Orange är fortfarande the new black

oitnb3

Några åsikter om tredje säsongen av den löst verklighetsbaserade fängelsedramakomedin Orange is the New Black, vars övergripande teman var bland annat tro, föräldraskap och privata fängelser. Mild spoilervarning:

Jag hade hört innan att den här säsongen skulle vara mer flamsig än den förra, och på vissa sätt kanske den var det. Men särskilt andra halvan av säsongen kändes många gånger väldigt mörk, med hatbrotten mot Sofia och övergreppen mot Pennsatucky. Det var bra bihandlingar, men väldigt jobbiga att se.

Angående flams tyckte jag att Pipers trosimperium spårade ur. Huvudpersonen Piper började alltså organisera nätförsäljning av underkläder som de intagna har använt, med hjälp av bland annat sin bror som sköter affärerna på utsidan. Och det var kul ett tag, men jag tyckte att de skruvande den tråden några varv för långt när broderns fru blev besatt av att expandera verksamheten och började tillverka ”sekret” av diverse matvaror. Jag tyckte också att Piper, som ju aldrig har hört till de intressanta karaktärerna, blev extremt irriterande när hon började bossa runt med folk och tro att hon var värsta gangstern.

Som i tidigare säsonger är det fångarna och deras relationer och bakgrundshistorier som är intressanta och engagerande, och de andra karaktärerna känns oftast som att de stjäl tid från det som jag faktiskt bryr mig om. Att fängelset privatiseras och tas över av ett företag som missköter det (ännu mer) var en bra idé med mycket potential, men ärligt talat tyckte jag att nästan alla scener som involverade det företaget var satans tråkiga. Viktiga poänger gjordes, men på ett mestadels träigt sätt. Bitarna om fängelsepersonalens arbetsvillkor var dock väldigt bra. (Och jag blev lite varm inombords när de sjöng ”Do you hear the people sing” på sitt fackmöte.) Jag ser verkligen den här tv-serien för bitarna och inte för helheten. Var tredje säsongen bättre eller sämre än de tidigare? Jag vet inte. Jag minns dem inte som helheter, jag minns ögonblick.

Citat: ”See, that’s the thing with the internet. Nobody’s a freak no more. See, it used to be all these weirdos sitting alone in their houses, jerking it to bugs or falling in love with their toasters, feeling all creepy and sad. Now all they got to do is log on, find their same minded toaster-loving people, and like bam, suddenly shit be perfectly normal.” – Black Cindy.

Finast: Vänskapen mellan butchflatan Big Boo och tidigare tokreligiösa Pennsatucky är något av det finaste som har hänt i OITNB.

Roligast: Suzannes erotiska sf-berättelse ”Time Hump Chronicles” och vad den ledde till. Som när fängelsepersonalen får tag i den och kallar den obscen, och Suzanne försvarar sig med ”It’s not just sex, it’s love. It’s two people connecting… With four other people. And aliens.” Eller när hennes medfångar blir besatta av att läsa den och vill veta mer om hennes skrivprocess: ”I think of shit and write it down.”

Läskigast: Healy. creepy och sorglig. Jag tror nog att han på riktigt vill hjälpa, men går vilse i en röra av maktfantasier och noll koll, är kass på sitt jobb och har bara blivit mer och mer obehaglig ju längre serien har gått. Åtminstone släppte han sin importfru fri.

Jag har lärt mig att: ”An eye shush is just as bad as a regular shush!”

Yay: När Flaca krävde bättre villkor i trosimperiet. När Alex skällde ut gangster-Piper och dumpade henne. När Red gav Healy en reality check.

Hjärtkross: Aleida och Dayas såriga mor-dotter-relation. Den gör ju så ont, hela tiden.

Glädjetårar: Säsongsavslutningen vid sjön.

2 kommentarer

  1. Tycker inte bara att Healy är klart läskigast, utan också att hans konstiga flirt med Red var så djupt obehaglig. Jag ville gömma mig av skräck och skam hela tiden.

    Eller när Soso, helt förstörd av sina mediciner och hög som ett hus talar om för honom att han är dålig på sitt jobb, och han fortfarande inte fattar läget.

  2. ”Jag ser verkligen den här tv-serien för bitarna och inte för helheten. Var tredje säsongen bättre eller sämre än de tidigare? Jag vet inte. Jag minns dem inte som helheter, jag minns ögonblick”. Har inte tänkt på det tidigare, men det är definitivt så här jag också ser serien. Många enskilda bitar jag verkligen gillar, mycket annat som en inte bryr sig speciellt mycket om.

    Dock tyckte jag att säsong tre kändes mer stabil än säsong två. Lite färre ointressanta plotlines, mindre fokus på tråk-Piper. Och ingen Larry! Eller så var helt enkelt de bra bitarna fler än de dåliga den här gången. ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *