Jag och Robert De Niro mot världen

e5e9b94d92

Jag känner ett djupt själsskap med Robert De Niro.

Ni kanske undrar vad en 32-årig kvinnlig nörd har gemensamt med en 73-årig amerikansk skådespelare? Jag undrar det själv. Vad är det som kan få mig att bli känslomässigt engagerad och till och med känna igen mig själv när jag ser honom spela en pensionär vars högsta önskan är att få känna sig behövd igen i ”The Intern”? 

Faktum är att de första fem minuterna av filmen där han presenterar karaktären Ben Whitaker (änkling, försöker hitta ett sammanhang igen) är jag såld. Han försöker så gott han kan att hålla sig ajour med tiden och spela på de yngre generationernas planhalva. Jag blir så rörd när han kvällen innan sitt arbete ställer två väckarklockor, kontrollerar om skorna och kostymen är perfekta, tittar på sin gamla arbetsväska och nickar nöjt. Han är så stolt över att få komma tillbaka till arbetet igen.

 

the-intern

Men kommer han hitta ett sammanhang bland alla yngre människor? Kommer han lära sig alla tekniska detaljer och kommer han känna sig behövd när det väl kommer till kritan? Kommer de uppskatta honom?

Jag finner mig hoppas för allt i världen att de ska behandla honom väl och se att han med har något att bidra med.

Anne Hathaway, en annan av mina favoriter, spelar företagets extremt upptagna VD Jules Ostin. Ben tilldelas ett uppdrag som personlig intern till henne, men hennes upptagna schema gör att Ben mest sitter och väntar på att bli tilldelad något att göra. Ben är målmedveten och gör sig behövd på andra ställen i företaget, skapar relationer med de andra medarbetarna och håller en positiv attityd. Han ger en douchebag-kille några välbehövda tips om hur man behandlar kvinnor, och hjälper de andra internerna.

Han ser sin chans att hjälpa Jules när hennes chaufför blir påkommen med att dricka på jobbet. Det leder till att Ben börjar köra runt Jules, och de utvecklar en underbar vänskap.

The Intern får mig att tänka på vad man kan göra tillsammans, och hur man aldrig ska nonchalera någon för att den inte ser ut att passa in, om hur ungdomar och pensionärer har saker gemensamt, kan lära sig av varandra och ha kul tillsammans. Det som jag tror gör att jag känner ett slags själsskap med De Niro är att han kan observera, le lite inombords åt ”dagens ungdomar” men respekterar yngre människor som vuxna självtänkande människor. Han behöver inte veta-bäst. Det finns en del äldre män i världen som inte har denna förmåga att sitta tillbaka och låta någon annan få skina ibland, men De Niro lyckas och lyckas stort.

Älskar honom även i Stardust, av uppenbara skäl.

 

The Intern var en bra feelgood-film, kan rekommendera den!

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *