”My goodness, that was strong talk for an Englishman!”

mast-downton-s4-series-icon-hires

Spoiler alert för Downton Abbey säsong 4.

För ungefär två år sen gjorde Downton Abbeys serieskapare världens sämsta beslut i avsnitt 2 av säsong 4, och lät en kvinnlig karaktär bli brutalt våldtagen. Detta upprörde många. Downton Abbey hade innan detta setts som en rätt så myspysig serie som handlar om kärlek, familj och små intriger (samt vitsiga och fräcka äldre damer i hatt).

Vad som gjorde saken ännu värre var att den utsatta karaktären Anna och hennes man Bates redan hade gått igenom en lång dyster intrig med mordanklagelser. Bates hade till och med suttit i fängelse, vilket kändes lite för rått för Downton Abbey. Tittarna var rätt så trötta på allt detta och ville att paret skulle få äktenskapslycka. Och så kom då denna vändning och saker blev bara värre.

Jag har väldigt starka känslor kring skildringar av kvinnovåld och sättet det används för att motivera män, så jag kunde helt enkelt inte förmå mig att titta vidare.

Every feeling revolts, som en viss Lizzie Bennet skulle ha sagt.

Först nu så här två år efteråt tycker jag mig ha nog med distans, samt att jag har arbetat upp tillräckligt mycket nyfikenhet kring övriga karaktärer för att se vidare. Sen vill jag ju ändå se hur det går för dem. Och med ”dem” menar jag nog kanske inte Anna och Bates så mycket, men väl socialisten Branson, aristokraten Mary och feministen Edith. Jag har inte glömt eller förlåtit någonting, men när Bates och Anna börjar vara för dystra för att orka med finns dock Violet och Isobel som ljus i mörkret.

 

Ett par avsnitt in i säsong fyra kan jag besviket konstatera att våldtäkts-storyn resulterat i värsta tänkbara scenario, där man åsidosätter den utsatta kvinnans känslor och fokuserar på männen i historien. Anna måste ljuga och vara stark för sin makes skull för att inte hennes blodtörstige make ska mörda förövaren och bli hängd för mord, och på så sätt lämna henne ensam i världen. Trots att det är hon som blivit våldtagen förväntas alltså tittaren fokusera på Bates känslor. När Anna pratar om sina rädslor handlar det inte om att hon bearbetar något trauma utan att hon är rädd för är att förlora Bates, rädd för vad Bates ska tycka om henne om han får reda på det, samt att Bates är orolig och sårad varje gång hon inte vill ge honom en kram eller en puss.

Also, Bates får till slut reda på sanningen och tröstar Anna genom att kläcka ur sig ”jag har aldrig varit mer stolt över dig än nu.” What?? WHAT?! WHAT?!! Att vara stolt över någon för att den klarat sig genom ett hemskt trauma känns konstigt. Det är som att säga att ”Vad duktig du är som inte gråter.”

Det gör mig förbannad. Låt Anna bryta ihop. Låt henne gå igenom the motions, låt övergreppet inte bli en devis för att motivera en man, utan handla om själva kvinnan som blev utsatt. Visa vad våldtäkter gör med människor, hur det förvandlar en, hur det är att leva med de ärren, fysiska som psykiska. Låt Bates få ta andraplats och vara emotionellt stöttande. Och, för guds skull, släng in ett par stunder av kvinnor över klassgräns som knyter an genom liknande erfarenheter, för övergrepp är inte en klassfråga. Låt det handla om kvinnor, kvinnors problem, och kvinnors lösningar. Ska det vara så jäkla svårt?

En annan grej jag stört mig på är att alla går runt och undrar ”Varför är Anna så tyst?” men inte ingriper på något sätt när hon ser uppenbart misshandlad och traumatiserad ut. Ingen (förutom Mrs Hughes som ibland är den enda vettiga i den här serien) försöker nå fram till henne.

Serien spelar mycket på att britter är obekväma med att visa känslor, men när det kommer till mäns känslor så gör man då och då avkall. Det kyliga brittiska tonläget försvinner lägligt nog när Bates anförtror sig sina äktenskapliga problem för Lord Grantham, som peppar Bates och pratar om hur stark Bates och Annas kärlek är.

”There is no such thing as a marriage between two intelligent people that does not sometimes have to negotiate thin ice. I know. You must wait until things become clear. And they will. The damage cannot be irreparable when a man and a woman love each other as much as you do.”.

Som för att urskuldra sig säger Lord Grantham sen; ”My goodness, that was strong talk for an Englishman!”

Det är ju fint att Lord Grantham och Bates får ha en sån bromance, men om man kan ge Lord Grantham en passionerad sida kan man ge Annas kvinnliga vänner upstairs och downstairs fler reaktiva scener. (Mrs Hughes fungerar mest som den moraliska kompassen i serien.) Det är först mot slutet av säsongen som Mary blir införstådd med Annas situation och hon försöker visserligen prata med Anna om det då,  men Anna vägrar prata om det och Mary låter det vara. Badly done, Julian Fellows. Badly done.

 

tumblr_mukfddLkcW1rs3djto4_1280

Ytterligare ett par avsnitt in i säsong fyra börjar saker och ting utveckla sig för Edith och Mary på ett väldigt intressant sätt. Edith har följt sitt hjärta och kärat ner sig i en gift tidningsredaktör, Gregson, som bestämmer sig för att bli tysk medborgare så han kan skilja sig från sin sinnessjuka fru. Innan han åker har de utomäktenskapligt sex, och Edith råkar bli gravid. Efter att ha gått och oroat sig ett tag bestämmer hon sig för att ta bort barnet, trots att det är efterlängtat och trots att hon älskar Gregson, eftersom hon inte vet vad hon ska göra annars. Tillsammans med sin moster åker hon till en abortklinik, men ändrar sig i sista stund och åker där ifrån.

Jag kan tycka att singelmamma-storyn är intressant, Edith har alltid varit lite progressiv, hon vill bli journalist, hon säger vad hon tycker. Hon beslutar sig för att hon skall behålla barnet trots att hon troligtvis aldrig kommer accepteras i societeten igen är modigt. I like it. Hon går sin egen väg.

 

_1389029872

Och så till Mary. Jag tror helt ärligt att serien vunnit på att låta Matthew dö eftersom Mary fått ytterligare chans att utvecklas och intressera sig för saker för sin egen skull. Hade Matthew varit kvar hade seriens skapare varit tvungen att försöka koka ihop äktenskapliga problem för att föra historien vidare. Jag har hellre minnet av Matthew som den han var, än låter deras äktenskap kantas av problem bara för att driva handlingen framåt.

Mary är i början av säsongen i djup sorg. Avdomnad, frånvarande, och vägrar klä sig i något annat än svart. Hon har alltid varit envis, och är så även i sitt sörjande. I första avsnittet säger Branson ”It’s time for you to come back to us” och föreslår att hon tar upp ett intresse. Mary är dock inte helt mottaglig till förslaget. Slutligen så är det Lady Violet som når fram till henne och förklarar att hon måste göra ett val, livet eller döden. Hon går från att vara bortkopplad till att gradvis börja leva igen. Det börjar med att hon vill hjälpa Downton Abbey, och hon blir engagerad inom grisuppfödning och arrenden.

Jag trodde i mitt enfald att säsongen skulle handla om hur Mary lär sig driva Downton Abbey, men istället fastnar hon i ett tröttsamt triangeldrama med Lord Gillingham och Charles Blake. Det är väldigt synd. Jag hade velat se Mary ta sig plats bland männen i affärsvärlden, se henne glänsa med sitt intellekt och sin bestämdhet istället för att reduceras till männens romantiska intresse.

mary-tony-charles

Serien misslyckas dessutom fatalt med att försöka sälja in Tony Gillingham som Marys kärleksintresse. Han dyker upp som den perfekta kandidaten med sin fina titel och sina pengar, men Mary uppvisar på sin höjd ett svalt och artigt intresse. Dels är hon inte redo för att gå vidare eftersom hon fortfarande sörjer Matthew, och dels köper jag aldrig att hon ens har romantiska känslor för honom. Det hela känns mer som en affärsuppgörelse än en kärlekshistoria.

Tony är dessutom förlovad med en annan när han friar, och är bara villig att bryta förlovningen om Mary vill gifta sig med honom istället. När Mary ger honom korgen så säger han att han då kommer gå vidare och gifta sig med sin fästmö. Så mycket för den passionen. Hela denna uppvaktning är så märklig och jag tycker nästan synd om Mary som får finna sig i att vara objektet för hans beundran. Det är kanske tidstypiskt att kvinnor bara ska tacka och ta emot friarnas uppmärksamhet, men för romantikens skull är det förödande.

Det är först när Evelyn Napier (ni vet, han med den turkiska vännen som dog i Marys säng) och hans vän Charles Blake dyker upp som Mary börjar leva upp. Blake och Napier blir inbjudna att stanna på Downton Abbey medan de skriver en rapport om de olika herrskapens lönsamhet.

Eftersom Mary representerar adeln och Blake uttryckligen ser ner på adeln så blir de direkt meningsmotståndare. Blake kallar lorder dåliga affärsmän och anklagar dem för att vara oförmöga att förändra sig då tiderna förändras, att de till varje pris måste ha samma levnadsstandard.  Detta väcker Marys kämparvilja, och hon vill till varje pris visa att hon som representant för adelskapet kan lyckas driva Downton framgångsrikt. Det kulminerar i ett regelrätt gyttjekrig då de tillsammans tvingas rädda de nyanlända men uttorkade grisarna. Efter ett tag börjar de skoja och skratta åt varandra, på ett sänt som känns varmt och äkta, och så slutar det med att de blir vänner.

Jag föredrar Blake som Marys kärleksintresse, om hon nu måste ha något. Faktum kvarstår dock att Mary är ointresserad av att gifta sig för tillfället, och ingen av killarna respekterar det. Hade det här varit nutid så hade männen varit snudd på stalkers, eller Nice Guys™.

 

rose-jack-ross-downton-abbey-season-4-episode-4

Samtidigt som Edith och Mary har sina kärleksbekymmer så smyger Rose med en mörkhyad (Oh, the scandal!) nattklubbssångare vid namn Jack Ross, som blir hopplöst förälskad och friar till henne. Mary får reda på det och beslutar sig för att åka dit och prata med Jack. Mary säger att Rose använder Jack  för att göra sin mor förbannad, och att hon i en annan tid hade velat att de skulle fått vara lyckliga ihop men att hon är säker på att de inte kommer kunna bli det under omständigheterna. Jack beslutar sig för att avbryta deras förlovning för att rädda Rose från att bli olycklig. Det känns som ett mycket sorgligt och onödigt sätt att säga att ”i dessa tider så accepterades inte äktenskap mellan ljus- och mörkhyade”, när man istället hade kunnat fokusera på att berätta en helt annan historia, snarare den om att överkomma fördomar. Det kanske hade ansetts konstigt på den tiden, men screw that. Ytterligare ett dåligt val från seriens skapare.

Samtidigt så har det utvecklat sig ett triangeldrama nere i betjänternas utrymmen, då Daisy är kär i Alfred som är kär i Ivy som är kär i någon annan. Till slut blir det Daisy som reser sig över dramat, som den storsinta person hon är. Go Daisy! Jag tror ärligt talat Daisy är den som kommer att komma upp sig i livet, som kock eller framgångsrik på annat sätt. It’s always the quiet ones…

Tjänarnas tillvaro är rätt så intriglös frånsett Bates och Annas draman (och Barrows ständiga försök till att skaffa sig en privat underrättelsetjänst). Molesley och Baxter är dock väldigt rara ihop, och så även Mrs Hughes och Mr Carson.

Bortsett från de fatalt dåliga val som Fellows gjort tycker jag faktiskt säsongen hämtar sig. Våldtäktsintrigen tonas ned, och säsongen avslutas med en spännande Londonsäsong med prinsar, inbrott och hemliga brev. Det ska bli spännande att se om Branson hittar hem någonstans, om Edith någonsin blir lycklig och om Mary någonsin slipper undan Tony Gillingham.

7 kommentarer

  1. Gud, jag hade glömt hur störigt mansfokuserad våldtäkshistorien var. Så här två år i efterhand minns jag den mest som starten på ytterligare en jävligt utdragen och tråkig ”Anna och Bates problem”-arc.

  2. Jag tycker inte att seriens skapare har gjort något dåligt när det kommer till våldtäkten på Anna och hennes sett att inte visa känslor. Hon pratar med Bares om varför hon inte vill att han ska röra henne; hon är rädd att hon ska vara förstörd för honom nu när en annan man har varit där endast hennes äkta man borde ha ensamrätt. Tänk på att detta utspelar sig på 20-talet. Kvinnors frigörelse och även syn på sig själva som likställda mannen kommer inte igång ordentligt förrän 40 år senare. Visst, naturligtvis har hon alla de känslor som du säger inte visas upp på tv-skärmen, men det är just därför att det var så på den tiden. Tyvärr. Jag tror att vi ser för mycket på detta med våra morderna glasögon, eller?

  3. Jag tycker inte skaparna framställer det som de gör för att vara tidsenliga. Även på tidigt 1900-tal så var kvinnor varelser med egna tankar och känslor som förtjänar att lyftas fram. Skaparna vet inte hur man ska ta sig an att prata om våldtäkten ur våldtäktsoffrets perspektiv. Det är inget modernt påfund att skildra offrets känslor kring händelser (eller brist på känslor).

  4. Jag tycker inte att det har så mycket att göra med tiden. Annas tystnad (och tystnaden hos personerna runt henne) kunde lika gärna vara idag, jag tycker att det är realistiskt och den delen av skildringen minns jag inte att jag hade problem med. Mitt problem var fokuset på Bates. Självklart är han skakad, ledsen och förbannad över det som har hänt – konstigt vore det annars – men handlingen drivs för mycket av hans känslor över något som det inte var han som blev utsatt för.

  5. Sedan minns jag att jag inte heller gillade hur Rose och Jacks historia slutade, men inte riktigt av samma skäl som Fia. ;) Även om det såklart hade varit roligare om de hade sagt fuck it åt konventionerna, så tycker jag inte att serien har någon skyldighet att ta den upproriska gott exempel-vägen.

    Däremot är jag jävligt trött på ”jag gör slut med dig för DIN skull”-argument. Blargh. Även om Jack verkligen inte är någon actionhjältesnubbe som säger ”Du borde inte vara tillsammans med mig för det är faaarligt”, så är det fortfarande som att han väljer åt henne vad som är bäst för henne, istället för att hon får avgöra det själv. Om han tror att deras förhållande inte kommer att fungera för att de har samhället emot sig, så borde han säga det, det kommer att bli för svårt för OSS, snarare än det kommer att bli för svårt för DIG.

  6. Jag förväntar mig nog inga stordåd vad gäller att gå emot konventioner. Det är lite mycket att önska. Det är inte nått denna serie någonsin kommer ge oss heller. Snarare förstärker den vissa konventioner, eftersom den handlar om den något striktare överklassen och dess betjänter.

    Jag håller med om att uppbrottet där dock blev väldigt ensidigt, och det är en anledning till att ogilla detta uppbrott och hur de väljer att framställa kvinnorna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *