Mesigt, Supergirl

För några år sedan, då Arrow ännu inte hade blivit veckans hat-tv, skrev jag såhär i min gamla blogg:

”Det mest irriterande med superhjältar med dubbla identiteter och andra maskerade eller dubbelspelande typer är att samma sorts av dramatik upprepar sig om och om igen, när karaktären ifråga slår knut på sig själv för att dölja hemligheten från sina vänner eller andra närstående. Hen lovar dem saker men måste sedan oväntat sticka iväg och rädda något, varpå gräl och dåliga ursäkter följer. Ganska rimligt, men det blir väldigt snabbt frustrerande och tröttsamt. (Smallville, jag pekar på dig som skräckexemplet.) Därför vill jag lyfta på hatten åt den aktuella tv-serien Arrow, som har lyckats i alla fall hyfsat smidigt med det här.”

Vet ni vilken tv-serie som gör det bättre? Supergirl! Jag har knappt behövt störa mig på alls på överdrivet krumbuktande kring Karas hemliga superhjälteidentitet, och det beror såklart på att de flesta personer nära henne vet redan väldigt tidigt i serien. Den person som står henne allra närmast är hennes adoptivsyster Alex, som inte bara vet utan jobbar tillsammans med Supergirl. I det fallet var det snarare Alex som mörkade att hon är en DEO-agent precis i början, men det kom fram snabbt.

karaalex

Kara & Alex. Bara för att jag tycker om dem.

Och nu blir det spoilervarning.

I övrigt verkar Kara inte ha så många kompisar, men hennes jobbkollegor Winn och James är även Supergirls hjälpredor, så de vet. Den som skulle kunna ställa till mest problem är Karas chef, Cat Grant, som förr eller senare borde märka att hennes assistent försvinner vid konstiga tillfällen. Vilket leder mig till varför jag blev besviken på det nionde avsnittet.

Att Supergirl har varit mestadels störningsfri på ”hemlig identitet”-området gjorde det extra konstigt att de körde en sån fuling när Cat Grant väl fattade grejen. För i åttonde avsnittet har Cat förstått att Kara är Supergirl, och berättar det för Kara, som såklart får panik. Jag fick däremot inte panik, utan blev glad. Jag tyckte att det var ett modigt och intressant manusbeslut och blev väldigt nyfiken på vad det skulle göra med dynamiken mellan dem. Men tji fick jag, för i nästa avsnitt använde Kara och Hank sig av Hanks förmåga att skifta hamn till att övertyga Cat om att hon hade tagit fel. Really? Att göra ett sådant avslöjande, bara för att ta tillbaka det i nästa avsnitt. Det är nästan lika dåligt som ”det var bara en dröm”-twistar. Och så fegt! Då hade det varit bättre att bara fortsätta låta Cat vara helt ovetande.

(Det här råkar vara det andra gnäll-inlägget jag skriver om Supergirl, men överlag gillar jag den. Annars skulle jag inte titta fortfarande.)

5 kommentarer

  1. Men, ja! Blev så jävla irriterad – 1) dåligt manusbeslut att ”ta tillbaka” avslöjandet, 2) jag kan kanske möjligtvis sträcka mig till att köpa att ingen känner ingen Supergirl som Kara när hon susar omkring i himlen utan glasögon och på långt avstånd, men när hon står precis bredvid och ser EXAKT LIKADAN UT? Gtfo.

  2. Hej! Har du möjligen hittat Supergirl med svensk textning någonstans? Jag började kolla med min elvaåring som inte hänger med i engelskan men vi har bara hittat de första två avsnitten med text.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *