Legends of Tomorrow, igen

Egentligen är det jättedumt av mig att skriva det här inlägget nu, när Legends of Tomorrow gått på en två veckors påskpaus med åttonde avsnittet ”Night of the Hawk” som tveklöst var seriens hittills bästa. Jag dissade seriens pilotavsnitt rätt hårt men valde ändå att ge den en chans till. Och det blev faktiskt bättre – överlag. Handlingen har en hel del logiska luckor, men de är inte de gapande hål som jag förutsåg efter första avsnittet utan går att se bortom med lite god vilja. Legends of Tomorrow är dessutom, precis som jag hoppades, en mycket roligare och mindre mörker-tyngd serie än Arrow och mycket av dess styrka ligger i att berättelsen fokuserar på ett gäng av superhjältar, snarare än en enskild.

Jag är fortfarande lite sur över att könsfördelningen är så extremt ojämn, men det faktum att Sara och Kendra (och de andra kvinnliga karaktärerna som dyker upp i enskilda avsnitt) tillåts finnas där för sin egen skull snarare än för Oliver Queens karaktärsutveckling gör mycket för att serien ska kännas mindre sunkig. Den har dessutom gjort sig av med en (eventuellt två) av de manliga huvudkaraktärerna vilket framförallt gör persongalleriet lite mer hanterbart för skaparna och överskådligt för tittaren.

Senaste avsnittet utspelades i en liten sydstatsstad under 50-talet och innehöll inte bara en fin romans mellan Sara och Ali Lieberts Lindsey Carlisle utan diskuterade öppet sexism, rasism och homofobi på både allvarliga och skämtsamma vis. Jag gillade också att de inte bara visar på hur jobbigt det kunde (och kan) vara att vara kvinna/rasifierad/queerperson utan också på hur Martin Stein faktiskt njuter av hur mycket mer makt och priviligier han plötsligt har – hur han finner uppenbart nöje i att bossa runt på Sara medan de är undercover som läkare respektive sjuksköterska, exempelvis.

lot5Spoiler alert: hon överlevde till och med hela avsnittet!

”Night of the Hawk” var dessutom ett väldigt kul avsnitt – uppbyggt som en klassisk och lite töntig skräckfilm (inte konstigt med tanke på att det är regissören till Gremlins som regisserat) och med ett slut som fungerade som en ordentlig cliffhanger som faktiskt fick mig att se fram emot nästa avsnitt, vilket jag inte direkt gjort tidigare utan mest kollat för enskilda bra bitar – typ Sara Lance och Captain Cold (men inte som ett par, Fia!).

Som sagt är det kanske lite dumt att skriva en försiktigt positiv text om serien nu, för det kommer säkert sluta med att den faller pladask i nästa avsnitt och är totalsämst resten av säsongen eller något. För Legends of Tomorrow är ju knappast perfekt och det jag märker när jag tittar är att jag, tack vare mitt brinnande Arrow-hat, har mycket mindre tålamod med de dumma grejer som dyker upp – vare sig det gäller det politiska eller dåliga manusbeslut eller båda delarna – än de flesta andra serier jag ser på grund av att minsta felsteg får mig att tro att serien kommer gå samma väg som sin syskonserie. Och det kanske den gör – Arrow var ju trots allt också kul och endast lite småirriterande i sin första säsong.

4 kommentarer

  1. LOL. Captain Canary. I ship them. De måste ju bli ett par för hur ska de annars kunna få barn? (I min fantasivärld är de Hunters föräldrar. Sara och Rip är ju rödlätta båda två å Rip och Leonard har vissa likheter.)

    Kul att du också gillar LoT! Jag måste erkänna att jag är postivt överraskad av den (efter din pilot-recension), och mycket av det du säger om det senaste avsnittet är sånt som gjorde mig ännu mer positiv till serien. Det är nog sant vad de säger om att starka serier överträffar piloten tusenfalt.

    Tyvärr kan jag ju inte säga att Shadowhunter gjorde det precis. DÄR kan man snacka om att jag tog ut saker i förskott. Fan så sugig serie.

  2. Haha, jag funderar på att börja kolla på Shadowhunters. Känns som jag skulle tycka den var kul.

  3. Jag är ganska säker på att du kommer tycka den är hemsk, den har en homosexuell man som känner sig tvungen att gifta sig med en kvinna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *