Jessica Jones, del 2: Nightmare Barbie’s Dreamhouse bullshit

Spoilervarning för hela säsong ett av Jessica Jones!

Jessica Jones är ju som bekant den andra kvinnocenterade installationen i MCU efter Agent Carter och precis som i dess systerserie behandlas sexism som ett återkommande tema. Även om jag tyckte mycket om Agent Carter och det egentligen känns onödigt att dra paralleller tycker jag att Jessica Jones behandlar ämnet på ett betydligt mer skickligt vis – mindre sexistiska schablonkaraktärer som tar upp plats, mer fokus på kvinnor och relationer dem emellan och med manliga antagonister som framgår som så mycket mer skrämmande på grund av att de faktiskt är tredimensionella karaktärer och inte karikatyrer. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg är Tennants Kilgrave djupt obehaglig, mycket på grund av hur trevlig och charmig han kan vara – så länge han får som han vill. Eller som en annan recensent uttryckte det: “[Kilgrave’s] superpower is being a straight white man in America”.

I. “Men and power – it’s seriously a disease”
Jessica Jones är en skarp kritik inte bara mot manligt våld och privilegium, utan också mot hur kvinnor generellt hanteras inom superhjältegenren. Halvvägs genom säsongen köper Kilgrave Jessicas barndomshus och renoverar det så att det ser exakt ut som när hon växte upp. Därefter lurar han dit henne och tvingar henne att stanna genom att hota att döda de två personer han dragit dit för att agera kock och hushållerska. Genom att ge Jessica det perfekta hemmet vill Kilgrave få henne att förälska sig i honom på riktigt så de kan leva lyckliga i alla sina dagar. “Nightmare Barbie’s Dreamhouse bullshit”, kallar Jessica det. I samma veva inser on att hon funnit ett sätt att använda Kilgraves krafter för goda ändamål när hon får honom att stoppa en man som var på väg att skjuta sin fru och sina barn att lägga ned vapnen och ange sig själv till polisen.

Jessica, som serien igenom kämpar inte bara med sin PTSD utan också skuldkänslor över att hon inte använder sina krafter för att vara en hjälte, överväger på allvar att stanna hos Kilgrave och få honom att hjälpa människor. Enda sättet att göra gott, tänker hon, är för henne att kliva tillbaka och ge en maktgalen man det emotionella stöd han behöver för att göra bra val. Det är ett klaustrofobiskt avsnitt, som slutar med att Jessica vägrar anta rollen som det känslomässiga imperativ som får en man att stanna på eller återgå till rätt väg. Hon tar sig ifrån mardrömshuset genom att bjuda Kilgrave på hämtmat under förevändningen att hon tänker stanna och fylla det med sömnmedel.

jj1

I “The Plight of the Female Superhero” skriver Julia Felsenthal att “Jessica Jones seems to be making a comment about domesticity, about the bourgeois trappings of coziness and luxury with which women, especially, distract themselves” och pekar på Jessicas brist på hemtrevnad och seriens förkärlek för att sönderslagna möbler och rivna lägenheter. Men, tillägger hon, “it’s also about the false sense of security we have when at home” och tar upp Jessicas ytterdörr som exempel. Alla omkring henne, vänner som främlingar, oroar sig för Jessicas trasiga ytterdörr som inte går att låsa, förfärade över att en ung kvinna bor så oskyddat i New York. Trishs ytterdörr är däremot stålförstärkt och utrustad med säkerhetslås och övervakningskamera, men vad spelar det för roll? För kvinnor kommer ju faran för det mesta inifrån hemmet, inte utifrån det. Vad skyddar en låst dörr emot när hotet redan finns innanför den?

Jessica Jones har redan vunnit sin feministiska cred mycket på grund av hur den hanterar ämnen som sexuellt våld, trauma, återhämtning och samtycke genom antagonisten Kilgrave som har förmågan att få vem som helst att göra vad han vill och relationen mellan honom och Jessica. Många smarta och välskrivna analyser har redan gjorts av det, så jag tänker inte gå in på det i detalj, men jag vill ta upp några saker som jag tycker Jessica Jones gör jävligt bra. För det första, det faktum att serien visar en kvinna som inte bara säger att hon vill ha utan faktiskt också genomför en abort, utan att hon fördöms för det (även om hon naturligtvis måste bedyra för såväl Jessica som publiken att hon vill ha barn någon dag). För det andra, hur den pratar om sexuellt våld – hur den fokuserar på återhämtning snarare än att visa äckligt smaskiga scener av våldsakten, hur berättelsen visar att det är offrens känslor som räknas, inte förövarens, hur den visar att övergrepp aldrig kan ursäktas med “jag visste inte”. I en av seriens starkaste scener säger Kilgrave upprört men också genuint förbluffad, “Which part of staying in five-star hotels, eating in all the best places, doing whatever the hell you wanted, is rape?”

Jessica: The part where I didn’t want to do any of it! Not only did you physically rape me, but you violated every cell in my body and every thought in my goddamn head.

Kilgrave: That’s not what I was trying to do.

Jessica: It doesn’t matter what you where trying to do. You raped me. Again and again and again.

II. “The best thing you can do for her is stay away”
En annan precis lika hemsk och intressant skildring av manligt våldsutövande är polisen och ex-militären Will Simpson, en man Kilgrave tar kontroll över för att få honom att döda Jessicas bästa vän Trish. När Will återfår sin egen vilja är han fylld med djup ånger och det som gör honom intressant men också så skrämmande är hans besatthet av att göra något åt sitt dåliga samvete, att göra den skada han åsamkat Trish rätt.

will

Trish är som förståeligt nog väldigt traumatiserad av att närapå blivit strypt till döds av Will. “You’re not gonna make her feel safe, Sargeant. Go home”, säger Jessica till honom när han vill hjälpa till att skydda Trish från Kilgrave, men naturligtvis lyssnar han inte. Hans manskänslor är ju för viktiga. Han går tillbaka till Trishs lägenhet med en present och vägrar att gå förrän hon pratar med honom. Till slut släpper hon in honom, efter ett tag inleder de en sexuell relation och Will hjälper Jessica och Trish utforma en plan för att få fast Kilgrave, men han vill hela tiden ta över, övertygad om att han vet bäst och att Trish inte kan ta hand om sig själv.

Will dras djupare och djupare in i sin skuld och skam och blir besatt av tanken på att skydda Trish och döda Kilgrave. Vid ett tillfälle knuffar han undan Trish så hårt att hon far in i en vägg. Uppfylld av ånger försöker kan be om ursäkt och varje fras hur hans mun är som tagen ur en kursbok om hur män försvarar och rättfärdigar sitt våld mot kvinnor. “I didn’t mean to […] It won’t happen again”, säger han. “It won’t happen again because you’re leaving!” svarar Trish och knuffar ut honom ur rummet. Samma mönster upprepas igen: Trish är skadad och rädd och vill inte ha något med Will att göra, men han framhärdar och dyker objuden upp på hennes jobb för att be om ursäkt när hon inte vill svara i telefon. Trots att hon med alla möjliga medel signalerar att hon bara vill att han ska försvinna ur hennes liv, slutar interaktionen med att Will försöker bjuda ut henne. Senare samma dag tar han sig in i hennes byggnad och väntar utanför hennes dörr tills honom kommer ut för att han vill prata och få reda på var Jessica är så att han kan få sin hämnd på Kilgrave, för att återupprätta sig själv som en Trevlig Kille. Det hela slutar med att han låser in Trish i ett rum, för hennes egen säkerhets skull såklart.

trish1

Medan Kilgrave är den slipade, vältaliga killen som njuter över den makt han har över andra, är Will snubben som fått en crash course i feminism, missuppfattat det mesta, men ändå förstått att han behandlat kvinnor i sitt liv illa och bestämt sig för att göra något åt det utan minste intresse på att att göra avkall på sitt manliga privilegium och maktposition eller genomgå någon som helst självrannsakan. Istället består hans försök att hjälpa Trish av att inkräkta i hennes hem och liv mot hennes vilja, gång på gång på gång. För att han ska må bättre. För att ha skadat henne är så jobbigt för honom att han har rätt att tvinga sig in i hennes liv för att gengälda henne. Det som gör hans karaktär både så hemsk och viktigt är just att han är genuint ångerfull och ju försöker ställa allt till rätta, men inte kan acceptera att det bästa sättet att göra det på är lämna Trish ifred, inte ta över hennes liv. Hans avsikter må vara goda, men det spelar ingen roll när Trishs känslor blir oviktiga i hans jakt på upprättelse.

III. Vilka kvinnor?, eller, Det feministiska perspektivets gränser
Det finns en så mycket mer att skriva om de positiva bitarna av det feministiska perspektivet i Jessica Jones och jag skulle kunna hålla på att rada upp grejer i ett par inlägg till, men när en serie hyllas för att sätta kvinnor i fokus är det viktigt att fråga sig vilka kvinnor som får ta plats och agera hjältar. Vita, heterosexuella kvinnor är svaret i det här fallet. Rasifierade kvinnor lyser i stort med sin frånvaro och även om serien introducerar MCUs första queera karaktärer i form av Jeri, Pam och Wendy (Victoria Hand från AoS räknas inte) är skildringen av framförallt Jeri väldigt ambivalent. Som jag skrev i det förra inlägget gillar jag Jeri som karaktär och mycket av hennes plotline, men jag gillar inte hur den figurerar i den övergripande berättelsen. I serietidningsförlagan är Jeris karaktär en man och seriens Jeri har dessutom många maskulina attribut – förutom triangeldramat med frun och sekreteraren hon är mitt uppe i, är hon också ambitiös, hårdhudad, pragmatisk och framstår ofta som kallhjärtad och osympatisk. Hon är också den enda person som frivilligt hjälper Kilgrave, i utbyte mot att han ska förmå hennes fru att skriva under skilsmässopapprena utan att kräva alla Jeris tillgångar i utbyte, vilket naturligtvis gör att hela helvetet brakar löst för samtliga karaktärer.

jeri

Medan seriens andra kvinnor står stadigt på Jessicas sida är det just Jeri som fascineras av Kilgrave, som hjälper honom utan tankekontroll och som desperat försöker hålla fast vid både sina snygga älskarinna och sina pengar. Jeris karaktär tycks åminna hotet om den farliga, manhaftiga, rovgiriga lesbiska kvinnan – hennes “manliga” begär efter kvinnor, makt och pengar gör henne till en i bästa fall riskabel allierad och i värsta fall en fiende för de feministiska förkämparna Jessica och Trish. Det är tröttsamt. Jeris plotline räddas dock av att vad som verkar vara början till en redemption arc skymtar till i slutet, så det ska bli intressant att se var de tar hennes karaktär i en potentiell andra säsong och i Iron Fist där hon också förväntas dyka upp.

Marvel börjar göra bättre ifrån sig när det gäller att göra berättelser om karaktärer som inte spelas av vita snubbar som heter Chris med Jessica Jones och Agent Carter, men samtidigt som de är två fantastiska serier är det frustrerande att de verkar oförmögna att ta till sig kritiken de fått (och fortfarande får) bortom “mer kvinnor!”

Jessica Jones, del 1: What doesn’t kill you makes you stranger finns att läsa här.

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *