Om motstånd: Weissensee, Leviatan och Ida

Ett gästinlägg från vår vän Johan.

leviatan1

Det här lär oss filmen: Motståndet är av godo. Makten skall utmanas. Vi skall hylla den lilla människan i hennes kamp mot den brutala statsmakten. Inte sällan lär den oss också detta: Motståndet är av godo. Makten kan besegras. Den lilla människan kommer att belönas för sin kamp.

Svårundvikligt, kanske, i ett medium som så gärna vill domineras av det amerikanska inflytandet, en kultur som berättar sagan om David och Goliat – eller om det är Leviatan han slåss mot – och om igen. Än mer så än på de flesta andra kulturer. På sätt och vis har de till och med gjort den till en politisk kärnfråga. Kampen om tolkningen av konstitutionens andra tillägg, om rätten att bära vapen, handlar i någon mån om individens rätt att göra väpnat uppror mot en stat som annars hade kunnat krossa henne.

Den östeuropeiska filmen kan ibland vilja lära oss någonting annat: Staten krossar dig ändå.

Andrej Zvjagintsevs Leviatan går att se på flera olika sätt. En protest i filmformat, det sätt på vilken en filmare bäst protesterar. Inte har den tagits emot med öppna armar av de ryska myndigheterna, trots att en stor del av budgeten bestod i stöd från det ryska kulturministeriet. Å andra sidan kan den också betraktas som en sedelärande historia om vad som sker när man inte rättar sig i ledet. Filmen har huvudsakligen betraktats som kritisk mot dagens Ryssland, men den inspirerades av en händelse i USA. Zvjagintsev hade större ambitioner än att bara säga någonting om sin närmaste omgivning.

Motståndet i Leviatan utmanar egentligen inte särskilt mycket. Allt Kolya vill är att ha kvar sitt hus, som borgmästaren har bestämt skall rivas för att lämna plats åt ett nytt projekt. Svallvågorna når inte Moskva i någon större utsträckning. Men motstånd är motstånd nog. Det är farligt att fiska odjur om ens krok inte är uppgiften vuxen.

weissensee1

Leviatan som film vore ingenting utan kampen och motståndet. Tyska Weissensee, som utspelar sig i Berlin på 1980-talet, är en större berättelse i bemärkelsen att människorna är människor med förhållandet till staten som en aspekt som påverkar deras liv, snarare än Zvjagintsevs schackpjäser som förs över ett bräde för att skildra individens utsatthet. Leviatan är en bra film. Välspelad, stämningsfull. Kanske lider den ändå något av att hela tiden behöva förhålla sig till sitt ack så viktiga tema, i det att personerna den skildrar lätt hamnar i andra hand. Nog förblir motståndet centralt även i skildringen av familjen Kupfer, med goda positioner inom Stasi, och mor och dotter Hausmann, med en helt annan relation till det östtyska styret. Det är inte deras liv, men det formar livet – och krossar det.

Så inför tredje säsongen kan man ana en annan berättelse, den om diktaturens fall, och nog krävdes det motstånd för att ta sig dit. Men det hjälper inte Martin, Julia och Dunia. Partiet tolerar inga hot.

ida1

I alldeles utmärkta Ida söker en ung kvinna, föräldralöst uppvuxen i ett polskt kloster, efter vad som egentligen hände hennes föräldrar under andra världskriget. Den tydliga kontrasten mellan Ida och de andra skildringarna är att det inte finns någonting i hennes sökande som hotar makten. Det är inte kommunistpartiet som tagit livet av hennes familj. Hennes enda överlevande släkting, mostern Wanda, arbetar som statsåklagare. De enda som hotas är en fattig familj på landsbygden, och egentligen är Ida inte intresserad av att riva upp deras liv heller. Det vore fel att säga att hon snällt böjer på nacken. Snarare håller hon sitt sökande på en nivå där hon aldrig hotar några mäktigare intressen. Man lever enklast så.

Det finns ingen värdighet när staten hotar allt och alla du älskar. Visst är motståndet rätt. Ibland kanske nödvändigt. Visst kan det i längden leda någonstans. Men för den som gjort motståndet uteblir ofta belöningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *