We get it, you’re the immortal Iron Fist…

Iron Fist, även känd som Danny Rand, är en ung man som ärver ett familjeföretag och dess förmögenhet när föräldrarna omkommer i en olycka (Hej Batman/Ironman/Green Arrow!), och som sen lär sig kampsport i någon hemlig sektliknande orden (precis som Batman) av munkar (hrm.. Doctor Strange?), för att återvända till New York och slåss mot korruption och den onda organisationen the Hand med hjälp av sina superkrafter (ja, ni vet, som Daredevil). Med andra ord, Danny Rand var en ganska trött figur redan innan han fick komma upp på TV-skärmen. Har han något nytt att komma med så vet jag verkligen inte vad det skulle vara, men som en avgörande del utav Marvels superhjälteteam The Defenders, en intressant motpol till de mer bombastiska personligheterna i The Avengers, så var det väl inte konstigt att man rotade fram Danny ur glömskan och presenterade honom som något nytt och spännande (hint: det är han inte, han är en tönt).

Läs vidare ...

Your Name

I den lilla bergsbyn Itomori smyger dagarna långsamt fram. Mitsuha är i hela ortens blickfång då hennes frånvarande far driver borgmästarkampanj, och samtidigt snackas det skit i skolan om hennes familjs gamla tempeltraditioner. Hon önskar sig inget hellre än att komma bort.
När hon vaknar i Tokyo-studenten Takis kropp är det med andra ord en välkommen dröm. En underligt långdragen och krävande dröm. Ännu konstigare blir det när Mitsuha vaknar som sig själv igen och får veta att hon betett sig underligt i skolan hela dagen innan.
Taki å andra sidan hade tydligen lyckats gå vilse på vägen till skolan, fikat för en smärre förmögenhet och vinkade av sin snygga kollega efter jobbet, utan att ha något som helst minne utav gårdagen…
Ganska snart listar tonåringarna ut att de börjat besitta varandras kroppar, och att minnena försvinner efter att de vaknat. Det blir allt viktigare att hindra den andre från att skämma ut en och hålla låg profil. Långsamt växer ett nätverk av regler och korrespondens fram, alltmedan Taki och Mitsuhas öden knyts samman över tid och rum.

Läs vidare ...

”A long time ago, we used to be friends”

Spoilers för Captain America-filmerna, och Avengers: Age of Ultron.

Den 27 april var det Sverigepremiär för Captain America: Civil War, den tredje delen i Captain Americas film-serie. Filmen inledde fas tre i Marvels cinematiska universum, och Maria, Nahal, Fia och Frida rusade förstås iväg till biosalongen för att få sin dos superhjälte-drama. Sedan skrev några av oss det här inlägget och glömde att posta det.

Läs vidare ...

The Living and the Dead

Jag skrev i början av veckan att ni borde se The Living and the Dead. Here’s why.

Det är slutet av 1800-talet i England. Gifta paret Appleby – psykologen Nathan och fotografen Charlotte – flyttar från staden till landet i Somerset för att ta över Nathans familjs gård. Det är en omställning med utmaningar för alla inblandade. Charlotte är väldigt intresserad av lantbruk och har många idéer om förnyelse, men hon saknar praktisk erfarenhet och alla som jobbar på gården är såklart inte intresserade av att lyssna på en ung kvinna som har ”lärt sig lantbruk från böcker”. För Nathan river livet i Shepzoy i oläkta sår. Innan Charlotte hade han en annan fru och ett barn, ett barn som drunknade i gårdens damm. Och som om inte de väldigt verkliga problemen som sorg och skuld och hot om dålig skörd var nog, verkar Shepzoys alla gamla spöken och osaliga andar vakna. Det börjar med att prästens dotter blir besatt, och snart har de flesta i byn upplevt något underligt. Även Nathan, som ju är en utbildad man som tror på vetenskapen, ser saker han inte kan förklara på något rationellt vis.

Läs vidare ...

”Which People?”

Jag gillar inte skräckfilmer. Jag har gett genren ett antal chanser genom livet, och det finns helt klart både guldkorn såväl som bottennapp. Vad jag menar med att jag inte gillar skräckfilm är att jag helt enkelt inte dras till genren. Jag ser det inte på bio, jag har inte skräckfilmskvällar med vänner, jag försöker inte gräva upp den där kultklassikern ur filmhistoriens mörker. Därför är Halloween heller inte en högtid jag kopplar till skräck. Snarare är det en festlig, utländsk högtid kopplad till hösten och mysig stämning. Yeah, I said it. Det är musikalnummer och klara höstfärger, mycket Tim Burton (som på senare år bjudit ena besvikelsen efter den andra, både professionellt som privat) och magi.

Läs vidare ...

The Descent

The Descent är en sån där film som jag har tänkt säkert 100 gånger att jag borde se. Det som äntligen fick mig att göra slag i saken var att författaren Pål Eggert skrev om den på Facebook och tyckte att den borde nämnas oftare när det snackas feministisk kultfilm: ”Märkligt med tanke på att den handlar om ett kamratgäng som uteslutande består av kvinnor som ska undersöka ett grottsystem. Som i alla skräckfilmer råkar de ut för jävliga saker, men samtidigt är de tänkande, kännande och kompetenta personer.”

Läs vidare ...

ARQ

Netflix har släppt en ny Sci-fi thriller vid namn ARQ med Robbie Amell (från Flash) och Rachael Taylor (från Jessica Jones) i huvudrollerna. Det är en dystopisk film där jorden är förorenad och i princip obeboelig, en stor organisation vid namn Torus har tagit över världen, och Bloc är gerillan som försöker kämpa emot.

Läs vidare ...

American Gothic

En annan tv-serie som inte heller kan kallas bra, men däremot underhållande, är mordsåpan American Gothic i tretton avsnitt. Den utspelar sig i Boston alldeles nyss (någon i andra halvan av säsongen hann nämna Brexit), och handlar om en rik familj som måste omvärdera om de verkligen känner varandra, efter att pappan dör och det visar sig att han kanske hade något att göra med seriemördaren Silver Bells Killer.

Läs vidare ...

Dead of Summer

För någon vecka sedan insåg jag att det jag såg fram emot mest i tv-väg var säsongsavslutningen av flaggviftande hjältedravlet The Last Ship. Om inte det är ett tecken på att jag inte har följt någonting riktigt bra på ett tag så vet jag inte vad det är. Så vad har jag tittat på för undermåliga grejer? En av dem är Dead of Summer.

Läs vidare ...

Jag och Robert De Niro mot världen

Jag känner ett djupt själsskap med Robert De Niro.

Ni kanske undrar vad en 32-årig kvinnlig nörd har gemensamt med en 73-årig amerikansk skådespelare? Jag undrar det själv. Vad är det som kan få mig att bli känslomässigt engagerad och till och med känna igen mig själv när jag ser honom spela en pensionär vars högsta önskan är att få känna sig behövd igen i ”The Intern”? 

Läs vidare ...

Voltron – Badass Robot Lions in Space (reboot)

Voltron – Legendary Defender poster 2016

Voltron – Defender of the Universe poster från 80-talet

Återigen skriver jag om en animerad serie (it seems to have become my thing?), men jag tycker verkligen den här är värd att nämnas. Voltron: Legendary Defender på Netflix är en reboot av en gammal animerad mecha-serie från 80-talet och ger en riktigt nostalgisk känsla med de actionfigur-vänliga robotarna, split screens och transformationssekvenserna som upprepas varje episod (tänk sekvenserna när Sailor Moon blir Sailor Moon, fast med robotar). Den hade premiär i juni 2016 och första säsongen, bestående av 11 episoder är avslutad, med en andra säsong planerad. Storyn är (på ytan) mycket enkel. Fem personer sätts ihop till ett lag som ska försvara universum mot ondska. De får alla varsitt högteknologiskt robotlejon som de styr från cockpiten i huvudet på lejonet och de kan kopplas samman till en stor superrobot vid namn Voltron (cue transformationssekvensen). Såklart så är universum fullt av onda utomjordingar, i det här fallet coola lila rymdkatter.

Läs vidare ...

”Forgive me for my wrongs, I have just begun” – Suicide Squad

Det finns filmer som är charmigt dåliga. Cheesy och over the top, men ändå roliga och värda att slänga bort två timmar av sitt liv på. Suicide Squad är inte en sådan film. Suicide Squad är en film där en rastlöst sitter av tiden i biosalongen medan en pinsam röra av actionsekvenser, taskigt skådespel och förspilld potential spelas upp på duken och undrar hur det är möjligt att så mycket pengar och så mycket resurser lagts på något så ofantligt mediokert. Suicide Squad är inte den sämsta film jag någonsin sett men däremot är den oerhört provocerande i sin menlöshet.

Läs vidare ...

”You’re in the great game now. And the great game is terrifying”

Världen i Game of Thrones är männens värld. Den är hård, brutal, till och med skoningslös. Männen har alltid haft överhanden och kvinnorna har varit dem som fört männens historia vidare som plot-deviser och offer. Säsong fem slutade så mörkt för många av de kvinnliga karaktärerna att det var många fans som svor att de skulle sluta se på serien. Sansa, våldtagen och vettskrämd, flydde från en psykopatisk mördare. Cersei var strippad naken och offentligt utskämd. Dany blev bortrövad. Arya blev blind.

Läs vidare ...

Just noise in the system

Jag reagerade med blandade känslor när jag hörde att Person of Interest skulle läggas ned efter en femte avslutande och dessutom nedkortad säsong. Å enda sidan kändes det bra att serien skulle få avslutas på topp istället för att pågå för länge och hinna försämras och att en säsong på tretton avsnitt snarare än 22 bara skulle göra serien gott genom att eliminera filler-avsnitten. Å andra sidan kändes det tråkigt eftersom det alltid är trist när en serie en älskar läggs ned, trots att en vet att inget bra varar för evigt. Sista avsnittet, return 0, sändes för ett par veckor sedan och jag tänkte att det var dags att sammanfatta mina tankar kring sista säsongen.

Läs vidare ...

Doctor Who säsong 9

Spoilers för hela säsong 9!

Efter allt mitt suckande och muttrande om Peter Capaldi så undrar ni säkert varför jag över huvud taget har sett säsong 9. Men, hur mycket jag än saknar Matt Smith eller David Tennant, tycker Capaldis Doktor saboterar allt jag gillar med Doctor Who, så kommer man ju inte ifrån det enkla faktumet att det är en underbar, fantasirik serie med episka berättelser spanning over all of space and time. Det finns ingenting som är för stort eller för litet för att rymmas i denna serie.

Läs vidare ...