Hoist the colours!

Jag tyckte inte om säsong ett av Black Sails. Alls. Eller okej, jag gillar pirater. Den var visuellt snygg. Jag gillade att se på när Eleanor bossade runt män. Uppenbarligen gillade jag tillräckligt med saker för att återvända för säsong två. Skam den som ger sig! Och trots att mitt liv antagligen hade varit mer givande och jag en gladare person om jag kunde släppa dåliga serier är jag glad att jag valde att se säsong två av Black Sails, för till skillnad från sin föregångare är den nämligen bra.

Visst, serien rör sig fortfarande i en lite väl maklig takt för min smak och visst behöver den färre manliga karaktärer och fler kvinnliga, men istället för att vara en irriterande snubbfantasi med snygga kulisser blev den engagerande på riktigt, så till den grad att säsong ett faktiskt blev retroaktivt bättre – jag förstår nu varför de gjorde vissa grejer som jag inte gillade, även om jag inte förlåter allt.

Överlag tror jag att säsong två var bättre eftersom berättelsen äntligen kickat igång ordentligt. Som sagt rör sig handlingen i Black Sails väldigt sakta framåt – varje säsong utspelar sig under en väldigt begränsad tidsperiod, högst ett par veckor, och såhär i efterhand känns det som att säsong ett mest användes för att placera ut alla spelpjäser och introducera tittaren i världen. Jag har en del invändningar mot att introduktionen tog åtta timmar, men om serien fortsätter vara bra får jag väl helt enkelt acceptera det. Och när Black Sails väl kommer igång är den ju bra – det är havspornografi på hög nivå, actionsekvenserna må vara få i denna förvånansvärt lågmälda serie, men när de väl dyker upp är de väl värda väntan, och dialogen är välskriven och ofta underhållande. Andra saker jag gillade:

“Don’t feel that way with her”: Max och Anne
Visserligen hintades det lite, lite om en eventuell romans mellan Max och Anne i säsong ett, men deras relation var ändå en förvånande men positiv vändning. Max och Anne är båda på sina egna vis rätt trasiga men ändå stenhårda personer och det är så fint hur de ändå lyckas finna tröst och gemenskap hos varandra.

Black Sails är en serie som till stor del handlar om makt och maktspel och jag gillra också hur förhållandet mellan dem och nyanserar den biten. Efter den maktobalans som utmärkte hennes förhållande med Eleanor, har Max äntligen kommit på fötter nog för att kunna gå in i en relation som en självständig individ. Anne har spenderat hela sitt liv bunden till sin man Jack efter att han räddade sitt liv och även om deras relation skildras som kärlekfull, befinner sig Anne i en beroendeställning till honom både i egenskap av att ha blivit räddad och som kvinna. När Anne förklarar för honom att trots att han räddade henne en gång i tiden kan hon inte stå i skuld till honom för resten av sitt liv, svarar han: “But you can owe it to Max?”. “Don’t feel that way with her”, svarar Anne. Deras relation saknar inte friktion, men det är definitivt seriens mest ömsesidigt stöttande förhållande. Det är fint.

maxanne

Andra grejer jag gillade med det är dels att Anne Bonny, efter att ha spenderat en hel säsong utan något att göra, faktiskt får en ordentlig plotline. Det var fan på tiden och bäst för Black Sails att de fortsätter så. Vidare så uppskattade jag trekantsscenen med Anne, Max och Jack i mitten av säsongen. Jack vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till sin frus flickvän, men verkar mest vara resignerat glad för hennes skull. I ett avsnitt ligger de med varandra alla tre och jag tror det är den första trekantsscen jag sett som involverat en man och två kvinnor som inte fokuserar på hans njutning. Det är inte ens Jack som är i centrum överhuvudtaget, utan Anne. Bra scen.

“They were right to be afraid”: Kapten Flint och politiska pirater
En punkt där Black Sails skiljer sig från de flesta andra piratberättelser jag sett är att den i någon mån skildrar piraterna och piratandet som tydligt politiskt. Vanligt är att piratberättelser – precis som det mesta annan historisk fiktion och äventyrsberättelser på tv – mest skildras som manliga wishfulfilment-fantasier: tuffa män som härjar runt på de sju haven i jakt på frihet undan civilisationens inflytande. Jag har svårt för sådana berättelser eftersom jag inte förstår varför filmskapare om och om igen insisterar på att visa på hur jobbig civilisationen är för de som a) formade den, och b) generellt tjänar som allra mest på den.

Jag tyckte att också Black Sails föll i den fällan till en början, men i säsong två blir bilden mer komplex. Nassau och piraternas önskan att behålla ön för egen del är en nagel i ögat för det brittiska imperiet inte bara för att de stjäl deras gods och förstör deras skepp utan dels för att de byggt upp en egen, illegal ekonomi, och dels för att de erbjuder ett annat sätt att leva.

flint

I säsong två får vi genom flashbacks inblick i hur kapten Flint gick från officer i den brittiska flottan till piratkapten. Enligt ryktena var det för att han kärade ned sig i en rik mans fru och de rymde tillsammans och det är delvis sant. Men det var inte bara frun, Miranda, han hade ett förhållande med, utan också maken, Thomas. Att Flint är, för att använda en modern term, bisexuell är viktigt av flera olika anledningar. Delvis för att det finns extremt få bisexuella män på tv (typiskt nog har de flesta som rapporterat kring avslöjandet om hans sexualitet också felaktigt ‘tolkat’ honom som homosexuell) men framförallt för att det ger nödvändig vikt åt hans berättelse. Hela Flints karaktär har varit väldigt mycket stoisk, hårdför man vs civilisationen och det kanske verkar ytligt att säga att en förfluten kärleksrelation med en man förändrade det, men så är det. För att ta ett exempel, så får Flints ord, “They took everything from us. Then they called me a monster. The moment I sign that pardon, the moment I ask for one, I proclaim to the world that they were right” en helt annan innebörd i ljuset av hans relation till Thomas. 

Vi har en tendens att tänka på ‘civilisation’ som något kvantitativt som per automatik upplöser förtryck och maktordninagr ju mer det ‘ökar’ längs en linjär tidslinje och glömmer att förtryck och maktordningar är inbyggt i själva grundbultarna till våra ‘civiliserade’ samhällen, inte beklagliga kvarlämningar från en annan tid. Här ställs civilisationen mot det ‘ociviliserade’ Nassau, och det är till Nassau Flint flyr när han fördömd på grund av sin kärlek; det är på Nassau Eleanor kan bygga upp ett affärsimperium, bli ”the Queen of Thieves” trots nackdelen hennes kön innebär; det är på Nassau Eleanor, Max och Anne kan forma relationer och livsbanor utanför sina traditionella roller. Nassau är en plats med andra, och färre, regler och det gör den till en otrevlig plats, men också att den kan erbjuda andra möjligheter, andra sätt att leva och det är därför den är farlig för civilisationen. Det är därför den är värd att skydda och slåss för, inte för att det är ett schysst ställe att lasta av stöldgods och få sig en flaska rom. Denna förståelse av Nassau är en rätt liten bit av en serie som ändå i första hand fokuserar på män som härjar runt på haven och bland horhusen, men jag är glad att den finns där.

Önskelista inför säsong tre: 1) Eleanor kommer tillbaka och bossar runt folk på ön, 2) mindre land och mer hav, 3) Mary Read, 4) fler kvinnliga karaktärer överlag, 5) Billy får vara med i en hel säsong.

4 kommentarer

  1. ”5) Billy får vara med i en hel säsong.”
    Ahaha! Ja! Jag blev så himla upprörd i första säsongen, innan jag mindes att just det, det här är en prequel till Skattkammarön. Han lär inte vara död. ;)

    Hoppas också på Mary Read.

    • Haha, jag glömmer bort att det ska föreställa en prequel till Skattkammarön hela tiden. ;) Jag förstår fortfarande inte varför riktigt, för kopplingen verkar vara rätt tunn hittills – gillade de namnen så mycket? Eller handlar det om att inget kan stå på egna ben nuförtiden utan måste vara en reboot/prequel/fortsättning på en redan existerande text/franchise?

  2. Håller med om så mycket här!
    1) Säsong 2 var mkt bättre (har dock ej sett hela).
    2) Den politiska aspekten av piratandet var verkligen bra, och gjorde mig så mycket mer intresserad av Kapten Flints historia.
    3) Jag älskar att Eleonor finns med, som jag kan tycka är fantastisk utan att tycka om hennes val.
    4) Så skönt att Anne Bonny får göra annat än grymta, Marias text innan sa ju allt om hennes roll i säsong 1: http://www.vildvittra.se/2014/02/26/anne-bonny-ar-en-pojkbandsposter/
    5) Jag vill också att Billy ska vara med mer. Han är ju en av få män som inte känns äcklig i denna serie (Jack är helt OK).

    Mina problem med Black Sails: lyckliga horor överallt, dåligt manus i säsong 1, bristande förklaring på varför folk gör som de gör, och att sexuellt våld filmades på ett så vidrigt sätt, som att man tänkte ”Hon blir ju våldtagen, men alltså, kan vi inte få henne att se sexig ut ändå?” Brrr… asläskigt.

    • Mm, jag håller med dig om problemen, fast jag tyckte faktiskt alla de grejerna blev bättre i säsong 2 (vissa mer, andra betydligt mindre dock). Men ja, känns ofta som att Black Sails har lite svårt att balansera ”vi vill berätta en historia som inte bara handlar om vita snubbar som gör häftiga grejer” och ”vår tilltänkta målgrupp är unga vita snubbar vilket gör att vi ju måste ha med en massa tuttar överallt!”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *