Lara, min Lara

För ett tag sedan läste jag att Alicia Vikander ska spela Lara Croft i en kommande Tomb Raider-film och min första reaktion var den kanske orättvisa: ”Men… Är inte hon för liten?” Sedan började jag googla, för att ta reda på om Lara Crofts längd bara var något jag hade fått för mig. Lara har genomgått en del förändringar under de 20 år (!) som har gått sedan det första spelet släpptes, och har tydligen under den tiden hunnit krympa från 1.80 till 1.68. Läs vidare ...

The 100, säsong 3: ”How you reach the goal matters, too”

Förra veckan sändes sista avsnittet av säsong tre av The 100. Som alla som följt den här bloggen vet så har The 100 varit lite av en bergochdalbana för mig – jag älskade de första två säsongerna, blev sjukt taggad på början av säsong tre och tappade närapå helt intresset när serien halvvägs genom den deteriorerade i någon slags tragisk shockvalue-döda-alla-som-inte-är-vita-dudes-spiral av strunt. Jag var tillräckligt hooked på serien för att fortsätta titta trots att varje efterföljande avsnitt gjorde mig mer och mer besviken – fram tills de sista två, ”Perverse Instantiation” del 1 och 2, där serien lyckas återfå åtminstone lite av sin forna storhet. (Vilket inte betyder att jag förlåtit dem för Lexa eller Lincoln. Eller Hannah. Eller Monroe. Eller Anya.) Läs vidare ...

Jubilee

Bästa filmen The Craft (1996), även känd som Den Onda Cirkeln, fyllde 20 år idag! Hurra hurra hurra!
För att fira detta, kommer vi på bloggen att lotta ut ett bok-kit med temat ”Hur man åkallar en urkraft och förlorar sin verklighetsförankring”.

Just kidding. Men 83% av oss (medlemmar, inte per medlem) kommer faktiskt åka till Åcon, en årlig SF- och fantasykongress. För ungefär ett år sedan var vi också där, och kläckte bland annat idén om denna förträffliga blogg. Läs vidare ...

He knows the Musketeer Motto: ‘Every man for himself’

The Musketeers dök upp på Netflix för ett tag sen och jag har suttit ned och sett de två säsongerna som finns i nuläget. Från början hade jag inte tänkt att rekommendera serien, den är trots allt ganska medioker på många sätt. Men nu mot slutet av andra säsongen så har den tagit sig rätt så bra intrigmässigt. Det är lättsmält vardagsunderhållning, men jag gillar musketörernas vänskap, jag gillar Constance, heck, jag gillar till och med kungen och drottningen! (Serien har troligen blivit nedlagd efter tredje säsongen, men vi får se.) Läs vidare ...

Bra hjälpmedel!

Sedan någon gång i februari har nästan allt jag vanligtvis tittar på fått maka på sig för att jag började se om The O.C. (Dumt, mycket dumt. Men det är ett senare inlägg.) Förutom en djupdykning i en av 00-talets stora ungdomsserier har dessa veckor också bjudit på en uppvisning i undermåligheten hos Netflix undertexter. Låt mig visa några favoriter. Läs vidare ...

Sleepy Hollow, you are dead to me.

VAD I HELVETE, SLEEPY?

Alltså nej. Bara nej.

Jag kan inte ens…

NEJ!

Jag är så himla besviken. Och förbluffad. Nej, jag är chockad. Det finns berättargrepp, och sen finns det serier som gräver sin egen grav, och Sleepy Hollow har just gjort det senare. Skaparna har verkligen gått i off the deep end, om de tror att Sleepy Hollows tittare skulle nöja sig med en sån final. De har inte bara skrivit ett snöpligt slut på en säsong som faktiskt kändes som den var på väg mot någonting bra, de har säkerställt att serien inte kommer bli förnyad för en fjärde säsong, vilket innebär att de skrivit ett snöpligt slut på hela historien. Att säga att de gjort fansen besvikna är att underdriva, de har totalt berövat alla tittare på det slut som serien faktiskt förtjänat, och även spenderat tre säsonger med att bädda för. Läs vidare ...

Upp till bevis!

På tal om att förutse saker så tänkte jag på mitt inlägg om Agent Carter genom hela säsong två. Jag hade en bild av hur saker skulle utvecklas och kände hela tiden att jag låg steget före. Antingen så var säsongen väldigt förutsägbar eller så är jag synsk. Tyvärr var det mest Thompson som jag skrev ner mina förutsägelser kring. Jag låter er avgöra om jag slog huvudet på spiken. (För övrigt, var inte säsong två bara alldeles underbar? Jag kommer bli jäkligt upprörd om de förnyar Daredevil men inte Agent Carter!) Läs vidare ...

Galna konspirationsteorier och episka ships

Nu tänker jag berätta något lite halvhemligt för er. Jag kommer från samma släkt som den kända sierskan Saida Andersson!

Och vem vet, kanske har jag ärvt hennes förmågor att förutsäga saker? Eller så har jag bara en acute sense of  subtext. Eller så är jag bara en galen konspirationsteoretiker. Jag vet inte, jag tycker mig dock ha en knack för att kunna förutspå plotlines och jag gillar att dela med mig av diverse galna teorier. Hur väl mina förutsägelser faller in är dock svårt att uttala sig om, har inte gjort så jättemånga, även om jag har haft ett par galna konspirationsteorier i mina dar. (Se den om Captain Phasma här.) Läs vidare ...

”Franklin sends his regards.”

Detta inlägg innehåller spoilers för Sleepy Hollow fram till och med avsnitt 14 av säsong tre.

Sleepy Hollows nedåtgående popularitet till trots så uppskattade jag verkligen de två senaste avsnitten.

I ”Dark Mirror” försöker Abbie och Crane stoppa en djävul som hjälper Pandora och Pandoras douche-pojkvän till gud att få mer makt, men handlar också om Abbies försämrade mentala tillstånd efter hennes tid i katakomberna. Hennes hjärnspöken distraherar henne allt mer, och hindrar henne nästan från att rädda Crane i tid efter att han blivit stungen av en skorpion. Detta leder till en rörande scen där Abbie förklarar för Crane att hon har ett beroende och att hon måste börja ta itu med sina problem, vilket jag tyckte var ett fint sätt att föra karaktärerna närmare varandra, till skillnad från scenen när Abbie kom tillbaka från katakomberna och Crane var alldeles pinsam. Fansen vill ha Crane och Abbie tillsammans, men det måste ske på ett övertygande sätt. När Abbie satte sig ned och höll om Crane och kysste hans panna så blev jag övertygad om hur nära dom är, och jag ser fram emot hur det utvecklas. Läs vidare ...

Xena – The Next Generation

När jag var liten (typ mellanstadie-/högstadieåldern) var Äventyrssöndag en grej. Det var tre avsnitt actionshower med antikens Grekland, typ, som fond, och man fick följa Herkules och Xena och ibland även unge Herkules (kudos Ryan Gosling, som ändå lyckades göra en karriär efter detta). Det var roligt och engagerande och inte särskilt bra tv. Ärligt, var man inte gammal och woke nog att fatta hur banbrytande Xena var, så var det ju mest ganska halvdana actionscener och halvbra repliker. Lucy Lawless var absurt snygg som Xena och jag tyckte verkligen om henne, men kom liksom aldrig in i grejen innan serien slutade gå på TV. Jag bar också på en stor irritation gentemot bästa vännen Gabrielle, vilket jag inte alls kommer ihåg bakgrunden till. Läs vidare ...

Soundtracksvecka: Soundtracket till filmen jag inte sett

Det finns olika saker som gör ett bra soundtrack:

1. Musikalisk överlägsenhet hos den/de som framför spåret (som orkestern som spelar Tom Tykwers  ”All Boundries are Conventions” från underbara Cloud Atlas).

2. Kompositörens talang (genialiteten hos Paul Leonard-Morgan när han blev inspirerad av en Justin Bieber-låt som fått farten neddragen till 800ggr långsammare än originalet, och skrev den knarkade ”Ma-Ma’s Requiem”, samt i princip alla andra industrial-electro spåren till Dredd). Läs vidare ...

Soundtrackvecka: Concerning Hobbits

Det är något särskilt med filmmusik, i hur känslorna den väcker inte bara har att göra med själva musiken utan med minnen av visuella upplevelser, berättelser eller karaktärer man tycker om. Även om det i vissa fall blir irriterande när den är alldeles för tydligt talar om vad man ska känna, sätter den spår och kan ibland riva fram känslor vid oväntade tillfällen. Läs vidare ...