Marvel: Trailer-Triss i Trikåer

Första trailern för Marvels Black Panther har äntligen släppts och den ser så bra ut! Så snyggt filmat, så bra skådisar, soundtracket är on point. Mycket pepp inför detta!!
Det är verkligen skam att kvinnor och icke-vita lyfts i MCU ett årtionde efter att varenda Chris i Hollywood fått dra på sig ett par tights. Det är nästan som att de väntar på att folk ska ha blivit helt uttråkade när det gäller ALLA andra hjältar unna de tänkte att det kunde va dags för exempelvis en svart man att vara huvudrollen i en superhjälterulle (jag menar, har det gått typ 30 år sen Wesley Snipes spelade Blade?)
Sen är det ju också sorgligt på sitt plan att Marvel, vars samtliga hjältar bör i riktiga städer (gärna New York) till skillnad från DCs Gotham och Metropolis, aldrig någonsin ville göra den research det skulle krävas för att porträttera en riktig Afrikansk kultur av de hundratals som finns. Man valde bort storstäder som Johannesburg och Nairobi och hade så svårt att föreställa sig en modern afrikansk stad som kunde bli ett högteknologiskt centrum, att man gick och hittade på Wakanda för att slipa förhålla sig til något äkta. Som att Wakanda är lika troligt som Thors Asgard. Jag är inte såld på detta, men vi får se hur det presenteras. Vem Vet, det kanske blir en positiv överraskning?

Läs vidare ...

#52FilmsByWomen

En vecka försent har jag bestämt mig för att hoppa på The 52 Films By Women Pledge, som helt enkelt innebär att en på ett år ser 52 filmer regisserade av kvinnor. Jag har dessutom bestämt att det bara ska vara filmer jag inte tidigare sett och att det i största möjliga mån ska vara filmer jag faktiskt är intresserad av att se istället för att gå via en färdig lista. Dessutom har jag tänkt blogga om så många av filmerna som möjligt.

Läs vidare ...

”They said she danced naked in the town square and enslaved the minister”

Jag har sett många Halloween-relaterade inlägg i sociala medier under den senaste tiden: utklädnader, filmtips, en månad utav skräck-relaterade Instagram-poster, osv.
Anna frågade exempelvis på Twitter varför hon inte kunde komma på särskilt många bra böcker med häxor. Jag och Maria kunde till vår förvåning inte heller nämna särskilt många. För mig har det temat begränsat sig främst till tv-serie/film-mediet.

Läs vidare ...

Kostyminspiration

Eftersom det är Halloween känns det passade att posta det här gruppfotot med All Hallows-utklädnader ur BBC:s utmärkta spökminiserie The Living and the Dead:

Jag kommer nog att skriva mer om The Living and the Dead när jag har sett klart, men om jag inte gör det: Den är asbra. Se den.

Läskiga kortfilmer

Imorgon är det halloween! Vill ni bli rädda bara en liten stund? Här är några tips:

När jag tittade på dem snubblade jag också över Don’t Answer, som jag visserligen inte gillar lika mycket som de två andra, men som jag tar med på grund av att de har något gemensamt: En sorts vardagsrädsla som jag kan känna igen.

Läs vidare ...

Jag och Robert De Niro mot världen

Jag känner ett djupt själsskap med Robert De Niro.

Ni kanske undrar vad en 32-årig kvinnlig nörd har gemensamt med en 73-årig amerikansk skådespelare? Jag undrar det själv. Vad är det som kan få mig att bli känslomässigt engagerad och till och med känna igen mig själv när jag ser honom spela en pensionär vars högsta önskan är att få känna sig behövd igen i ”The Intern”? 

Läs vidare ...

Voltron – Badass Robot Lions in Space (reboot)

Voltron – Legendary Defender poster 2016

Voltron – Defender of the Universe poster från 80-talet

Återigen skriver jag om en animerad serie (it seems to have become my thing?), men jag tycker verkligen den här är värd att nämnas. Voltron: Legendary Defender på Netflix är en reboot av en gammal animerad mecha-serie från 80-talet och ger en riktigt nostalgisk känsla med de actionfigur-vänliga robotarna, split screens och transformationssekvenserna som upprepas varje episod (tänk sekvenserna när Sailor Moon blir Sailor Moon, fast med robotar). Den hade premiär i juni 2016 och första säsongen, bestående av 11 episoder är avslutad, med en andra säsong planerad. Storyn är (på ytan) mycket enkel. Fem personer sätts ihop till ett lag som ska försvara universum mot ondska. De får alla varsitt högteknologiskt robotlejon som de styr från cockpiten i huvudet på lejonet och de kan kopplas samman till en stor superrobot vid namn Voltron (cue transformationssekvensen). Såklart så är universum fullt av onda utomjordingar, i det här fallet coola lila rymdkatter.

Läs vidare ...

Trailer för Wonder Woman

I och med att Comic Con i San Diego hölls för några månader fick vi den första trailern för Wonder Woman. Jag gillar inte hur mycket plats Chris Pines Steve Trevor får i trailern (kan den här filmen fokusera på Dianas relationer till andra kvinnor, snälla) eller amazonernas fula ”rustningar” – inte bara är de sexualiserade och opraktiska, utan ser också ut som de plockats från ett av de där dåliga onlinespelen som alltid dyker upp i irriterande pop-up ads snarare än något som producerats för en storfilm med mångmiljonbudget. Dåligt!

Läs vidare ...

”You’re in the great game now. And the great game is terrifying”

Världen i Game of Thrones är männens värld. Den är hård, brutal, till och med skoningslös. Männen har alltid haft överhanden och kvinnorna har varit dem som fört männens historia vidare som plot-deviser och offer. Säsong fem slutade så mörkt för många av de kvinnliga karaktärerna att det var många fans som svor att de skulle sluta se på serien. Sansa, våldtagen och vettskrämd, flydde från en psykopatisk mördare. Cersei var strippad naken och offentligt utskämd. Dany blev bortrövad. Arya blev blind.

Läs vidare ...

Onda Cirkeln på Fantastika!

Idag börjar Fantastika 2016, årets Swecon!
För er som vet vad som gäller och kommer – hurra, hoppas att vi ses där!

För er andra: Swecon är en årlig fantasy- och SF-kongress som tidigare varit främst litteratur-centrerad men nu sträcker sig över de flesta media-format. Det diskuteras romaner, noveller, serietidningar, poddar, långfilmer, tv-serier och maker-kultur. Det är paneler, workshops, intervjuer, presentationer och cirkeldiskussioner över en helg. Är man nyfiken, men har svårt att komma hela helgen, så har man möjlighet att köpa ett dags-medlemskap i dörren:
https://fantastika2016.wordpress.com/medlemskap/.

Läs vidare ...

En ska aldrig säga aldrig

Jag är djupt allergisk mot actionhjältinnor som bär högklackade skor i fältet eller när de vet att de rimligen kommer hamna i en situation där de behöver sparka rumpa. Ännu mer allergisk är jag mot att de där tiocentimetersklackarna framställs som en helt logisk, nödvändig och inte minst empowering del av varje actionhjältinnas utstyrsel (om det nu är sant, var är Batmans klackar?).

Läs vidare ...

The wolves will bring Paradise

Wolf’s Rain är en episk berättelse om instinkt, filosofi, osannolika möten och i mitten av detta de komplexa relationerna mellan karaktärerna. Det finns tre raser i den här dystopiska världen; människor, vargar (som även kan se ut som människor) och de som kallas ”the Nobles”. Huvudberättelsen rör sig runt fyra vargar, som på märkliga vägar samlas kring ett syfte, och det syftet är att finna Paradiset. Enligt legenden kan endast vargar finna vägen, och för att göra det behöver de ”Lunar Flowers”, blommor som endast blommar i månsken. Låter corny, men i det här fallet finns det en artificiellt skapad ”Lunar Maiden”, Cheza, en blomma med ett medvetande, som ska hjälpa dem att öppna vägen till Paradiset. Birollernas berättelser är också en stor del av seriens starka punkter med flera intressanta karaktärer. Det är politiska maktspel, tragedier, kärlek och plot twists, allt en bra berättelse kan tänkas behöva. Du känner för karaktärerna och blir bländad av hur vacker berättelsen är.

Läs vidare ...

Lara, min Lara

För ett tag sedan läste jag att Alicia Vikander ska spela Lara Croft i en kommande Tomb Raider-film och min första reaktion var den kanske orättvisa: ”Men… Är inte hon för liten?” Sedan började jag googla, för att ta reda på om Lara Crofts längd bara var något jag hade fått för mig. Lara har genomgått en del förändringar under de 20 år (!) som har gått sedan det första spelet släpptes, och har tydligen under den tiden hunnit krympa från 1.80 till 1.68.

Läs vidare ...

The 100, säsong 3: ”How you reach the goal matters, too”

Förra veckan sändes sista avsnittet av säsong tre av The 100. Som alla som följt den här bloggen vet så har The 100 varit lite av en bergochdalbana för mig – jag älskade de första två säsongerna, blev sjukt taggad på början av säsong tre och tappade närapå helt intresset när serien halvvägs genom den deteriorerade i någon slags tragisk shockvalue-döda-alla-som-inte-är-vita-dudes-spiral av strunt. Jag var tillräckligt hooked på serien för att fortsätta titta trots att varje efterföljande avsnitt gjorde mig mer och mer besviken – fram tills de sista två, ”Perverse Instantiation” del 1 och 2, där serien lyckas återfå åtminstone lite av sin forna storhet. (Vilket inte betyder att jag förlåtit dem för Lexa eller Lincoln. Eller Hannah. Eller Monroe. Eller Anya.)

Läs vidare ...