Nostalgitripp till alvskogen

shannara2

Jag slängde mig inte över pilotavsnitten till The Shannara Chronicles samma dag som de kom, utan väntade ett litet tag, och hade därmed chansen att läsa många recensioner och kommentarer från folk som var försiktigt positiva till serien innan jag kollade. Och jag måste säga att när jag väl började titta kunde inte heller jag inte låta bli att svepas med i berättelsen med dess episka – och oväntat snygga! – miljöer, viktiga träd, högtravande dialog, magi och mystiska profetior, ondskan som hotar att förgöra hela världen, orc-wannabes, QUESTEN. Manu Bennett som en grumpy Allanon, Gimli som alvkung.

Allt det där en läst hundra olika fantasyromaner om. Och det är på något vis det som får The Shannara Chronicles att funka. Precis som med Star Wars: The Force Awakens hålls en stor del av serien ihop av ren nostalgi och nördlycka. Men där The Force Awakens ändå är en film som klarar av att stå på egna ben även utöver det, kan jag inte låta bli att känna att The Shannara Chronicles egentligen inte gör det. Det är egentligen inte jag som gillar The Shannara Chronicles, utan tolvåringen i mig som andlöst läste sig igenom bibliotekets alla fantasyhyllor. Inget fel med det, men samtidigt känner jag att det inte riktigt räcker ända fram. I slutet på dubbelavsnittet orkade jag inte ens ge serien min fulla uppmärksamhet längre, utan halade fram telefonen och började scrolla igenom twitter och instagram medan jag lyssnade på dialogen med ett halvt öra. Det är inget bra betyg.

shannara

The Force Awakens var ingen perfekt film, men den levererade sann sense of wonder och ett underbart klassiskt rymdäventyr utan att vila alltför tungt på gamla trötta klichéer. Klichéer känns däremot som allt The Shannara Chronicles har. Och med det kommer inte bara mystiska infodumps på dödsbädden, gåtfulla magiker och magiska föremål med potential att rädda världen, utan också andra, mindre roliga, sådana. Som att det verkar gå ungefär fem män på varje kvinna och sjutton vita på varje rasifierad person i den här världen. Som att de kvinnliga huvudkaraktärerna är så mycket Strong Female Characters TM som bara är tänkbart möjligt. Vilket är orättvist att gnälla över egentligen eftersom de manliga karaktärerna är precis lika platta och schablonartade (kanske med undantag för Allanon som fått gå från gammal vis druid till hunkig druid) men ugh vad jag inte kan låta bli att störa mig på dem, medan de manliga karaktärerna är så tråkiga och intetsägande att de bara glider förbi närapå obemärkta. Inte ens Manu Bennett kan rädda det här materialet.

Kommer jag fortsätta titta på The Shannara Chronicles? Just nu känner jag mest nja, men om ett tag, när jag har en seg helg eller trött kväll, kommer jag säkert halka dit ändå till slut. Men are weak, som Elrond skulle säga.

4 kommentarer

  1. ”Det är egentligen inte jag som gillar The Shannara Chronicles, utan tolvåringen i mig som andlöst läste sig igenom bibliotekets alla fantasyhyllor.”

    Men ja! Jag hade förväntat mig att jag skulle störa mig på att den innehåller tusen fantasyklyschor, men istället kändes det liksom mysigt. Som att återvända till sina rötter, eller något. xD

    Sen finns det såklart andra saker som stör, som att ingen av de tre huvudpersonerna är särskilt kul. Men jag kommer att titta vidare.

  2. ”Sen finns det såklart andra saker som stör, som att ingen av de tre huvudpersonerna är särskilt kul. Men jag kommer att titta vidare.”

    Inte ens Manu Bennett?? What is the point of this show?! :/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *