”I’ve never saved the world before. Feels good”

Fia: Legends of Tomorrow som kom i januari har snabbt blivit min nyaste favorit-show efter Wynonna Earp (nu när The 100 lagt sig till med tråkiga fasoner). Kanske var det tidsresorna. Kanske var det Arthur Darvill. Kanske var det Captain Canary-shippen som jag stenhårt håller fast vid. Det är en underhållande serie, stundvis rätt spännande, men det jag gillar bäst är nog att den lyckas vara väldigt rörande och fin med. Det har börjat bli rutin att jag och Anna snackar efter varje avsnitt, och nu när sista avsnittet kom så har vi båda kastat oss över det och tänkte nu sammanfatta våra tankar kring hela säsongen.

Anna: Jag blev förvånad över hur mycket jag faktiskt började gilla Legends of Tomorrow till slut, efter den bedrövliga piloten och Arrow-skaparnas än mer bedrövliga track record, men jag skulle inte kalla den en favorit. Men den är definitivt underhållande överlag och när den är som bäst är den faktiskt bra. Det jag framförallt uppskattar med serien är dess nördglädje – egentligen är hela tidrese-plotten kanske ologisk (om än minde än vad jag väntat mig) men det den gör är att den öppnar upp serien för många roliga möjligheter. Den är som bäst när den betraktas som en nöjespark för nördar i tv-serieformat där varje avsnitt är en attraktion – skräckfilmsavsnittet, framtidsavsnittet, Vilda Västern-avsnittet, och så vidare. Det var kul. Och även om jag inte direkt brydde mig om dem som karaktärer var det roligt att se Ray och Stein nörda loss över diverse grejer i forntiden.

Fia: Ja! Nördglädje! Jag bryr mig inte så mycket om Ray, men Stein älskar jag! Jag älskar hur hela gruppen skrattar åt deras nördglädje och apar efter Steins ”It’s astonishing!”.  Nu kom jag ju på varför jag gillar denna serie: Den påminner om Eureka!

Anna: Jag har inte sett Eureka, men för mig var en av de bästa delarna med serien just tidsresandet. Inte bara på grund av nördglädjen, utan också för jag tyckte att de hanterade de olika tidsperioderna bra. Jag gillade framförallt när de var på 50-talet och Sara, Kendra och Ray fastnade där och hur det påverkade dem och deras relationer. Och när Sara sökte upp the League of Assassins och bad Ra’s se till att skicka Nyssa till Lian Yu i framtiden – det sade så mycket om Saras utveckling som karaktär och hur hon accepterat sig själv och sitt förflutna, trots alla hemska saker hon gjort. Sedan gillade jag såklart också the Waverider – jag är väldigt svag för rymdskepp och tropen ”en brokig skara reser genom rymden och blir vänner längs vägen”, trots allt.

Fia: Seriens styrka (och svaghet) är dynamiken mellan de olika karaktärerna. När det görs bra är serien lysande. När det kemin inte fungerar, så fallerar hela konceptet. Victor Garber (Stein) och Franz Drameh (Jax) har en otroligt bra dynamik. Stein och Jax Firestorm-band gör att de står varandra väldigt nära, närmare än de flesta vänner. Samtidigt är de två diametralt olika människor, Stein är den intellektuella och arroganta professorn medan Jax är en street smart och känslosam kille.  Trots deras olikheter är de väldigt måna om varandra, de pratar om känslor och stöttar varandra. Det är ett perfekt sätt att bekämpa Toxic Masculinity, samtidigt som jag verkligen älskar deras familjära gnabb. I ”Last Refuge” där Jax öppnar upp om sin stora sorg kring att han aldrig fick träffa sin pappa som gick bort veckan efter han föddes blev jag väldigt rörd. I avsnittet visar det sig att hans pappa hann se Jax som baby precis innan han blev sänd till fronten i Afghanistan, och när gänget reser tillbaka i tiden för att rädda sina yngre jag så får Jax en chans att träffa sin far. Det var ett känslosamt avsnitt, Franz Drameh är en lysande skådis!

Ray och Kendra är dock ett exempel på en dynamik som inte alls fungerar. Deras romans känns så opåkallad. Kendra hade just förlorat sin 4000-år gamla pojkvän då Ray frågar Kendra ut på dejt. Kendra (som verkade måttligt intresserad) tackade artigt nej. En trodde kanske det var slut där, men så fick Kendra en släng av Carpe Diem och bestämde sig för att ge akt på sina känslor. Känslor? Frågar jag förvånat? Som tittare så blev jag aldrig övertygad om hon utvecklat känslor för Ray, det kändes bara som om hon tyckte lite synd om honom och ville göra honom glad. Döm min förvåning när sen denna romans kom att bli hela Kendras och Rays story arc. Sån miss. Very dull. Much yawn. Inte ens skådespelarna verkade väldigt ledsna när säsongen sedan knöts ihop med ett litet ”jahapp och så var då Carter tillbaka, tack och bock”. Badly done, CW! Badly done!

Anna: Mm, Ray och Kendras romans var otroligt oengagerande, mycket på grund av att Ray är en väldigt trist karaktär även om han är roligare i Legends of Tomorrow än i Arrow eftersom han funkar bättre i gruppdynamiken här. Samtidigt ville jag hålla lite på deras romans, för jag ville att serien skulle ifrågasätta Kendra och Carter som själsfränder. Hela deras storyline är utformad som en episk kärlekshistoria, men förutbestämd kärlek är trist i bästa fall och här byggs det inte ens upp på något vettigt vis. Jag kommer sakna Kendra för jag gillade verkligen henne, men jag i övrigt kommer jag inte sakna den delen av handlingen i säsong två.

Fia: Inte jag heller! 

En annan karaktär som gjorde mig lite bekymrad i början var Rory, Heatwave. Han och Snarts hela repertoar av Supertjuven och Musklerna riskerade bli gammal snabbt, och det verkade inte alls som om Rory kunde finna sin plats på Waverider. Sen kom avsnitt sju, ”Marooned”och den stora schismen mellan Rory och Snart som satte saker i rörelse. Stora saker.  Älskade detta avsnitt och hur den effektivt slet isär duon för att låta karaktärerna nå sin fulla potential. Snart fick vara hjälte och Rory levde upp till sin natur som ond och egensinnad skurk. Rory verkade vara utom allt hopp. Jag trodde Rory spelat ut sin roll där och skulle skrivas ut, men så kom avsnittet ”Left Behind” och minds where blown. Rory, som man trodde hade strandats av Waverider-gruppen och i värsta fall mördats av Snart, hade tagits tillfånga av the Time Masters och hjärntvättats till att bli en superfokuserad och kyligt kalkylerande bad guy. Självklart så bet sig inte hjärntvätten kvar, men Rory kom ut på andra sidan som en nyare och bättre version av honom, och med empati. Han kunde bonda med teamet på ett helt annat sätt, och jag är verkligen nyfiken på hur han fortsätter utvecklas. Här kan man snacka snygg karaktärsutveckling! Rory och Rays dynamiska duo är det som räddar Ray för mig, just för att de är så olika och lockar fram andra sidor i varandra.

Den mest positiva överraskningen med hela serien är dock Captain Cold. Because… Captain Cold!

Anna: Ja! Är så förvånad över hur mycket jag gillade honom. Jag har ju inte sett något av The Flash så han var ny för mig. Till en början störde jag mig enormt på hur Wentworth Miller spelade honom med sitt underliga röstläge och allmänt överspel men efter bara några avsnitt var han min favoritkaraktär tillsammans med Sara Lance. Jag gillade också dynamiken mellan Cold, Sara och Rory. Anti-hero dreamteam! Jax tyckte jag också om, även om jag hela tiden kände att han hela tiden blev den som hamnade lite i bakgrunden. Och hela roofie-grejen var fucked up.

För mig var de låga punkterna i karaktärsgalleriet som sagt Ray och Stein, men också Rip. Jag har ju ingen tidigare relation till skådisen som Fia har och jag tyckte mest att han var en tråkig och typisk DCTV-protagonist. Ytterligare en självcentrerad Oliver Queen – om än aningen mer sympatisk.

Fia: Kanske är det så att Arthur Darvill har ett försprång jämfört med de andra med tanke på att jag älskade honom i Doctor Who, men med facit i hand så tyckte jag nog också Rip var något av en svag punkt i galleriet. De bästa stunderna var när saker inte riktigt går som han vill, när Sara slår honom, när de slänger förolämpningar på varandra eller när han är uppkäftig. Den dystre och allvarlige Rip är sjukt tråkig.

Men åter till Captain Cold! Vad tycker vi egentligen om Snarts död?

Anna: Först tyckte jag det var trist – hey, det finns typ en manlig karaktär i hela DCs universum som jag gillar, döda någon annan! Men sedan läste jag att Miller kommer tillbaka men delar upp sina avsnitt mellan Legends of Tomorrow och The Flash och då blev jag mest trött över att de är helt oförmögna att döda en manlig karaktär medan bra kvinnliga karaktärer dör i drivor.

canary

Vilket för mig till en av mina största invändningar mot Legends of Tomorrow som helhet med framförallt det sista avsnittet. Varför är det okej att ändra ”the timeline” ibland men oftast inte? Jag vet att de ursäktar det med de vanliga förklaringarna om tidsparadoxer och så vidare, men det är bara bullshit. Det är okej för Rip att vända upp och ned på hela världen för sin fru och sons skull, men Sara får inte en chans att rädda Laurel, trots att planen hela tiden var att de skulle återvända till exakt samma tid som de lämnade 2016 för att undvika att riskera tidslinjen. Men samtidigt undrar jag varför jag är förvånad – inget med vare sig Laurels död eller reglerna för när det är okej att mecka med tiden eller inte är rimligt.

Fia: Ja, det var väldigt ologiskt! Förväntar sig skaparna verkligen att man ska bry sig mer om Miranda och Jonas än Laurel? Så pass mycket att man köper att Laurel måste förbli död men inte Miranda och Jonas? Isåfall förstår man sig inte på tittarna alls. Vem är Miranda och Jonas jämfört med Laurel? Och hela Rips förklaring till varför det inte gick att rädda Laurel var också suspekt. Jag tror han ljög. Jag tvivlar på att Rip investerat tid i att försöka se hur tidslinjen förändras om de räddat Laurel, jag tvivlar på att han ens visste om att hon dött. När skulle han tagit reda på det? Dessutom var ju the Occulus förstörd. Nej, det ligger en hund begraven här. /Mvh Konspirationsteoretikern

Anna: Alltså, tyvärr tror jag verkligen inte att det finns någon djupare anledning här utöver att de inte ville ha kvar Laurel längre medan Miranda och Jonas död användes för att motivera Rip. Som sagt, vare sig logisk eller originalitet är de här seriernas starka sida och jag gissar att det bara kommer bli värre ju fler serier de gör. Nu ska ju säsong två av Supergirl till CW också och de planerar tydligen någon supermega-crossover så de kommer snart ha ännu fler trådar att trassla in sig i.

Fia: På tal om Captain Cold: Hur hjärtekrossad jag än är över Captain Colds död (väldigt, damn han är ju deras bästa karaktär, hur kan de offra honom!?!) så är jag i alla fall väldigt glad över Captain Canary-stunderna han och Sara fick tillsammans på slutet. Jag gillar hur subtilt deras relation utvecklats, bit för bit, och hur outtalat allt är. Implikationerna i hans uppoffring och deras farväl-kyss blir desto tyngre då. Det känns dock inte som hans story är över, vi vet ju att Cold kommer tillbaka i någon kapacitet och det ska bli intressant att se hur hans återkomst påverkar Sara. Jag tror inte det är en slump att han dog när Occulus exploderade, jag tror antingen att hans karaktär kommer att vara påverkad av maskinen, eller att han kommer vara en Earth 2-Cold (precis som Laurel kommer vara en Earth 2-Laurel i the Flash). Jag hoppas, hoppas verkligen på något av detta för det skulle vara så coolt!

Anna: Jag hoppas Vixen rekryteras till säsong två. Hon verkar vara en intressant karaktär som förtjänar mer än en cameo i Arrow. Annars är mina förhoppningar för säsong två är att serien fortsätter vara rolig och underhållande. Att vi får in lite mer mångfald i tidskeppets besättning – fler kvinnor, fler rasifierade personer, en flickvän till Sara. Och kvinnliga nördar som fangirlar över sf-författare och whatnot! Och så hoppas jag att Caity Lotz äntligen slipper fajtas i den där korsetten hon klagat över sedan hon var Canary. Framförallt så hoppas jag att de är klara med Savage-plotten och går vidare med något nytt istället för att hela tiden återanvända uttjänta karaktärer och koncept som de gör i Arrow. Kort sagt vill jag inte att Legends of Tomorrow ska bli Arrow. Låt mig ha detta, Guggenheim.

Fia: Enligt de intervjuer jag läst så verkar det som hela Savage-plotten är död och begraven för gott, och att de kommer ha en ännu större och mer bad-ass skurk nästa säsong: ”The season two big bad is actually not going to be the [alien race of] Thanagarians,” Guggenheim says. ”It’s going to be something else entirely. All I’ll really say about the nemesis in season two is Vandal Savage looks like a walk in the park compared to what the Legends will be facing. This will be a much, much bigger threat. I’m going to leave it at that because when we do reveal it, it’s going to be pretty big. People will be asking, ‘Vandal who?’ once they get the full picture of what our team is up against. It’s going to be way bigger than what you can even imagine, I can guarantee it.” 

Anna: Mm, bra att de går vidare, men samtidigt stör jag mig så enormt på att serier alltid måste go bigger or go home för varje säsong – bra behöver inte nödvändigtvis betyda större. Less is more! Men ja, det ska bli kul att se vad de hittar på.

Fia: Jag är redo för säsong 2 typ igår!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *