Helix

helixs1 När jag först hörde talas om tv-serien Helix för några år sedan blev jag först förväntansfull. Inte bara för att Battlestar Galactica-skaparen Ronald D. Moore hade sitt namn på en tv-serie för första gången på ett antal år, utan för platsen: att farligt virus bryter ut på en arktisk forskningsstation. Jag älskar snöiga miljöer, platser som är lite avskurna från omvärlden, och få saker skrämmer mig som virusberättelser. Här fanns klar potential för klaustrofobisk stämning i en vild, ödslig miljö.

Tyvärr uppfylldes inte den potentialen. Istället börjar Helix som vanlig dumskräck – ni vet, skräck av den typen där man gång på gång blir irriterad på karaktärerna för att de fattar puckade beslut. Visst, gå om kring ensam i en enorm byggnad där det gömmer sig muterade virusmonster. Gör det. Och sedan ballar allt bara ur. Helix första säsong är en salig röra av intelligenta virus, svart blod, odödlighet, mikrade råttor, onda företag som vill ta över världen, nedgrävda huvuden och självantändande apor (eller inbillade jag mig det sista?). Det är nästan för dumt och konstigt för att beskrivas och i det ligger också anledningen till att jag ändå såg hela första säsongen. Det finns ett visst underhållningsvärde i dess tokigheter och jag ville se hur knäppt och dumt det kunde bli. (Svar: väldigt.) Jag var också nyfiken på om de kunde få all denna röra att ändå kännas som något sammanhängande. (Svar: nej, inte riktigt.) Men om man ska se Helix är det av denna anledning: Att man finner nöje i sånt som är så dumt att det blir underhållande. Annars finns det inte mycket här att hämta.

Persongalleriet kretsar kring CDC:s Dr. Alan Farragut, hans yngre kollega och flickvän Sarah, hans ex-fru Julia och hans bror Peter, som dessutom har haft ihop det med ex-frun. Central är också forskningsstationens Dr. Hatake och hans vuxne adoptivson Daniel. Jag kan inte påstå att något av de triangel-, fyrkants- eller familjedraman som utspelar sig mellan alla dessa personer medan de försöker rädda sig själva och resten av världen från viruset, är särskilt intressanta. Men det är ändå där seriens känslomässiga kärna ligger, om man ska påstår att den har en sådan: i familjebanden, och vad som egentligen räknas som sådana. Det är väl rörande i ungefär två minuter.

Helix fick även en andra säsong, som jag inte såg, och lades ner för ungefär ett år sedan. Jag avslutar med ett citat från Tim Surette på TV.com ang första säsongens sista avsnitt:

Did I imagine all this happening? Did Syfy send me a practical joke screener? I am apologizing to my editor who is reading this paragraph and is like, ”What the fudge?” But honestly, Jen, this all happened!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *