Postapokalyps när det är som bäst

images (4)

Jag måste erkänna att jag dömde ut The 100 första gång jag såg en poster om den. Jag fick för mig att detta är en i raden av postapokalypser där alla ser nyduschade och superfräscha ut (när hinner de duscha och var får de tag på hårgelé?).

Ska jag vara helt ärlig så är jag också trött på YA-tropen ”Tonåringar måste kämpa för sin överlevnad, de vuxna är frånvarande eller oansvariga”.

Vi ser det om och om igen, i Harry Potter, Hunger games, Divergent, Mortal Instruments, Maze Runner, etc. Mortal Instruments var en så rysligt dålig filmatisering av en annars bra bokserie att den gjorde mig gruvligt besviken.  Nu kommer Shadowhunters, Mortal Instruments i tv-serieformat, och jag är minst sagt skeptisk.  

Men så läste jag Annas inlägg ”The 100: Hurry up and save the world” och blev nyfiken.

Det som är så bra med att ha en blogg med ens vänner är att man verkligen förstår vad ett beröm från dem kring en serie kan innebära, för man vet vilka kvalitéer de efterfrågar i en serie. En hyllning av denna magnitud betyder väldigt mycket när det kommer från Anna, som är riktigt duktig på att kritiskt analysera genusfrågor och inte skyr från att adressera problematiska saker i serier.

Slutsats: The 100 måste ha gjort något jäkligt bra.

Jag genomförde en empirisk undersökning där jag slukade hela serien, läste alla böckerna, såg i princip alla youtube-klipp, gick med i deras Facebook-klubb, började shippa Bellarke, planera cosplay och räknar nu dagarna tills tredje säsongen kommer. (Yes, jag är en fangirl, deal with it.)

Så, vad gillar JAG då med The 100?

Jag blev verkligen positivt överraskad av hur de tar sig an det postapokalyptiska temat. Det är modigt att göra en serie på en sån uttjatad genre, men seriens skapare Jason Rothenberg lyckas få genren att kännas ny och fräsch igen.

Det som gör denna postapokalyps annorlunda är att den spekulerar om en annan slags framtid än den jag är van vid. Jorden översvämmades med radioaktiv strålning efter ett kärnvapenkrig för 97 år sen och är därför obeboelig. Man utgår ifrån livet på en rymdstation (Arken), där resurserna är snåla och platsen begränsad. Alla måste följa reglerna på Arken för att säkerställa att mänskligheten överlever, dom som inte gör det döms till döden genom att dom blir utsugna i rymden. Det är en klassisk dystopi, men utan det stereotypiska klassamhället som vi ser i Hunger Games och Divergent. Människan har skapat nya seder och traditioner. Det finns ingen kapitalism, kommersialism, inga religioner, utan bara en dröm om att någon gång i framtiden på andas frisk luft och se den gröna planeten nedan igen.   

 

tumblr_nlopc5oUVc1u0ypjho3_500 (1)

 

När luften blir kritiskt dålig på Arken beslutar sig ledarna för att det är dags för någon att bege sig ner till jorden för att testa om det återigen går att bo där, så då beslutar man sig för att offra 100 tonårsfångar. Det finns inga garantier för att luften går att andas och det finns ingen väg tillbaka till rymden. Överlever dom så är dom benådade. Dör dom så vet Arken (via deras armband som sänder livstecknen upp till Arken) att planeten fortfarande är obeboelig.

100 ungdomar skickas alltså praktiskt taget till sin död, men när de sätter foten på planeten inser dom att dom fått en andra chans – för jorden är beboelig. De är fria från Arkens hårda regler, men hamnar ur askan in i elden – för jorden är redan bebodd av någon som inte vill ha dom där.

Detta är något så ovanligt som en postapokalyps som lyckas undvika den klassiska fällan i de flesta postapokalyptiska historier; unkna könsroller. The 100 sysslar inte med sånt nonsens, och jag älskar den för det. Det är också en tonårsserie som tar tonåringar på allvar och låter dem skita ner händer och stå för sina handlingar.

Jag gillar också att serien lyckas så himla bra med att föra fram många olika kvinnliga hjältar, och att de kan vara vänner med varandra istället för endast kärleksrivaler. Min absoluta favorit är förstås Raven.

tumblr_inline_nsblzcU8mm1sq4kkz_500tumblr_n71ir0ywaX1qcn7rko3_250

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det enda som jag kan störa mig på är att serien ska utspela sig 100 år i framtiden (åtminstone så tror jag den gör det). Ingen pratar om kontinenter, städer, nationer. Det finns nästan inga popkulturella referenser. Det är som om rymdfolket inte vet var de har hamnat, de tycktes inte ens känna igen Lincoln-monumentet. Att så mycket skulle glömmas bort på några hundra år känns inte realistisk. Jag köper dock premissen för att jag gillar att man så radikalt kastat ut vårt sätt att leva idag och börjat om. Jag gillar också att naturen har återtagit makten över städerna och att människorna får en ny chans i de övervuxna och sönderfallna ruinerna.

Jag kan verkligen rekommendera denna serie, men om någon nu betvivlar min (och Annas) eminenta smak så tycker jag ni ska läsa Io9:s inlägg om the 100 eller Popmatters reflektion om The 100s feministiska och kolonisationskritiska undertoner.

Sist men inte minst tänkte jag ge mig in på lite spekulationer och tankar om säsong tre. Men först så vill jag utfästa en *spoilervarning* för slutet av säsong två.

 

You have been warned.

 

I sista avsnittets sista scen så kliver Thelonius Jaha in i en stor herrgård där han möts av en kvinna i röd klänning (hej, BSG-referens!). Det är inte vilken kvinna som helst, utan Jo Lupo Erica Cerra från Eureka! (Jag älskade Eureka.) Det visar sig att hon är någon slags artificiell intelligens som har en förkärlek för kärnvapenspetsar. Jag kände bara *YES!*. Nu när de inte längre är i rymden har jag saknat sf-delen i serien (som jag tycker har gjorts väldigt bra) så jag hoppas att de med detta återvänder till mer högteknologisk postapokalyps. Det ska bli intressant att se hur Thelonius hanterar en galen AI.

 

CN1ls9HWgAAI5_s

Jag är också väldigt nyfiken på att se vilken karaktärsutveckling Clarke kommer få nu.  Vem är hon nu, efter allt hon gjort? Hon orkar inte längre ta ansvar och överlämnar allt till Bellamy, fast Bellamy är ingen ledare längre eftersom Abby och Markus, de vuxna och ”ansvarsfulla”, är tillbaka. Hur stiger Clarke och Bellamy ned från ansvaret? Hur påverkar det dom att få avlasta sin börda, få vara ungdomar igen? Kan dom återgå till det?

Slutligen – Murphy har insett att Thelonius är labil och farlig, och har dessutom fått en varning från rikemannen som tog livet av sig. ”She made me do it”. Han kommer troligtvis inse att de har med en galen AI att göra, och vad innebär isåfall denna vetskap för honom? Kommer han varna de andra, eller kommer hans egoistiska sida vinna? Han har hamnat i en rikemanslya med allt man någonsin kan tänka sig vilja ha, det skulle innebära en jäkligt stor uppoffring för honom att lämna allt det, resa tillbaka genom minfält och en stekhet öken. Samtidigt har han chansen att för en gångs skull göra det rätta. Jag kommer ha popkornen redo för säsong tre.

10 kommentarer

  1. Du har övertygat mig, det får bli den här när jag om några veckor tar mig ut ur Supernatural-dimman. Och jag behövde verkligen en plan för tanken på att jag närmar mig slutet på netflixavsnitt (dock inte existerande avsnitt irriterande nog) börjar göra mig lite nervös.

  2. Haha, vad roligt att du blev så frälst! Det är verkligen en bra serie. :)

    Men Bellarke, Fia? Alla vet ju att det är Clarke och Lexa som är meant to be. ;)

  3. Alllltså, för det första så är Bellamy ÅSM och Lexa är rätt så evil, sen så är ju Bellarke kanon (inte för att vi låter sånt spela roll). Jag gillar nog den shippen mest för att deras relationsark har varit så oväntad, från ovänner till partners, och deras kemi dessutom… It has to happen!

    • Nä, de gör väl ungefär lika mycket dumma grejer båda två. Och ”pojke och flicka ogillar varandra till pojke och flicka är egentligen intresserade av varandra” är väl knappast nytt! ;) Flicka träffar farlig och pragmatisk krigarprinsessa med tvättbjörnssmink känns däremot som ett rätt fräscht koncept.

      • Du har en poäng, så klart. Fast för mig var det oväntat, jag trodde helt allvarligt Bellamy skulle vara en antagonist, inte protagonist. Jag gillar den resa som de gjort från att Bellamy ville hugga av henne handen, och försökte döda Murphy och skyllde på henne till att de insåg att de båda hade vettiga synvinklar, till att de hittade ett gemensamt mål som var större än deras personliga kamper. Bellamy är en ”hot head” men han är resonlig och har hjärta. Lexa känns kall och kalkylerande, men Clexa började växa på mig på slutet fram tills hon förrådde Clarke. Jag känner dock mindre för henne som karaktär än jag gör för Bellamy. Kanske för att jag vet mer om vad han gått igenom.

  4. Det som störde mig mest med vad som hade hänt under de 97 åren (förutom att det hade uppstått något rött sjögräs som typ kan bota allt….) var det där med språket. Att folket på marken på den tiden dels hade hittat på ett helt nytt språk och dessutom slutat prata engelska – förutom några, som fortfarande pratade perfekt engelska på samma sätt som Ark-folket. Tänker på den där gruppen som typ ”Det är bara krigarna som pratar engelska.” Eh, okej? Att Grounder-engelska och Ark-engelska skulle ha en hel del skillnader efter så lång tid isär är ju bara rimligt (det hade varit konstigt om det inte fanns olikheter), och att olika Grounder-grupper hade typ olika dialekter, men det där hade jag svårt att köpa. (Inte för att jag kan något om ämnet egentligen.)

    Mvh Team Clexa.

    • Jaa, visst är det galet! Och hur kan de på 97 år ha glömt bort allt vad städer och länder heter? Lincolnmonument verkade de inte känna igen, Tondc är ju Washington DC, the Ice Nation torde vara Canada… det nya språket stör mig massor. Det måste bara komma någon förklaring på detta snart, typ att alla vuxna dog och alla barn överlevde men inte lärt sig proper engelska utan slang. Det skulle förklara att de slänger sig omkring med saker som ”You gunplei ste odon”. Det låter som ”you gonna play? Stay or don’t”.

      • Jag hade nog varit mer ok med om de hade tagit den enkla vägen och bara struntat i språkbiten. Egentligen hade det såklart varit orimligt att inga språkskillnader hade uppstått mellan tre grupper som har varit åtskilda under lång tid, men jag hade accepterat det för berättelsens skull, på samma sätt som jag accepterar att alla pratar engelska i sci fi-serier där det hoppas runt bland planeter etc. ;) Men istället har The 100 gjort något mellanting där två av grupperna (Ark och Mountain) fortfarande pratar likadant efter 97 år, medan den tredje (Grounders) pratar helt annorlunda. Och det funkar inte riktigt.

  5. Neh, håller med. Kan också säga att detta är en grej man inte tagit från böckerna. I böckerna är the earthbound (grounders) väldigt mycket som the sky crew, teknologiskt, kompetensmässigt och språkmässigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *