Hello, Emma

Mitt första bidrag till vår Halloween-vecka är tyvärr inte ett tips, utan mestadels en diss. Men frukta icke, jag ska skriva om bättre saker också.

Detta skrevs när jag hade två-tre avsnitt kvar:

screamtv

Jag var hemma sjuk några dagar och tittade då på första säsongen av MTV:s nya tv-serie Scream. Hade jag haft något bättre för mig hade jag nog inte sett så långt, men den var lagom underhållande just då. Och nu måste jag ju ändå se klart när jag bara har några få avsnitt kvar.

Det här är en tv-avkomma till Scream-filmerna och ni vet vad det innebär: En mördare med mask och kniv och telefonen i högsta hugg. Huvudpersonen är Emma, en snäll flicka med populära och mindre snälla kompisar, en typisk Final Girl. Samtidigt som tonåringar blir mördade i hennes stad börjar hon få obehagliga telefonsamtal. ”Hello, Emma.” Det verkar dessutom ha någon koppling till några mord som skedde när hennes föräldrar var i tonåren. Cue skräckmusik.

Emma och hennes vänner är ett gäng teen drama-standardtyper och jag antar att det är med flit. Men om det är tänkt att de ska börja som stereotyper och utvecklas till något annat så faller det platt. Flera av dem tänker jag inte ens på med namn. De är bara Rich Bitch, Douchebag 1, Douchebag 2, New Guy osv för att de är så himla ointressanta. Jag gillar Audrey (Kreativa rebellen) och Noah (Nörden), deras vänskap och deras små kärlekshistorier med andra som tyvärr blir kortlivade – knivmördare i farten, ju. Dialogen har sina ljusa stunder – ”resting creep face” – och är pepprad med popkulturella referenser, som ibland bara är namedropping och ibland riktigt roliga, som när Emma och New Guy ska välja en dialog till ett skolarbete och kommer fram till att de inte kan använda något av John Green, för att det låter för pretentiöst.

scream-freeaudrey Noah & Audrey.

I första avsnittet säger skräcknörden Noah lite metaskojigt att man inte kan göra slasher-tv. Det är en genre som bara funkar på film, eftersom slashfilmer ”burn bright and fast”. MTV:s Scream försöker kanske motbevisa detta, men jag kan inte direkt påstå att de lyckas. (Därmed inte sagt att jag håller med om påståendet.) Som tittare har jag så mycket mer tid på mig att lägga märke till och fundera på saker som är osammanhängande och irritera mig på de som bara är puckade. Ta t.ex. att Emma bara fortsätter att leva mestadels som vanligt trots att mördaren visar ett extra stort intresse för just henne. Både hennes mamma och polisen vet detta (även om de inte vet allt), men gör ändå inget särskilt för att skydda henne. Sådana saker kan få passera på film för att allt ändå går så fort, men här fortsätter en sådan orimlighet i avsnitt efter avsnitt. Hallå? Hennes mamma är ju rättsläkaren som obducerar mordoffrens kroppar. Ändå gör hon inget. En annan grej som fungerar dåligt är frånvaron av trovärdig sorg. Folk dör på löpande band. Ändå verkar de som blir kvar knappt rubbas av detta. Det hålls lite ceremonier och ibland säger någon något om att de saknar sin kompis och klämmer fram en tår, men det är så ytligt och inte en enda gång känner jag med dem. Återigen: Det kan funka i slasherfilm, för allt går snabbt och fokus är att överleva nästa minut. Tv-Scream har ett långsammare tempo, det finns gott om utrymme för sorg och att visa hur karaktärerna bryts ner av det som händer, men det blir liksom inget av det. Det enda som griper tag i mig är maktlösheten hos dem som drabbas av att deras privata stunder läggs ut på nätet.

Även mördaren är hittills en trist typ. Hur många lurigheter och virala backstabbings hen än lyckas med så är hen ändå i grunden en tönt som ringer samtal på temat ”jag tänker trakassera dig och döda dina vänner för att din mamma var en hora”. Zzz. Om man ringer ”din mamma”-samtal blir man omedelbart diskvalificerad från platsen som potentiellt intressant. Get over yourself.

Så varför tittar jag ens? Tja, även om jag inte är så intresserad av vad som händer så är jag ändå nyfiken på hur det händer. Jag vill se hur många skräcktroper de kan stapla på varandra, vilka som används rakt av och vilka som får en twist. När Douchebag 1 och Douchebag 2 i ett avsnitt blir knivade men överlever tänker jag omedelbart på en viss scen i den första Scream-filmen. Är det ett bevis på att de är oskyldiga, eller är det för att få det att verka som att de är oskyldiga?

Scream går, precis som sin föregångare, gärna i dialog med skräckgenren, men får inte sagt särskilt mycket som är intressant. Jag tänker exempelvis på en scen i ett klassrum där läraren pratar om gotisk litteratur, vilket kunde bli kul, men den når inte längre än till ett konstaterade om att The Castle of Otranto och The Walking Dead är typ samma sak. Jaja.

Kanske kommer det någon supertwist som får mig att omvärdera. Men hittills är mitt omdöme om Scream: The TV Series följande: Underhållande, men plastig och ytlig och inte alls så smart som den vill vara.

Efter att ha sett de sista avsnitten:
Nope, ingen omvärdering. Och även om jag gillade slutkampen och hintarna om vem som kommer att stå i fokus nästa säsongen, så kommer jag inte att se den.

halloween3

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *