It is a fucking start

naevia2

Förekomsten av sexuellt våld på tv-skärmen har debatterats rätt intensivt den senaste tiden, och det med rätta. Tv och film har stora problem med både hur de skildrar sexuellt våld samt hur de i efterhand väljer att diskutera och försvara dessa skildringar. Jag tycker att en överlag ska vara jävligt försiktig när en väljer att skildra sexuellt våld i en kulturell text, och att det aldrig går att vifta bort kritik med ”historisk korrekthet!” eller något lika puckat. Oavsett i vilken typ av värld eller tid din berättelse är satt, spelar hur sexuellt våld porträtteras roll. Vanligtvis används sexuellt våld mot kvinnliga karaktärer på tv får att fylla en av tre funktioner: för att motivera en manlig karaktär; för att förklara varför hon är så hård och ‘okvinnlig’; eller som windowdressing för att förmedla att vi befinner hos i en hård och gritty miljö/tid/värld. I extremt få fall så hanteras faktiskt sexuellt våld som det tunga ämne det är – för det mesta är det bara en (tröttsam och överanvänd) plot device. Mycket har skrivits om detta och många av de dåliga exempel som finns därute, så därför tänkte jag itsället ta upp ett bra exempel: Spartacus.

Med det inte sagt att Spartacus hanterar sexuellt våld oproblematiskt, för den gör den inte, men jag tycker ändå att det är viktigt att titta på vad den fått till rätt. Flera har skrivit om hur Spartacus dels faktiskt fokuserar på att hantera det trauma sexuellt våld innebär och på återhämtningen från det och dels synliggör sexuellt våld mot män (vilket jag tänkt återkomma till i ett senare inlägg) utan att göra sig lustiga över det, vilket tyvärr inte hör till vanligheterna. Det jag har tänkt skriva om här är hur Spartacus som jag ser det medvetet använder sig av den typiska manpain-tropen jag nämnde ovan för en subversiv porträttering av sexuellt våld som faktiskt väljer att tampas med ämnet istället för att använda det som en mekanism som får saker att hända.

”The girl whose name was robbed shall reclaim it”
En av de överlag bästa grejerna med Spartacus är förhållandet mellan Naevia och Crixus. De börjar som slav respektive gladiator i Batiatus ludus. De kärar snart ned sig i varandra mot bättre vetande, allt går åt skogen, och Naevia förs bort från huset efter att hon våldtagits av Ashur. I början av säsong två har gladiatorerna revolterat och gjort sig fria och Crixus söker desperat efter Naevia. Här blev jag vid första genomtittningen rätt trött på serien då jag var övertygad om att Naevia var död och att de tänkt använda de hemskheter hon utsatts för för att motivera Crixus. Men så blev inte fallet: Naevia hittas vid liv och resten av säsongen fokuseras såväl hennes som Crixus ark kring hennes återhämtning. Det som är så jävla bra med denna storyline är att det är så tydligt att såväl manusförfattarna som Crixus själv är helt på det klara med att Naevias trauma och försök att återhämta sig
inte handlar om honom. Detta borde inte vara banbrytande – det borde inte ens vara en grej utan en jäkla självklarhet, men nu är det ju tyvärr inte så. Crixus är inte arg eller emaskulerad för att han ‘misslyckats’ med att beskydda ‘sin’ kvinna (vilket är vad dessa skildringar brukar mynna ut i, hur subtilt gjort det än må vara) utan han finns helt enkelt där för Naevia. Han lider med henne och försöker hjälpa henne, men han gör det på hennes villkor. Han frågar henne vad hon behöver och lyssnar på hennes svar.

I “Men of Honour” berättar Naevia som en speciellt hemsk upplevelse hon var med om efter att hon skickats iväg och när hon är klar tittar Crixus på henne en lång stund och säger, “I have no words”. “You do not need them”, säger Naevia. “Knowing you are at my side gives comfort enough”. “I will always stand so”, svarar Crixus och håller om henne. Han svär inte att han ska hämnas henne eller rusar iväg uppfylld av sin viktiga manpain för att döda romare, utan fattar att det han behöver göra för att hjälpa henne är att finnas där för henne. Återigen: att denna typ av skildring är sällsynt är inte bara sorgligt utan rentav bisarrt. En man som lyssnar på en kvinna och respekterar hennes önskningar istället för att rusa iväg och göra det han tycker är bäst? Uppenbarligen mer radikalt en än kan tro.

crixusCrixus – en bättre pojkvän än du sedan 73 f.Kr.

Spartacus och Crixus fattar att övergrepp mot kvinnor inte handlar om hur männen omkring dem påverkas av det, men det gör inte alltid resten av snubbarna i serien. Naevia våldtas första gången på grund av att Ashur vill sätta dit Crixus, hon skickas bort från huset av Batiatus och Lucretia i första hand för att straffa Crixus ‘olydnad’, och när rebellerna väl får en chans att döda Ashur, är det Crixus han förväntar sig att möta. Och Crixus är också den som först kliver fram, men han hindras av Naevia: “I will not have you soil name, to gain vengeance in mine. I shall take it myself”. “See it done”, svarar Crixus och backar.

“Very well. If Ashur must die today, at least he’ll see Crixus’ bitch to the afterlife before him”, säger Ashur – fortfarande övertygad om att detta handlar om honom och Crixus. I seriens antagligen starkaste scen går Naevia i strid med och till slut besegrar Ashur. Om och om igen under stridens gång försöker män gripa in: vid ett tillfälle när Naevia är illa ute, vill Spartacus ingripa, men Crixus stoppar inom. Senare, när Naevia är skadad och nära nog besegrad, försöker Crixus hjälpa till, men Naevia stoppar honom. Till slut har Naevia Ashur på knä, med svärdet mot hans hals, och fortfarande är detta för Ashur ett maktspel mellan honom och Crixus, inom vilket Naevia bara är en spelpjäs. “You think this makes difference?” frågar han Crixus. Han sneglar mot Naevia, “My death will not heal the scars you bear” och, åter vänd mot Crixus, “nor erase memory of my cock inside of her, or all those that followed”.

naevia

För Ashur är detta den vanliga berättelsen om manpain och den våldtagna kvinnan som källan till det, om en maktkamp mellan två män, men det fina med hur Spartacus väljer att skildra det är att han har fel. Det viktiga här är inte Crixus och hans manliga ära eller Ashur och hans förlust – det viktiga är Naevia och hennes smärta, hennes fruktansvärda triumf och hennes rättfärdiga ilska. Hon tvingar hans, och publikens, uppmärksamhet tillbaka till henne. “No, it will not. But it is a fucking start”, säger hon och hugger av hans huvud. Och nej, hennes sår läker inte omedelbart utan är något hon fortsätter kämpa med i säsong tre, men hon har skipat rättvisa – en berättelse som från början var ett maktspel mellan två män, går till att handla om kvinnan som vid första anblicken och i en annan, sämre, berättelse bara skulle ha varit det objekt de slogs om och hon intar huvudrollen, vanligtvis är reserverad för den manliga hjälten.

”I have balanced fucking scale”
En liknande storyline återkommer också i säsong tre. Kore, som är Marcus Crassus favoritslav och älskarinna, våldtas av Crassus son efter att Tiberius blivit sur på sin pappa. Återigen: för Tiberius är Kore, trots att hon i princip uppfostrat honom och han hyser varma känslor för henne, ingen fullvärdig människa – hon är en sak han kan använda sig av för att rå på sin far. Kore flyr kort därefter och joinar Spartacus rebellarmé.

I “The Dead and the Dying” tillfångatar Spartacus Tiberius och ett gäng av hans män för att hålla gladiatorspel i den nu döda Crixus ära. Spartacus ‘ger’ Tiberius till Naevia att avrätta i arenen eftersom det var han som dödade Crixus och hon därmed är, menar Spartacus, “the one most wronged by the boy”. Men medan Naevia slåss mot Tiberius, dyker Ceasar upp och erbjuder Spartacus ett byte: Tiberius mot femhundra av Spartacus krigare som tillfångatagits i strid. Spartacus låter Naevia välja, som bestämmer att de genomför bytet. Hela avsnittet igenom är det män som bestämmer vad som ska hända med Tiberius: Spartacus ger Naevia hennes hämnd genom att låta henne möta Tiberius i arenan, Ceasar och Crassus intrigerar för att få honom tillbaka, Spartacus låter Naevia välja om han ska leva eller dö. Spartacus vet om vad Tiberius gjort mot Kore, men det verkar han inte bry sig om. (För Spartacus är personlig hämnd om romarna det som driver honom serien igenom, men han verkar sällan tycka det är lika viktigt för människorna omkring sig, såvida det inte passar in i hans planer.)

kore

Precis när Spartacus överlämnat Tiberius till Ceasar, rusar Kore fram och hugger Tiberius i ryggen med en kniv. Kaos uttbryter: “You mad bitch, do you know what you have done?” skriker Ceasar. Hon får också kritik av Spartacus: “Five hundred people will suffer for this. The boy holds no value now”. “I have balanced fucking scale,” svarar Kore trotsigt. Hela avsnittet har snubbar debatterat Tiberius öde – i dess klimax kommer Kore och förseglar det.

Spartacus är en serie som till stor del handlar om hämnd – andra säsongen heter till och med Vengeance – och hämnd är, som Lucy Lawless som spelar Lucretia uttryckt det, “the engine that keeps us all running on the show”. Även om Spartacus och Ceasar är sura över att Kore förstörde deras viktiga planer, är narrativet helt på hennes sida. Tiberius gjorde henne jävligt illa – precis som Spartacus och de andra gladiatorerna, precis som Naevia, har hon rätt till sin hämnd.

Seriens manliga karaktärer må glömma bort, strunta i, eller överhuvudtaget inte förstå att kvinnor inte är objekt i deras mellanhavanden, men Spartacus gör det inte. I dess skildringar av sexuellt våld mot kvinnliga karaktärer, använder de sig så som jag ser det explicit av manpain-troper för att vända på dem och istället lägga fokus där det alltid bör höra hemma – hos den kvinnliga karaktären, hennes känslor och hennes återhämtningsprocess. Det finns många anledningar till att jag älskar Spartacus, men en av de främsta är hur bra serien ofta är på att gå i dialog med och utmana sexistiska action-tropes.

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *