Master of None: ”Frozen yoghurt? That’s ice cream for losers”

Master of None är en komediserie skapad av Aziz Ansari och Alan Yang, båda kända från Parks and Recreation – Yang som producent och manusförfattare och Ansari som Tom Haverford, en narcissistisk ung man med ambitiösa affärsidéer och dyr smak. Till en början hade jag väldigt svårt för Ansaris karaktär när jag började titta på Parks and Rec, men allteftersom (i takt med att manusskrivandet för serien överlag blev bättre) började han växa och blev en av seriens bästa karaktärer. Därefter har jag sett delar av Ansaris ståupp-repertoar där han ofta tar upp viktiga frågor rörande rasism och sexism på humoristiska vis och då Master of None beskrivits som en tv-serieversion av hans ståupp-show kände jag att den verkade värd en chans.

Att titta på Master of None är lite som att kliva in i en hipsterbubbla alá Looking och Girls. Ni vet, en sådan där serie där alla bor i tjusigt ruffiga lägenheter, är ledigt men ack så snyggt klädda, gör egen pasta, bara äter och köper sitt kaffe på mysiga små pubar och caféer och Staden (i det här fallet New York) är en lika stor del av serien som dess mänskliga huvudkaraktärer. Ja, visst är det lite löjligt men samtidigt så avväpnande charmigt. Ansaris karaktär Dev är en skådespelare som betalar hyran med hjälp av yoghurtreklam men söker lite mer utmanande roller, med varierande resultat.

Överlag är serien ganska spretig och varje avsnitt har ett eget tema, men de övergripande trådarna är Dev och hans vänners liv och de sociala orättvisor de ofta råkar ut för på grund av sin hudfärg eller sitt kön. I en genialisk scen i avsnittet ”Ladies and Gentlemen” står Dev och gnäller för en kvinnlig kollega att han trampade i hundbajs på väg hem från krogen föregående kväll och blir rätt ställd när hon berättar att hon blev förföljd av en påstridig och obehaglig man när hon gick hem. Serien diskuterar också genomgående rasism, både implicit och explicit. I det tragikomiska avsnittet ”Indians on TV” tar serien bland annat upp problem med stereotypiska porträtteringar av asiater i tv och film, whitewashing och Hollywoods användning av brownface:

master1

”Look, I get it. There probably is a Pradeep who run a convenience store, and I have nothing against him, but why can’t there be a Pradeep, just once, who’s, like, an architect, or he designs mittens, or does one of the jobs Bradley Cooper’s characters do in movies?” säger Dev till sin skådespelarkompis Ravi när de beklagar sig över att indier endast får spela karikatyrer och aldrig bara vanliga personer. Serien tar inte bara upp dessa problemen utan verkar också, genom samtliga avsnitt, för att motverka dessa genom att visa rasifierade karaktärer i en lång rad olika typer av icke-stereotypiska roller.

Dock: medan indiska män tilldelas just de roller Dev efterlyser i serien, lyser indiska kvinnliga karaktärer med sin frånvaro. Det dyker visserligen upp rasifierade kvinnor under seriens gång, men alla Devs kärleksintressen och dejter är vita (med undantag för Caroline, en östasiatisk tjej som går ut med honom bara för att få gratis middag). Skildringarna av Devs relationer tar också de upp viktiga aspekter av asiatiska mäns vardag (som när maken till en kvinna Dev har en affär med kommer på dem och verkar vara mest upprörd över att hon var otrogen med ”a little Indian guy”, exempelvis) men samtidigt innebär uppenbarligen att som rasifierad man skildras som en ”vanlig kille” på tv att dejta vita kvinnor.

denise

En annan lite ironisk grej är att Dev ondgör sig över att det bara kan finnas en av karaktärer som inte är av typen vit och heterosexuell på tv – ”Indians, asians and gays: there can be one, but there can’t be two” – samtidigt som serien faktiskt bara har en queer karaktär. Samtidigt är coola Lena Waithe som Devs bästa kompis Denise så fantastisk att jag hellre tar henne över fyra lesbiska kvinnor i de flesta andra serier.

Men ett fåtal invändningar åsido så är Master of None en högst underhållande och sevärd serie. Humorn är rolig och on point, Ansaris riktiga föräldrar spelar Devs föräldrar i serien vilket är en så fin grej och överlag är det mesta av det serien tar upp är både bra tv och politiskt viktigt. Så när du är klar med Brooklyn Nine-Nine är det bara att fortsätta med Master of None.

4 kommentarer

  1. Ok, du är nu officiellt min personliga tv-serie-guru. Det här låter så jäkla intressant!

  2. Sett de fyra första avsnitten och gillar hittills, även om den kan bli lite sådär awkward-stel ibland vilket jag alltid får lite stresshjärtklappning av.

    Bästa karaktär: Denise, utan tvekan.
    Bästa avsnitt hittills: Avsnitt 2, Parents. Herregud vad jag fick the feels som andra generationens invandrare av att se det.

    • Förstår känslan, men jag tycker överlag MoN varit ganska befriat från sådant. Många situationer (som när han skulle se efter de där ungarna) där jag tänkte att allt skulle gå helt och helvete, men det inte blev några typiska sitcom-klavertramp, tacksamt nog.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *