Miss Fisher’s Murder Mysteries

Phryne Miss Fisher’s Murder Mysteries, är ett australiensiskt tv-drama, om den världsvana socitetsdamen Phryne Fisher, som återvänder till Melbourne 1928 efter många år utomlands och snubblar rakt över ett mord.
Med ett gäng nya kontakter och vänner, en näsa för trubbel och en nyfikenhet som är helt omöjlig, så bestämmer hon sig för att bli kvinnlig detektiv, för ja, varför inte?
Miss Fisher’s Murder Mysteries är baserat på, som jag förstår det, en serie mord-mysterier av det mer små-puttriga skalan, men det är mer fester, sex och äventyr än vad man skulle vänta sig av exempelvis en Agatha Christie-bok. Det är en glamourös värld Phyrne rör sig i, och hon är rätt skandalös, vilket såklart är en del av det jag gillar. Bakom bokserien har vi Kerry Greenwood, som gav ut första boken Cocain Blues 1989, och den 20e så sent som i 2013.

Det finns mycket jag gillar med Miss Fisher’s Murder Mysteries. För det första bryter den av så bra mot de serier jag annars tittat på senaste tiden med superhjältar, poliser eller advokater. Det här är mycket enklare, och man löser ett mord med att snoka och ställa frågor, och inte bara i ett labb eller i en domstol. Det är roligt och skönt med en serie som går i ett så mycket lugnare tempo.
Sen har vi Phryne, hennes utbyten med andra, hennes kompromisslösa livsbejakande. Och så de snygga garderoberna! Det ä alltid något att tycka om.
Sen uppskattar jag verkligen de olika klassrepresentationerna: Phryne är rik, men växte upp rätt fattig. Arvet kom efter första världskriget, när faderns alla närstående dött. Hon har förvaltat detta genom att göra allt det som hon kunnat göra om hon varit en manlig rik arvtagare: rest världen runt, lärt sig nya språk, lärt sig flyga, skjuta, festa etc. Sen att hon är äventyrlig av sig och har mer insyn i undre världen än vad hennes släktingar hoppats av en fin dam… det hjälper ju henne bara i jobbet. Phryne omges av folk från högt och lågt. Folk som lever i rena lyxen, och folk som sliter för brödfödan. Poliser, artister, arbetare, dansare, handelsmän, arvtagerskor och läkare.

Mac cec and bertHon får snabbt en inneboende, en ”companion” som alltså är vän, damsällskap och husa: Dot, en söt, ung katolsk tjej som vill leva dygdigt men som får tumma lite på vad det innebär nu när hon jobbar för Phryne. Sen finns Mac, en framgångsrik kvinnlig läkare, som gärna håller sig a’jour. Hon har en fallenhet för att klä sig som en man av sin tid, och hennes och Phrynes förkärlek för byxor lyfter en del ögonbryn…
Därutöver finns den fantastisk insiktsfulle och tålmodige butlern som dessutom heter Mr. Butler, samt Cec och Bert (jag har en soft-spot för Cec och Bert); två före-detta hamnarbetare som blivit taxiförare, då de ogillade arbetsförhållandena i hamnen. De är arbetare, fack-hängivna och uttalade kommunister, vilket såklart gör de rätt opopulära hos bl.a. medelklassen och polisen, men jag bara älskar dem för att de ärligt talat är bland de vettigaste personerna i serien. Cec och Berts vägar korsar Phrynes av en slump, och hon anställer dem därefter regelbundet för att komma åt information på platser som hon skulle ha svårare att få tillgång till.
Slutligen har vi Police Inspector Robinson som har en respektfylld om än irriterat (och allt mer flirtigt) förhållande till Phryne Fisher, i och med att hon alltid dyker upp i hans fall, och hans andre konstapel, Hugh, som är så rar och oskyldig att jag nästan tycker synd om honom. Hans största problem är för övrigt att han är protestant men kär i Dot.
Dynamiken mellan Phryne och Jack Robinson är dessutom guld värd. Den vänskap, tillit och respekt som växer fram över tre säsonger är nästintill påtaglig.

RobinsonPhryne

Miss Fisher’s är underhållande, välspelat och charmigt. Som alltid i serier som utspelar sig i liknande miljöer är representationen av icke-vita ytterst begränsad, även om man här åtminstone tar upp äktenskap mellan en vit man och en svart kvinna (olagligt i USA, så de gifte sig i Australien), homosexualitet (då olagligt i Australien), hur det är att starta ett liv i Australien efter att man invandrat, fördomarna du möter som invandrare osv. Samtliga aspekter är väldigt intressanta, även om de inte får så mycket tid i rampljuset.
Sist men inte minst, jag tycker så himla bra om valet av Essie Davis som Phryne! När böckerna börjar är hon 28, men i tv-serien har man medvetet valt att göra henne äldre. Det känns smart, för det ökar ändå trovärdigheten av hennes personliga erfarenheter. Ännu mer gillar jag att man valt att inte falla i Hollywood-fällan, alltså att konstant välja kvinnliga skådisar som är så unga som möjligt för att spela en roll (tänk typ 50-åringar som får spela 70-åringar, för att man inte vill att karaktären ska se ”för gammal” ut). Essie Davis är så bra, så självsäker och så jäkla snygg i sin roll. Det faktum att hon är ca 15 år äldre än karaktären hon spelar är bara uppfriskande, för det visar verkligen att denna galna åldershets är löjeväckande och helt utan grund. Filmbranchen, se och lär.

(Detta inlägg har tidigare publicerats på The Owl and the Pussycat.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *