Hurtiga saker på SVT Play

svettetikett

För ett tag sedan kollade jag och sambon igenom de två säsongerna av träningsprogrammet Svett & etikett, som går ut på att programledaren Kalle Zackari Wahlström testar olika sporter och träningsformer, allt från rodd till truppgymnastik. Han är en person som tränar mycket och har många åsikter om vad som är bra träning och inte, och här hamnar han i många situationer som han inte alls är van vid – vilket såklart är poängen. Det är ofta väldigt roligt, både för att han är så borttappad när han ska lära sig något nytt och för att han blir så himla lycklig när han klarar det. (Och så kan man ju ha roligt åt hans hipstermössa också, om man är lagd åt det hållet. Vilket jag är.)

I varje avsnitt medverkar också Karin Henriksson-Larsén, som är bland annat professor i idrottsmedicin. I programmet kallas hon ”Super-Karin” och hennes roll är att ge Kalle några reality checks och bidra med ett vetenskapligt perspektiv.

Jag kan ju inte påstå att programmet går på djupet, utan det är helt enkelt lättsam (och ibland lite fånig) underhållning med vissa folkbildande inslag i form av Super-Karin, men Kalle pratar ändå en del om sina problem med stress, prestationsångest och sitt enorma bekräftelsebehov på ett sympatiskt sätt. Det är bra att den sidan kommer fram, för hans vilja att genomföra allt oavsett konsekvenser är ibland farlig. (Jag blev så frustrerad när han ville spring ett långlopp trots att han var sjuk, och hans fru var tvungen att övertala honom att låta bli.) Jag gillar också att det ger plats åt personer med lite olika kroppsformer som alla är jävligt bra på sin grej, istället för bara standardbilden av ”vältränad”. Exempelvis Sandra Lönn som tar över 200 kg i bänkpress och långdistanslöparen Mustafa Mohamed liknar ju inte varandra för fem öre, men de är båda awesome.

 
cheer

Jag har även sett dokumentären Svenska cheerleaders (finns på SVT Play t.o.m. 4 september) som handlar om cheerleading som en egen sport med egna tävlingar. Även om jag har svårt att begripa mig på ramsandet, så är det häftigt att se när de bygger pyramider och slänger omkring varandra. ”I amerikansk fotboll kastar de en boll, vi kastar varandra”, säger en av tränarna och påminner mig om Megan Abbotts fantastiska roman Dare Me, där samma uttryck används. Jag antar att det är en vanlig sak att säga. Det är en väldigt positiv skildring om lag och tränare som tycker väldigt mycket om varandra och älskar vad de gör, och det är ju fint. Men den rör också vid de ständiga skadorna och en tävlingsdomare pratar bland annat om hur de gör poängavdrag om stunts utförs på fel sätt ur säkerhetssynpunkt, som ett led i att göra utövandet säkrare. Jag har läst förut om att cheerleadingrelaterade skador har debatterats mycket i USA och det har bland annat handlat om att eftersom det inte räknas som en egen sport så ställs det för låga krav på tränarnas kunskaper, säkerhet osv. Jag vet inte hur det är nu och det är säkert olika från stat till stat, men jag tycker att det är en ganska intressant aspekt av något som mest ses som fluffande med pom poms.

Jag ska också passa på att länka till dokumentären Optimisterna, som jag visserligen inte har sett, men läs den här beskrivningen: ”På Hamar i Norge finns ett volleyboll-lag bestående av kvinnor mellan 66 och 98 år. De tränar en gång i veckan men har inte spelat match på 30 år. När de nu äntligen bestämt sig för att spela en match åker de till Sverige där hittar de en värdig motståndare i svenska Krutgubbarna.”

3 kommentarer

  1. Jag måste verkligen börja titta på Svett och etikett – den verkar rolig och intressant. Nån gång. ;)

  2. Jag såg slutet av Optimisterna igår och den verkade jättehärlig! 10-åringens spontana kommentar var att de såg ut att ha så himla roligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *