Ghostbusters och bristen på kontextbefriad tråk-snygghet

Alla borde läsa den här tumblr-tråden om Holtzmann från Ghostbusters, kvinnliga karaktärer som är sexiga för den kvinnliga blicken och Foz Meadows tillägg om hur kvinnliga karaktärer aldrig får ha en personlig stil utan bara är ”snygga”:

I haven’t seen the film yet, but the above ties into something I’ve been saying for ages about the way female characters are routinely presented as being The Same Kind Of Conventional Beautiful without any reference to context: it ignores the fact that personal presentation is an expression of personality […] The stereotype becomes a cheap shorthand excuse for dressing the characters as though they’re heading for a glamour shoot, because god forbid “this woman cares about fashion” be translated as “wears really gorgeous, practical rainboots and sews pockets into all her skirts” instead of, as it more commonly is, “has perfectly styled long hair worn down at all times and always wears heels, even if they’re an FBI agent in the field”. Läs vidare ...

”You’re in the great game now. And the great game is terrifying”

Världen i Game of Thrones är männens värld. Den är hård, brutal, till och med skoningslös. Männen har alltid haft överhanden och kvinnorna har varit dem som fört männens historia vidare som plot-deviser och offer. Säsong fem slutade så mörkt för många av de kvinnliga karaktärerna att det var många fans som svor att de skulle sluta se på serien. Sansa, våldtagen och vettskrämd, flydde från en psykopatisk mördare. Cersei var strippad naken och offentligt utskämd. Dany blev bortrövad. Arya blev blind. Läs vidare ...

Central Intelligence: ”You’re like Jason Bourne in jorts!”

Häromkvällen var jag och såg actionkomedin Central Intelligence med Dwayne Johnson och Kevin Hart i huvudrollerna på bio tillsammans med Nahal och hennes syster. Filmen handlar om Bob Stone som återvänder till sin hemstad för sin high school reunion och söker upp sin enda och bästa vän från skolan, Calvin Joyner, för att ses för första gången på tjugo år. Vad Calvin inte vet är att Bob, som var skolans mest utsatta mobboffer under skolåren, har blivit en hemlig CIA-agent och är på väg att dra in honom i ett komplicerat terroristfall. Läs vidare ...

OITNB, Poussey och perspektiv

Innehåller spoilers för säsong fyra av OITNB.

Fjärde säsongen av Orange Is the New Black släpptes för en dryg vecka sedan och har redan hunnit röra upp mycket känslor, framförallt på grund av att seriens fanfavorit Poussey i näst sista avsnittet dödas av en vakt vid en fredlig protestaktion bland samtliga fångar på anstalten som klimax i det narrativa arc influerat av dödsskjutningarna av svarta män och kvinnor i USA, Black Lives Matter och I Can’t Breathe som byggts upp genom säsongen. Poussey är den artonde queera kvinnliga karaktären som dött på tv i år. Läs vidare ...

Sårbarhet, mänsklighet och kvinnliga karaktärer

Jag påbörjade en twitterrant med tweeten ovan men insåg att jag hade mer att säga än vad jag förmådde uttrycka genom Twitter så det fick bli ett blogginlägg istället.

Har ni tänkt på hur varenda person inblandad i att skapa actiondriven popkultur med kvinnliga karaktärer – regissörer, manusförfattare, skådisar, etc – ständigt pratar om hur viktigt det är att deras kvinnliga hjältar är både badass och sårbara på samma gång? Missförstå mig rätt, det är viktigt med kvinnor som får vara sårbara på diverse sätt utan att förminskas eller hånas för det, men vid någon punkt verkar detta insisterande på (alltid en specifik typ av) sårbarhet börjat kopplats ihop med vad som gör en kvinnlig actionhjälte mänsklig och, i längden, välskriven. Läs vidare ...

”I’ve never saved the world before. Feels good”

Fia: Legends of Tomorrow som kom i januari har snabbt blivit min nyaste favorit-show efter Wynonna Earp (nu när The 100 lagt sig till med tråkiga fasoner). Kanske var det tidsresorna. Kanske var det Arthur Darvill. Kanske var det Captain Canary-shippen som jag stenhårt håller fast vid. Det är en underhållande serie, stundvis rätt spännande, men det jag gillar bäst är nog att den lyckas vara väldigt rörande och fin med. Det har börjat bli rutin att jag och Anna snackar efter varje avsnitt, och nu när sista avsnittet kom så har vi båda kastat oss över det och tänkte nu sammanfatta våra tankar kring hela säsongen. Läs vidare ...

The 100 och döden

Det senaste avsnittet av The 100 ”Stealing Fire” avslutades med att en svart man släpades ut ur en fängelsecell i kedjor för att knäböjande avrättas i en lerpöl i en extremt grafiskt detaljerad slow-motionsscen. Två avsnitt efter att The 100 hamnat i hetluften då de efter en hel säsongs queerbaiting dödat Lexa, dör ytterligare en av seriens minoritetskaraktärer och fanfavoriter på ett vad som känns som närapå utstuderat grymt vis. Utförandet av Lexas död fick (och får fortfarande) kritik för hur seriens skapare använt henne och hennes förhållande med Clarke som en PR-kampanj för att sedan döda henne på exakt samma vis som Tara i Buffy dog – händelsevis den dödsscen som blivit det exempel som främst associeras med intåget av The Dead Lesbian Trope på amerikansk tv. Läs vidare ...

Jus drein jus daun

Spoilervarning för The 100 3×07.

Jag hade tänkt skriva ett genomtänkt inlägg om Lexas död på The 100, om queerbaiting och hur HBTQ-karaktärer får fungera som billiga marknadsföringsverktyg, om serieskapare som gör serier fulla av roliga, smarta intertextuella referenser men tror att deras berättelser är unika, visionära snöflingor när det gäller representationspolitik, om hur CW borde lärt sig sin läxa redan med Sara Lance och Nyssa al Ghul, om hur jag i en värld där tv- och filmrepresentationen av queera kvinnor inte främst bestod av 1) tragedi, 2) mjukporr skapad av män för män, eller 3) en otrevlig kombination av ovanstående, skulle tyckt att ”Thirteen” var ett fantastiskt avsnitt, och det faktum att Lexas dödsscen är så gott som en exakt repris av Taras i Buffy känns snudd på sadistiskt, men jag är dränkt i tentaplugg och orkar inte. Läs vidare ...

Star Wars a.k.a. The Nerd Awakens

Ni har alla väntat på att få höra Onda Cirkelns tankar kring Star Wars – The Force Awakens. Ni har inte väntat förgäves.

(Först och främst vill jag utfärda en spoilervarning för detta inlägg. Som om det fortfarande finns någon där ute som inte sett The Force Awakens ännu. Och om det finns det, get to it!) Läs vidare ...

”It is the gods who have woven our destinies – not ourselves”

En av de (få) saker jag såg fram emot med säsong tre av Vikings var Porunn och hennes kommande karaktärsutveckling. Porunn introducerades nära slutet på säsong två som livegen till Ragnars familj men när hans son Björn kärar ned sig i henne, ger Ragnars fru Aslaug henne sin frihet. Porunn börjar träna som sköldmö eftersom hon ”want to fight in the shieldwall. I want to be like Lagertha”. För Pournn, som trots att hon tycker om Björn verkar tveksam till om hon vill ha ett liv som hans fru och mor till hans eventuella barn, blir Lagertha och livet som sköldmö symboliskt för den yttersta möjliga friheten, representativt för hennes egna nyfunna rätt att välja vad hon vill göra med sitt liv. Läs vidare ...

”My goodness, that was strong talk for an Englishman!”

Spoiler alert för Downton Abbey säsong 4.

För ungefär två år sen gjorde Downton Abbeys serieskapare världens sämsta beslut i avsnitt 2 av säsong 4, och lät en kvinnlig karaktär bli brutalt våldtagen. Detta upprörde många. Downton Abbey hade innan detta setts som en rätt så myspysig serie som handlar om kärlek, familj och små intriger (samt vitsiga och fräcka äldre damer i hatt). Läs vidare ...

Breeding stock vs battle fodder, eller, Hur vi läser karaktärer

Fredrik Strage skriver om rock och det gångna året och att inget ”rockade så hårt som Mad Max: Fury Road […] Rockandet sköts av årets mest minnesvärda filmfigur: Coma The Doof Warrior, en blind gitarrist som går loss på sin eldsprutande gura medan diktatorn Immortan Joe rullar ut i strid”. Vidare skriver han, fortfarande hänförd av Fury Roads explosiva metalcred, ”Det känns logiskt att Ben Smith-Petersen, en stuntman som spelar The Doof Warrior i vissa scener, gifte sig med Riley Keough som är slavinna i filmen – och barnbarn till Elvis Presley”. The Doof Warrior, årets mest minnesvärda filmfigur. Capable, en slavinna, vars skådespelerska bara är intressant på grund av vem hennes morfar var. Kanske är det bara ett klumpigt ordval på grund av ordbegränsningen, men hur kan en titta på Fury Road och tycka att ”slavinna” är det bästa ord för att beskriva Keoughs karaktär? Hur kan en titta på Fury Road och tycka att The Doof Warrior, som sammanlagt har ungefär fem minuters skärmtid, är det bästa med filmen? Läs vidare ...

Jessica Jones, del 2: Nightmare Barbie’s Dreamhouse bullshit

Spoilervarning för hela säsong ett av Jessica Jones!

Jessica Jones är ju som bekant den andra kvinnocenterade installationen i MCU efter Agent Carter och precis som i dess systerserie behandlas sexism som ett återkommande tema. Även om jag tyckte mycket om Agent Carter och det egentligen känns onödigt att dra paralleller tycker jag att Jessica Jones behandlar ämnet på ett betydligt mer skickligt vis – mindre sexistiska schablonkaraktärer som tar upp plats, mer fokus på kvinnor och relationer dem emellan och med manliga antagonister som framgår som så mycket mer skrämmande på grund av att de faktiskt är tredimensionella karaktärer och inte karikatyrer. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg är Tennants Kilgrave djupt obehaglig, mycket på grund av hur trevlig och charmig han kan vara – så länge han får som han vill. Eller som en annan recensent uttryckte det: “[Kilgrave’s] superpower is being a straight white man in America”. Läs vidare ...

Postapokalyps när det är som bäst

Jag måste erkänna att jag dömde ut The 100 första gång jag såg en poster om den. Jag fick för mig att detta är en i raden av postapokalypser där alla ser nyduschade och superfräscha ut (när hinner de duscha och var får de tag på hårgelé?).

Ska jag vara helt ärlig så är jag också trött på YA-tropen ”Tonåringar måste kämpa för sin överlevnad, de vuxna är frånvarande eller oansvariga”. Läs vidare ...

Sexuellt våld på tv: Spartacus vs. Game of Thrones

Det här började som en kommentar till Annas inlägg It is a fucking start, om hur sexuellt våld och hämnd skildras i vår gemensamma favorit, världens bästa-och-sämsta tv-serie Spartacus, men det blev för långt.

Jag har ägnat orimligt mycket tid åt att fundera på skillnaden mellan hur nakenhet och sexuellt våld skildras i Spartacus och Game of Thrones. GoT har ju, med rätta, fått en del skit på det området. Spartacus har nog mer av dessa inslag, men hanterar dem oftare på ett sätt som inte gjorde mig lika obekväm, trött och arg. Om jag någon gång får för mig att se om båda med hyfsat kort tid emellan lär det komma en hel jävla uppsats. Men tills det: Läs vidare ...