hel del rasistiska undertoner.

Det jag gillar med Defiance är i första hand världsbygget. Serien utspelar sig i St Louis som döpts om till Defiance efter att sju alienfolkslag landat på jorden i tron om att den var obebodd, började terraforma den och sedan hamnat i krig med mänskligheten. Serien tar sin början några år efter krigets slut i Defiance, en av få platser där människor och aliens lever sida vid sida – om än med varierande resultat. Världsbygget är överlag mer ambitiöst än bra, men jag gillar western-känslan, den färgsprakande världen och att de verkligen satsat på en klassisk sf-story med aliens, mystisk ‘teknik’ och intergalaktiska rymdskepp. Dock är deras ambition också ett av seriens största problem – jag har svårt att köpa att sju olika aliens från sju olika planeter är så lika människorna som de är. Jag förstår varför de är humanoida – CGI-aliens är dyra och komplicerade – men ärligt talat är de mest markanta skillnaderna mellan deras kulturer och mänsklighetens att de typ har ett annat slags handslag.

Det är ett exempel på en sån där grej som en har överseende med i början, men som efter tre säsonger blir rätt märkbar. En annan grej är hur manusförfattarna om och om igen använder sig av illogiska gimmicks för att driva handling och karaktärsutveckling framåt. En av deras favorittaktiker är “alien tech made them do it!” – säkert hälften av seriens avsnitt handlar om hur karaktärer beter sig konstigt och ställer till med saker för att de hallucinerar eller på annat vis påverkas av utomjordisk teknik. Och i säsong två introducerades många intressanta plotlines som alla varefter mynnade ut i “Pottinger gjorde det för att han ville ligga med Amanda!”. Ofta kombinerades dessa två grejer – i ett avsnitt betedde sig folk underligt och ställde till med saker för att Pottinger kopierade Amandas minnen med hjälp av alien-teknik för att, genom en extremt komplicerad och knasig plan, få henne att ligga med honom. I shit you not.

En annan grej är det faktum att serien är ett irriterande exempel på en sf-historia som låtsas att den utspelar sig i en framtid där det råder total jämställdhet mellan könen (åtminstone bland människorna; Casti-folket skildras däremot som superpatriarkala) men som inte lyckas göra den skildringen speciellt trovärdig. Men mitt främsta problem med Defiance är rasismen. Jag nämnde det första gången jag skrev om serien – Defiance är ytterligare ett exempel i en lång rad av sf-berättelser som handlar om påhittat imperialistiskt förtryck mot vita människor. I det näst senaste avsnittet anklagas en rasifierad man för att utsätta en vit alien för “old Earth racism” – och dör ca fem minuter senare, en för Defiance väldigt symptomatisk händelsekedja.

Att använda vita människor och/eller aliens för att metaforiskt diskutera förtryck mot minoritetsgrupper utan att behöva faktiskt behöva inkludera alternativt humanisera dem i berättelsen är ett välkänt trick inom sf. I Defiance spelas alla aliens primärt av vita skådisar (rasifierade aliens syns då och då till i bakgrunden eller som bikaraktärer) men i säsong tre dyker en ny typ av alien upp som spelas av svarta skådespelare. Även om ingen av alienfolken är perfekta, är the Omec värst: de är på jorden för att kolonisera, och de andra alienfolken är livrädda för dem eftersom de har för vana att förslava och äta upp dem. De enda svarta aliens som dyker upp i Defiance är alltså kannibalistiska, våldsamma och blodtörsiga, kompletta med huggtänder och djuriska drifter. Bra jobbat.

Vidare har Defiance en rätt underlig tonsättning: det är en rätt våldsam serie där många karaktärer dör på tragiska och blodiga vis och ändå så betraktar jag serien som lättsam. Jag vet inte om der beror på de färgglada kulisserna eller alla ovan nämnda ologiska vändningar i handlingen, men jag har svårt att ta seriens många mörka stunder på allvar. Som sagt, Defiance är en serie jag inte riktigt vet vad jag tycker om. Jag tror ärligt talat att jag fortsätter titta mest på grund av de karaktärer jag gillar – den intrigerande Stahma, borgmästaren Amanda, polisen Berlin och den sarkastiska alienläkaren Yewll.

 

KILLJOYS

Killjoys var en serie jag verkligen såg fram emot. Den är gjord av Michelle Lovretta som gjorde Lost Girl (en serie som om inte annat är sjukt underhållande och fantasifull), har fått bra recensioner och protagonisten spelas av en rasifierad kvinna. Och visst, Killjoys är väl kul. Men den är kul på det där viset som Digestive-kex är ett acceptabelt substitut när en är sötsugen och det verkligen inte finns något annat hemma. En blir aningen tillfredsställd, men det är ju inte det en vill ha. Coola prisjägare och rymdskepp sitter ju sällan fel, men behöver inte nödvändigtvis vara bra eller ens värt att titta på när det nu faktiskt finns andra serier i världen.

Killjoys är generisk så till den grad att den inte ens inger den där lite mysiga känslan av familjäritet som klichérartad science fiction ofta kan göra. Visserligen har jag bara sett tre avsnitt, men det finns ingenting som lockar mig att fortsätta. Dutch är en stark kvinnlig karaktär av typen 1A och hennes två kompanjoner är bröderna John och D’avin – den rolige, pratsamma killen som har lite komplex för att han inte är lika machomanlig som sin soldatbror. Världsbygget är mindre inspirerat av och mer kopierat ifrån Firefly. Dessutom finns det en hel del som kan tänkas peka på att en trasslig kärlekstriangel kan komma att uppstå mellan dem. Snark. Vidare är dialogen så där irriterande snärtig och fylld av vad som på engelska kallas ‘quips’ – också den utan ett spår av originalitet. Dutch psykar och mordhotar folk genom att anspela på sex medan John drar ‘skojiga’ skämt.

Det finns tyvärr inget i den här serien jag inte redan sett eller läst om hundra gånger tidigare. Om jag inte skulle råka höra något om den som verkligen får mig att vilja fortsätta så är den härmed officiellt nedlagd.

 

DARK MATTER

Jag känner att en sak måste sägas som egentligen gäller samtliga serier, men som kanske blir mest uppenbart när en ser Dark Matter: rymd-sf på tv måste verkligen börja komma över sitt Firefly-komplex nu. Ja, Firefly var en bra serie, ja, det var trist att den lades ned och, ja, vi är alla fortfarande aningen bittra, men förihelvete bara släpp det. Dark Matter är väl mer Firefly-fanfiction än en självständig tv-serie (om än en extremt tråkig typ av fanfiction där författaren mest inte vill lämna världen snarare än faktiskt skriva om berättelsen på minsta vis). Inte bara är besättningen på rymdskeppet ett gäng kriminella legoknektar som hankar sig fram så gott de kan i utkanten av solsystemet, utan flera av dem är också rena Firefly-kopior: Five är ett oengagerat ihopplock av Kaylee och River, Three Jayne med ett ännu större gevär, One en mindre attraktiv version av Simon.

Dessutom är flera av avsnitten inte mycket mer än Firefly-avsnitt där karaktärernas namn bara bytts ut innan manuset skickats ut: åtta avsnitt in i säsongen har vi fått se ”Bushwhacked”, ”Our Mrs Reynolds” och ”Hearts of Gold” i ny tappning. Det här är ju naturligtvis högst medvetna blinkningar till en av tidernas mest populära space opera-serier, men varför? Vad är poängen? Nostalgi? Easter eggs för fansen? Ett försök att återuppleva Firefly? Jag förstår inte och sitter mest och suckar över skaparnas fantasilöshet. Detta är som sagt inte unikt för Dark Matter, utan Firefly-inspirationen återfinns också tydligt i Killjoys och Defiance. Och visst är det alltid kul med intertexualitet, men jag känner att en gräns har blivit nådd någonstans. Ja, Whedons serie var sjukt inflytelserik, men det måste ju gå att göra kul rymdopera utan att behöva gå i dialog med (= kopiera) den. Som sagt: det är dags att gå vidare. Testa på något nytt. Go where no one has gone before – helst innan vi alla somnat av tristess.

Med det sagt, är Dark Matter en dålig serie? Nej, när den bara är Dark Matter är den faktiskt rätt underhållande. Det är en väldigt trope-tung serie överlag, tyvärr, men kan en stå ut med (se: livetwittra surt om) en del sunkiga genusgrejer och att flera av de rasifierade karaktärerna är väldigt stereotypa, så har den sina meriter. Precis som Hanna skrev så är Zoie Palmer helt fantastisk som skeppets android och lyfter på egen hand hela serien ett snäpp. Den har dessutom, som Hanna också skriver, ett väldigt bra flyt vilket gör att det är lätt att dras med i handlingsförloppet som ofta är spännande, om än lite förutsägbart.

Jag vet inte varför Dark Matter funkar bättre för mig än Killjoys. Kanske är det att handlingen flyter bättre, kanske hade den helt enkelt bara en bättre start och fick mig att fortsätta, kanske är det Zoie Palmer (vars karaktär Lauren är en väldigt stor del av anledningen att jag fortfarande tittar på Lost Girl). Jag vet som sagt inte, men jag känner att båda serierna har misslyckats i balansgången mellan att ge fansen det väntade såväl som det oväntade i rymdoperan. Ja, visst vill en att vissa specifika grejer (rymdskepp!) ska finnas med när det gäller den här typen av serier, men det betyder inte att en vill se närapå exakt samma serie tre gånger om.

3 kommentarer

  1. Jag tror Firefly-pushandet handlar om pengar. De vet att serien hade ett hängivet fandom, och vill casha in pengar på alla som fortfarande suktar efter minsta lilla smula (av vilka det finns rätt många ändå).

  2. Sant, såklart, tråkigt nog. Men i Dark Matters fall är det ju inte bara så att skaparna pitchat den som Firefly-lik för att få pengar/tittare utan i vissa fall så gott som kopierat specifika avsnitt. Mycket underligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *