Myrmannen

antman

Jag gick och såg Ant Man i fredags och tänkte precis samma sak. ”Wow, I can’t wait and see how stupid that’ll be.

Jag hade knappt sett trailern innan och har väldigt dålig koll på denna Marvel-karaktär över lag, så jag visste faktiskt inte riktigt vad jag skulle tro, annat än att jag sett twitterkonversationen mellan Nahal och Frida där de förkastar den och tycker Marvel kunde gjort en Wasp-film istället.

Min åsikt var dock att hela idén verkar ganska löjlig, en liten myrman som hoppar upp på skurkarnas axlar och ger dem käftsmällar? This is going to be baaaad. Och vilken löjlig origin story tänker de ge honom? Och hur kan de möjligtvis förklara krympningstekniken utan att få det att verka totalt absurt?

Well, how bad was it?

Faktiskt, inte alls. Tjusningen med Ant Man är att den inte tar sig själv på för stort allvar,  Ant Man är ingen Hulken eller SHIELD-agent, han är en inbrottstjuv, en underdog. Samtidigt tar Ant Man tekniken på allvar. Det finns ett serum, som Shield vill åt och som Hank Pym gör allt för att skydda. De förklarar varför Ant Man-dräkten och serumet inte bör komma i händerna på Avengers, och främst då Tony Stark.

Ant Man är rolig och introducerar en mer modern hjälte till Marvel-universat, och det är uppfriskande. De lyckas undvika damsel in distress-tropen och strong-female-character-tropen där kvinnor måste vara maskulina för att vara starka, vilket är himla skönt. Hope van Dyne får vara blodigt duktig på kampsport och ha en djupt känslosam relation/konflikt med sin pappa. Scott Lang får också vara den moderna mannen med vårdnadstvist och den utfrysta ex-fången som inte kan få jobb. Allt han bryr sig om just nu är att få tillbaka sitt liv så han får träffa sin dotter.

Det som Ant Man gör mindre bra är den tråkiga stereotypen om latinamerikaner och ryssar som dumma kriminella. Luis är dock en härlig karaktär, och han får åtminstone gilla neokubism.

Sen älskar jag ju lilleput-perspektivet med de små myrgångarna och att Ant Man blir fäst vid en flygmyra, som han döper till Ant-hony. Harr harr harr. Jag växte upp med Peter och Petra, Nils Karlsson Pyssling, Lånarna och Toy Story, och denna har alla de söta små elementen som man återfinner i bra lilleput-historier. De små springorna i golven, de gigantiska råttorna, de små matt-trådarna som blir stora som majsfält.

Och sen har den ju den bästa fighten med. Vem visste det skulle vara så episkt kul med små leksaker som flyger??

Vi är vana de stora fighterna med skyskrapor och lufthangarfartyg som faller, Hulken som smashar gudar, arméer av robotar. Det går inte att överträffa det, och det försöker inte Ant Man göra. Den har bara kul.

 

8 kommentarer

  1. Jag hade ungefär samma ingång som du och ungefär samma reaktion. Huh, det här var ju… kul!
    Precis vad som behövdes i MCU efter de småtunga saker som Avengers Age of Ultron och Captain America The Winter Soldier.

  2. Men åh, det här gjorde mig ju definitivt sugen att se filmen! Sambon skrattade när jag sade det – han fick precis samma reaktion. Det måste vara skrivet, med andra ord! :)

    Sedan när du pratar lilleputt-historier så tänker jag på Terry Pratchett. Först The Carpet People (som jag är osäker på om jag verkligen läst). Och därifrån går tankarna förstås till de alldeles, alldeles underbara Nac Mac Feegle. Ååååh! Den svenska wikipedia-sidan kallar dem för ”brysslingar” och jag bara skrattar rätt ut. :D

    Så… se Ant-Man och läsa Pratchett. *skriver på listan*

  3. Jag var så inställd på att den här skulle vara ointressant, och så kommer recension efter recension som säger att den är rolig. Typiskt! En film till jag måste se. :P

  4. Som vi pratat om tidigare så har jag så många motsättningar till denna film, utan att inräkna att jag tycker själva idén är supertråkig :P
    Men eftersom allt fler verkar tycka den var underhållande, så misstänker jag att det blir av att jag ser den, en kväll i framtiden när jag är seg och zappar runt på Netflix.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *