Jessica Jones, del 1: What doesn’t kill you makes you stranger

jessicajones

Netflix är ju som bekant den ultimata enablern när det gäller att maratontitta tv-serier (numera skippar till och med tjänsten själv över intro-sekvensen när nästa avsnitt hoppar på automatiskt så att en inte längre behöver ta sig upp ur soffan för att slippa se det irriterande många gånger i rad) och när en har en seg helg där en inte orkar så mycket annat än att slöa är det väldigt lätt att dra igenom hela säsonger på kort tid. Mitt senaste maratonprojekt utgjordes, föga förvånande, av Jessica Jones (när och varför tappades A.K.A.-biten av titeln bort, förresten?), den andra av de fem tv-serier Marvel gör tillsammans med Netflix och som hade premiär 20 november. Jag har ännu inte sett mer än tre avsnitt av Daredevil, så jag gissar att min recension kommer vara en av de få som inte diskuterar Jessica Jones i förhållande till den.

Precis som de flesta andra superhjältar är den titulära Jessica Jones liv kantat med tragedi. Hennes familj dog i en bilolycka när hon var ung och det var i samband med det som Jessica började manifestera sina krafter i form av superstyrka. Efter en kort period av att ha försökt använda dem för gott genom att agera superhjälte, arbetar den Jessica vi möter vid seriens början som privatdetektiv och spenderar sena kvällar med att fotografera otrogna makar och bli utkälld av sårade klienter. När hon inte arbetar ägnar hon sina sömnlösa nätter åt att dricka billig whisky och rabbla gatunamn från när hon växte upp i ett försök att hålla sin PTSD i schack och sitt förflutna stången. Men det är på väg att komma ikapp henne, och det snabbt, i form av ett par från Omaha som anlitar henne att hitta deras dotter som, inser Jessica snart, verkar ha hamnat i klorna på Kilgrave, samma man som gjort Jessicas eget liv till ett helvete.

jones2Till att börja med måste jag sälla mig till resten av hyllningskören och säga att Krysten Ritter spelar Jessica till perfektion. Jag gillar ju som bekant osympatiska kvinnliga karaktärer i allmänhet och Ritter levererar minst sagt i rollen som den arga, bittra, otrevliga privatdetektiven. Serien stoltserar också i övrigt med en stabil rollbesättning: Carrie-Anne Moss från Matrix-filmerna spelar superadvokaten Jeri Hogarth, Eka Darville från Spartacus Jessicas granne Malcolm och David Tennant Jessicas ärkenemesis Kilgrave. Jag har alltid haft svårt för Tennant av någon anledning, vilket gör att han passar obehagligt bra i rollen som den viljekontrollerande, maktgalna Kilgrave.

Jessica Jones är tydligt inspirerad av noir-genren: visuellt bjuder serien på mörklagda, regnvåta gator, grådassiga halvdagrar, sönderfallande byggnader och allmän misär. Det som bryter den monokroma färgskalan är dels Jessicas bästa vän och adoptivsyster Trish, vars framgångsrika liv och välstädade lägenhet framgår i skarp kontrast till Jessicas liv och resten av serien, samt Kilgrave, vars signum är en sjuklig neonnyans av lila. Noir-elementen är också uppenbara i seriens handling – vi lärde oss redan i Daredevil att Hell’s Kitchen är en hård plats att leva på (okej, det blev en jämförelse ändå) och Jessica Jones fortsätter på samma spår – på både gott och ont. Noir-stilen passar seriens mörka, råa premiss perfekt och Ritters Jessica är en underbar parafras på den klassiska manliga noir-hjälten. Det har gjorts ett försök att göra något liknande med Jeri Hogarth, vars serietidningsförlaga var en man och som i tv-serien blivit till en hårdhudad power lesbian som bedrar sin fru med sin sekreterare och är villig att göra det mesta för att skydda sin advokatbyrå. Jag gillar egentligen Jeri som karaktär och trots att det är skönt att se ett triangeldrama som inkluderar tre kvinnor utan en enda man i sikte är den samtidigt så deppigt klichéartad. Sekreteraren, Pam, är ung, snygg och har mindre personlighet än de blommönstrade klänningar hon bär medan Jeri hanterar uppbrytningen med sin förkrossade fru så kallhjärtat det bara är möjligt och hela plotlinen hanteras rätt klumpigt i förhållande till resten av serien, vilket jag återkommer till i nästa inlägg.

På tal om plotlines: en anledning till att Jessica Jones är så löjligt lätt att dra igenom på kort tid är att den är uppbyggd mer som en enda lång film än en traditionell tv-serie på samma sätt som säsong ett av Sense8. Handlingen centreras tydligt kring en enda storybåge och även om det dyker upp en del mindre sidospår här och där är de alla ändå tydligt kopplade den till det primära berättelsespåret. Det resulterar i tretton timmar högkvalitativ tv – säsongen får ett tydligt sammanhang, berättelsen hålls fokuserad och inga plotlines eller sidospår känns malplacerade eller ogenomtänkta.

Samtidigt gör det att berättelsen blir aningen utdragen och även om det finns så pass mycket bra i seriens sista avsnitt att jag inte vill att den ska kortas ned, så hade mer utfyllnad i form av sidospår fått huvudberättelsen att te sig lite mindre repetitiv i de sista fyra avsnitten. Som det är nu märks det att manusförfattarna fått kämpa lite för att fylla ut samtliga tretton episoder, samtidigt som de ska ha en eloge för att serien aldrig blir vare sig seg eller tråkig. Huvudberättelsen må stå och stampa lite, men de sista avsnitten fylls med tillräckligt bra material för att hålla mitt intresse uppe ändå – såsom ett gästspel av Rosario Dawson som Claire Temple, seriens bästa fightscen och såklart den ultimata, gåshudsbra showdown-scenen mellan Jessica och Kilgrave.

Jessica Jones är tydligt en del av MCU, men det går också mycket bra att se serien fristående, även om den innehåller tillräckligt mycket Marvel-referenser, lösa trådar och kopplingar till de framtida Luke Cage och Iron Fist för att göra mig nyfiken på såväl Marvels kommande serier som att faktiskt se klart Daredevil. Och på en andra säsong av Jessica Jones såklart – är den förnyad ännu?

Jessica Jones del 2: Nightmare Barbie’s Dreamhouse bullshit, a.k.a den feministiska ranten, kommer imorgon.

3 kommentarer

  1. Såg den i helgen och älskade! Men blev många turer upp ur soffan då det blev för skrämmande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *