Lång dags färd mot trivsam rymdaction

Ett TV-minne från när jag var liten. Sitter i köket en kväll, middagen är något sånär undanstökad men jag har vänt ryggen till för att titta på TV. Möjligen rynkar mina föräldrar på näsan åt att jag inte ägnar mer intresse åt maten och att umgås med min familj, funderar säkert på om det var så välbetänkt att ställa en TV i köket. Jag märker det knappt, jag är redan uppslukad. Vet inte vad det är för program, jag hade väldigt sällan koll på vad som var vad i den åldern. Något med utomjordingar och annorlunda kulturer och häftiga vapen och blinkande manicker. Jag älskade det. Allt med minsta anknytning till rymden var såå häftigt. Allt som uppenbarligen inte utspelade sig i vår värld, vår verklighet, fångade mig.

Många år senare i vuxen ålder ser jag Stargate SG1 och fylls av nostalgi. Där är den ju! Det spelar liksom ingen större roll att jag fattar hur pinsamt dålig första säsongen är, det blir iallafall bättre i senare säsonger. Och nu har jag koll, nu har jag tillgång till internet och vet vilka avsnitt jag sett, vilka skådespelarna är. Jag ser om och om igen, hänger på fansiten Gateworld som är fylld av trivia och diskussioner. Efter SG1 går jag vidare på Stargate Atlantis och blir än mer förälskad. Jag använder till och med den nya serien för att komma över ett förhållande som tagit slut, ersätter före detta pojkvännen med en crush på en av karaktärerna i serien.

Det var så lätt att vara Stargate-fan. En av producenterna hade en blogg som han postade i varje dag. Om livet, om hans fyra hundar, om restauranger han besökte, böcker han läste och så självklart om hans jobb på Stargate. Massor med små detaljer om kommande avsnitt.

Han bloggar fortfarande, den gode Joe Mallozzi. Varje dag. Och jag slutade liksom aldrig följa honom. När tredje och sista Stargate-serien Universe tog slut förväntade han sig att rätt snabbt hitta ett annat TV-gig, men det gick några år innan ett av hans många projekt fick grönt ljus. För något år sedan stod det klart att det äntligen var dags för honom att kliva i showrunner-kostymen igen.

Det är en märklig känsla att ha följt en serie från när den bara var en idé i en författares huvud. Jag har nu under vintern och våren sett bilder på sets som bara var en samling hopsnickrade brädor ännu, jag har läst om casting-våndor, om att åka och titta på eventuella inspelningsplatser. Och jag har sett bilder från inspelningen, många månader innan de var färdiga avsnitt. Jag har läst om skådespelare innan jag ens visste exakt vilka de var.

Så att sen få se den färdiga produkten, Dark Matter, var märkligt. Så märkligt. Jag vet ju att det där är den och den skådespelaren som tyckte si och så om ditten och datten, jag vet ju att det där är kulisser och inte ett rymdskepp. (Jaja, skratta du.) Jag hade svårt att se bortom produktionen plötsligt, och det brukar jag sannerligen inte ha. Jag hänger mig ofta och gärna åt sense of wonder.

Så jag vet inte om Dark Matter är en bra serie. Jag tror det?

En grupp människor vaknar upp på ett rymdskepp utan några minnen. Vilka är de, hur har de hamnat här, hur ska de klara sig från alla de som verkar vilja göra dem illa? De namnger sig själva efter den ordning de vaknar upp i: ängslige One, ledaren Two, vilde Three, Four som kan hantera svärd som ingen annan, unga Five och så Six med både muskler och sans. Därtill finns på skeppet en android, spelad av helt makalösa Zoie Palmer som kanske känns igen från Lost Girl. Varje karaktär har sina hemligheter, sin egen agenda. Ju mer vi får veta om vilka de här människorna är och ju mer vi ser av deras universum, desto fler frågor dyker upp. Jag tycker nog att även om det samhälle som målas upp är ett rätt generiskt framtidscenario med styrande multicorps, rymdstationer som är handelsplatser mitt ute i ingenstans och planeter vars hela befolkning består av en (1) by, så känns det stabilt, trovärdigt. Gammalt hederligt världsbygge. Det skalar upp bra ju mer vi får se och finns säkert utrymme framöver för att berätta intressanta historier.

Mallozzi har tagit med sig sin blandning av djup och humor från Stargate, så känslan är inte olik även om det är en helt annan serie. Det går lätt att se likheter med Stargate men även Farscape, och speciellt under de första avsnitten var det lätt att dra paralleller med gamla favoriten Firefly. Varje avsnitt dyker det upp nya hemligheter och nya förvecklingar, men Mallozzi har lovat att åtminstone de stora frågorna kommer få sina svar innan säsongen är slut.

En fördel med att idén fått ligga till sig under några år är att Mallozzi vet precis vart han vill ta vägen med historien. Inget famlande efter nästa ledtråd och nästa coola idé a la Lost här inte. Om det får gå så långt finns det ett tänkt slut om sisådär fem säsonger, men än väntar vi på besked om det blir ens en andra säsong.

Förtjänar den det? Kanske. Jag vet inte!

darkmattercast

9 kommentarer

  1. Ska tipsa min pappa om denna serie, han älllskar Stargate!

    Himla bra inlägg måste jag säga! Det är härligt med serier och serieskapare som man har en en lång relation till, då känner man sig involverad. Som jag och Buffy och Joss Whedon. We’re involved. :D

    • Haha, jag tänkte lite likadant: ”Borde kanske rekommendera till Christians mamma, hon älskar ju Stargate Atlantis!”
      Jag ser ju väldigt sällan klassisk SF-ute-i-rymden, men Firefly och BSG var ju fantastiska, så jag kanske borde ge något nytt e chans =)

      • Jag har en gnagande känsla av att det här inte alls är i klass med Firefly och BSG. Okej, BSG är i en klass för sig, punkt. :) Men det vore intressant att se vad ni andra tycker, och inte bara för att jag inte själv riktigt vet hur jag ska tycka.

        • Nej, det stämmer. Jag älskar BSG och Firefly men jag fastnade aldrig för SG1. Ska ge Atlantis ett försök sen.

    • Ja, Whedon är en annan såndär som det är svårt att inte känna som att man… känner. :D
      Gört! och låt mig veta vad han tycker om han bestämmer sig för att titta!

  2. Jag har sett fram emot den här serien ett tag nu – mest pga Zoie Palmer – så kul att den verkar värd att ge en chans! Blev lite osäker när jag började titta på Killjoys, en liknande serie jag också varit pepp på, och den var sjukt generisk och ointressant.

    • Jag har helt struntat i Killjoys ärligt talat, men risken är väl att de här två faller i samma fälla om man har en aningen kritiskt öga tyvärr. Jag hoppas ju inte det men, ya know.
      Zoie Palmer är helt fantastisk, ofta finns det roller där jag känner att jag hade kunnat göra det bättre själv, men inte här.

  3. Jag såg några avsnitt, men blev inte helt fast. Tyckte karaktärerna var lite tråkiga och de enskilda avsnittens handlingar kändes ofta som något man sett många gånger förut. Men jag borde kanske ge den några avsnitt till?

    (Den var i alla fall betydligt bättre än Killjoys, som jag ragequittade efter ett avsnitt. xD )

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *