Jenny’s Wedding

Jenny’s Wedding handlar om Jenny (Katherine Heigl), som när hon bestämmer sig för att hon vill gifta sig med sin flickvän sedan fem år tillbaka, Kitty (Alexis Bledel), måste komma ut för sin familj som hittills levt i ovisshet om det faktum att Kitty inte är hennes väldigt närstående rumskompis. Jag hade fått intrycket av att filmen skulle vara lite som en lesbisk version av Mitt stora feta grekiska bröllop – en komedifilm om att planera ett bröllop och hantera sin ofta jobbiga men i slutändan ändå kärleksfulla familj på samma gång. Istället är Jenny’s Wedding inte komisk alls, utan en dramafilm där Jennys bröllop inte handlar speciellt mycket om Jenny och Kitty, utan om Jennys konventionella familj som hanterar sin dotters lesbiskhet väldigt dåligt. Som sådan är den också en sämre film än vad den hade kunnat vara.

Till att börja med måste jag säga att jag faktiskt kan förstå varför familjen Farrell inte fattade att Kitty inte var Jennys rumskompis innan Jenny kom ut, för paret har verkligen ingen kemi. Det känns som att det beror lika mycket på dålig kemi mellan Heigl och Bledel som dåligt manusskrivande. Jenny och Kittys förhållande är inte bara nästan totalt avsexualiserat utan också avromantiserat: de kramas i scener där vilket annat (heterosexuellt) par som helst skulle ha kyssts och scenen där Jenny “friar” är något av det stelaste, minst romantiska jag någonsin sett på film. Framförallt beror dock misslyckandet med att framställa Jenny och Kitty som ett trovärdigt par på att deras förhållande och stundande bröllop egentligen är högst sekundärt i filmen som egentligen handlar om Jennys familj.

Jennys familj – som vore en mer passande titel för filmen, för övrigt – är en familj i en tyst kris som Jennys kliv ut ur garderoben släpper lös och synliggör. Systern lever i ett olyckligt äktenskap med en otrogen man och en död gräsmatta. Brodern är avlägsen. Föräldrarna har levt ihop under större delen av sina liv och gör allt i tandem, men pratar egentligen inte med varandra utan deras vardag går bara på ren automatik. Den plötsliga vetskapen att Jenny är lesbisk och planerar att gifta sig och skaffa barn vänder upp och ned på tillvaron, och filmen följer hur familjerelationerna testas och förändras som följd av detta för att i slutändan framstå som starkare än någonsin tidigare.

Jenny’s Wedding känns som en väldigt symptomatisk film i en tid där den mest mainstream och tongivande delen av HBTQ-rörelsen drivs av en assmilieringsdiskurs (Same love!) vars viktigaste mål är könsneutral äktenskapslagstiftning – till syvende och sist vinner Jenny och Kitty sina föräldrar och grannskapets välsignelse och acceptans eftersom de lyckats reproducera det traditionella, medklassiga äktenskapet på bästa vis. I jämförelse med de andra barnen i grannskapet vars äktenskap kantas av besvikelse, otrohet, jobblöshet, djup ekonomisk skuld och den där jävla döda gräsmattan, så är Jenny och Kitty de enda som lyckas göra rätt – förutom den olyckliga lilla detaljen att de är två kvinnor, såklart, men det går ju ändå att förbise, inser familjen Farrell med vänner till slut. De gör ju allt annat så bra och rätt, så då måste de ju förtjäna legitimitet som par och, i förlägningen, HBTQ-personer som människor, tycks filmen säga.

Visst finns det en poäng med att kritisera homofobi genom att visa på att heterosexuella par är ett lika stort hot mot äktenskapets helighet, om en nu ska se det på det viset, men den poängen faller platt i filmen, som är tämligen ointresserad av sin lesbiska karaktärer som sådana, och istället fokuserar på hur de kan rädda och återställa lyckan hos dess heterosexuella karaktärer och par. Filmen har ett par bra scener (som när Jennys pappa förklarar att han är obekväm med hennes sexulitet eftersom han inte vet “what they do” och därmed tvingas tänka på det och Jenny ber honom dra åt helvete) men i övrigt är den mest så oengagerat att jag knappt ens orkar bli irriterad över vilken besvikelse den är.

2 kommentarer

  1. Tack för tipset, älskar ju Bledel så jag får kanske kolla in, är nu nyfiken på om jag får samma uppfattning! ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *