OITNB, Poussey och perspektiv

Innehåller spoilers för säsong fyra av OITNB.

Fjärde säsongen av Orange Is the New Black släpptes för en dryg vecka sedan och har redan hunnit röra upp mycket känslor, framförallt på grund av att seriens fanfavorit Poussey i näst sista avsnittet dödas av en vakt vid en fredlig protestaktion bland samtliga fångar på anstalten som klimax i det narrativa arc influerat av dödsskjutningarna av svarta män och kvinnor i USA, Black Lives Matter och I Can’t Breathe som byggts upp genom säsongen. Poussey är den artonde queera kvinnliga karaktären som dött på tv i år. Läs vidare ...

Just noise in the system

Jag reagerade med blandade känslor när jag hörde att Person of Interest skulle läggas ned efter en femte avslutande och dessutom nedkortad säsong. Å enda sidan kändes det bra att serien skulle få avslutas på topp istället för att pågå för länge och hinna försämras och att en säsong på tretton avsnitt snarare än 22 bara skulle göra serien gott genom att eliminera filler-avsnitten. Å andra sidan kändes det tråkigt eftersom det alltid är trist när en serie en älskar läggs ned, trots att en vet att inget bra varar för evigt. Sista avsnittet, return 0, sändes för ett par veckor sedan och jag tänkte att det var dags att sammanfatta mina tankar kring sista säsongen. Läs vidare ...

Sommar-tv

Vi har sommarplaner!

Maria: Jag har verkligen ingen koll på vad som är nytt i sommar. Nada. Men jag kommer såklart att följa andra säsongen av UnREAL, som var förra sommarens antagligen bästa nya grej. Sommar betyder också ny säsong av OITNB, som jag redan har sett. Jag och sambon har börjat se Person of Interest, som verkar lovande. Annars kommer jag nog mest att titta ikapp serier jag brukar följa, men har hamnat sådär en halv säsong efter med, som Agents of SHIELD eller sådär sju andra – det har inte varit en bra vår för mitt tv-tittande. Eller plocka upp The Americans igen, en väldigt bra spionserie som jag av någon anledning inte har sett på länge. Eller så skiter jag allt och ser om Spartacus. Det börjar dags, eller vad säger du, Anna? ;) Eller så kommer jag inte se något alls för att jag kommer att resa större delen av min semester. Vi får se, helt enkelt. Läs vidare ...

Onda Cirkeln på Fantastika!

Idag börjar Fantastika 2016, årets Swecon!
För er som vet vad som gäller och kommer – hurra, hoppas att vi ses där!

För er andra: Swecon är en årlig fantasy- och SF-kongress som tidigare varit främst litteratur-centrerad men nu sträcker sig över de flesta media-format. Det diskuteras romaner, noveller, serietidningar, poddar, långfilmer, tv-serier och maker-kultur. Det är paneler, workshops, intervjuer, presentationer och cirkeldiskussioner över en helg. Är man nyfiken, men har svårt att komma hela helgen, så har man möjlighet att köpa ett dags-medlemskap i dörren:
https://fantastika2016.wordpress.com/medlemskap/. Läs vidare ...

Skepp ohoj

The Last Ship är en apokalypshistoria om besättningen på ett amerikansk krigsskepp, som när de återvänder från en övning i Arktis upptäcker att resten av världen har drabbats av en svår pandemi. Ombord finns förutom militärer också några mikrobiologer, så självklart ska de försöka rädda världen. Läs vidare ...

Sårbarhet, mänsklighet och kvinnliga karaktärer

Jag påbörjade en twitterrant med tweeten ovan men insåg att jag hade mer att säga än vad jag förmådde uttrycka genom Twitter så det fick bli ett blogginlägg istället.

Har ni tänkt på hur varenda person inblandad i att skapa actiondriven popkultur med kvinnliga karaktärer – regissörer, manusförfattare, skådisar, etc – ständigt pratar om hur viktigt det är att deras kvinnliga hjältar är både badass och sårbara på samma gång? Missförstå mig rätt, det är viktigt med kvinnor som får vara sårbara på diverse sätt utan att förminskas eller hånas för det, men vid någon punkt verkar detta insisterande på (alltid en specifik typ av) sårbarhet börjat kopplats ihop med vad som gör en kvinnlig actionhjälte mänsklig och, i längden, välskriven. Läs vidare ...

Doctor Who säsong 9

Spoilers för hela säsong 9!

Efter allt mitt suckande och muttrande om Peter Capaldi så undrar ni säkert varför jag över huvud taget har sett säsong 9. Men, hur mycket jag än saknar Matt Smith eller David Tennant, tycker Capaldis Doktor saboterar allt jag gillar med Doctor Who, så kommer man ju inte ifrån det enkla faktumet att det är en underbar, fantasirik serie med episka berättelser spanning over all of space and time. Det finns ingenting som är för stort eller för litet för att rymmas i denna serie. Läs vidare ...

En ska aldrig säga aldrig

Jag är djupt allergisk mot actionhjältinnor som bär högklackade skor i fältet eller när de vet att de rimligen kommer hamna i en situation där de behöver sparka rumpa. Ännu mer allergisk är jag mot att de där tiocentimetersklackarna framställs som en helt logisk, nödvändig och inte minst empowering del av varje actionhjältinnas utstyrsel (om det nu är sant, var är Batmans klackar?). Läs vidare ...

If the apocalypse comes, beep me

Min relation till X-men började redan för 16 år sen då den första X-men-filmen gick på bio. Ett par år har gått sen dess och jag har inte riktigt hängt med i hajpen. Jag har varken sett alla Wolverine-filmerna eller läst serietidningarna.  Dock har filmerna kvalitéer som jag uppskattar; hjältar med superkrafter, humor och episka fajter. Läs vidare ...

The wolves will bring Paradise

Wolf’s Rain är en episk berättelse om instinkt, filosofi, osannolika möten och i mitten av detta de komplexa relationerna mellan karaktärerna. Det finns tre raser i den här dystopiska världen; människor, vargar (som även kan se ut som människor) och de som kallas ”the Nobles”. Huvudberättelsen rör sig runt fyra vargar, som på märkliga vägar samlas kring ett syfte, och det syftet är att finna Paradiset. Enligt legenden kan endast vargar finna vägen, och för att göra det behöver de ”Lunar Flowers”, blommor som endast blommar i månsken. Låter corny, men i det här fallet finns det en artificiellt skapad ”Lunar Maiden”, Cheza, en blomma med ett medvetande, som ska hjälpa dem att öppna vägen till Paradiset. Birollernas berättelser är också en stor del av seriens starka punkter med flera intressanta karaktärer. Det är politiska maktspel, tragedier, kärlek och plot twists, allt en bra berättelse kan tänkas behöva. Du känner för karaktärerna och blir bländad av hur vacker berättelsen är. Läs vidare ...

Lara, min Lara

För ett tag sedan läste jag att Alicia Vikander ska spela Lara Croft i en kommande Tomb Raider-film och min första reaktion var den kanske orättvisa: ”Men… Är inte hon för liten?” Sedan började jag googla, för att ta reda på om Lara Crofts längd bara var något jag hade fått för mig. Lara har genomgått en del förändringar under de 20 år (!) som har gått sedan det första spelet släpptes, och har tydligen under den tiden hunnit krympa från 1.80 till 1.68. Läs vidare ...

The 100, säsong 3: ”How you reach the goal matters, too”

Förra veckan sändes sista avsnittet av säsong tre av The 100. Som alla som följt den här bloggen vet så har The 100 varit lite av en bergochdalbana för mig – jag älskade de första två säsongerna, blev sjukt taggad på början av säsong tre och tappade närapå helt intresset när serien halvvägs genom den deteriorerade i någon slags tragisk shockvalue-döda-alla-som-inte-är-vita-dudes-spiral av strunt. Jag var tillräckligt hooked på serien för att fortsätta titta trots att varje efterföljande avsnitt gjorde mig mer och mer besviken – fram tills de sista två, ”Perverse Instantiation” del 1 och 2, där serien lyckas återfå åtminstone lite av sin forna storhet. (Vilket inte betyder att jag förlåtit dem för Lexa eller Lincoln. Eller Hannah. Eller Monroe. Eller Anya.) Läs vidare ...

”I’ve never saved the world before. Feels good”

Fia: Legends of Tomorrow som kom i januari har snabbt blivit min nyaste favorit-show efter Wynonna Earp (nu när The 100 lagt sig till med tråkiga fasoner). Kanske var det tidsresorna. Kanske var det Arthur Darvill. Kanske var det Captain Canary-shippen som jag stenhårt håller fast vid. Det är en underhållande serie, stundvis rätt spännande, men det jag gillar bäst är nog att den lyckas vara väldigt rörande och fin med. Det har börjat bli rutin att jag och Anna snackar efter varje avsnitt, och nu när sista avsnittet kom så har vi båda kastat oss över det och tänkte nu sammanfatta våra tankar kring hela säsongen. Läs vidare ...

”Vampires don’t do dishes!”

Hur är det egentligen att vara vampyr i en nutida stad? What we do in the shadows är en charmig mockumentär (en fiktiv dokumentär) där ett filmteam följer fyra blodsugande rumskompisar i Wellington på Nya Zeeland, och därmed får en inblick i stadens övernaturliga liv. Det visar sig vara rätt vardagligt – fixa mat, ta hand om hushållet, hitta något roligt att göra och se fram emot den årliga vampyrfesten – men också sorgligt. Det är ju lite svårt att hänga med i samtiden när man är flera hundra år gammal, inte kommer in på nattklubbar eftersom ingen bjuder in en och man oftast äter upp eventuella nya vänner man lyckas skaffa. De dras såklart också med de vanliga problemen som uppstår när man delar bostad: någon har inte diskat på fem år, någon annan har blodat ner soffan. Jobbigt. Och så är det Petyr, som är 8000 år gammal, bor i källaren och ser ut som Nosferatu. Han har lite svårt med den sociala biten, så att säga. Läs vidare ...

Jubilee

Bästa filmen The Craft (1996), även känd som Den Onda Cirkeln, fyllde 20 år idag! Hurra hurra hurra!
För att fira detta, kommer vi på bloggen att lotta ut ett bok-kit med temat ”Hur man åkallar en urkraft och förlorar sin verklighetsförankring”.

Just kidding. Men 83% av oss (medlemmar, inte per medlem) kommer faktiskt åka till Åcon, en årlig SF- och fantasykongress. För ungefär ett år sedan var vi också där, och kläckte bland annat idén om denna förträffliga blogg. Läs vidare ...