Sårbarhet, mänsklighet och kvinnliga karaktärer

vulnerable

Jag påbörjade en twitterrant med tweeten ovan men insåg att jag hade mer att säga än vad jag förmådde uttrycka genom Twitter så det fick bli ett blogginlägg istället.

Har ni tänkt på hur varenda person inblandad i att skapa actiondriven popkultur med kvinnliga karaktärer – regissörer, manusförfattare, skådisar, etc – ständigt pratar om hur viktigt det är att deras kvinnliga hjältar är både badass och sårbara på samma gång? Missförstå mig rätt, det är viktigt med kvinnor som får vara sårbara på diverse sätt utan att förminskas eller hånas för det, men vid någon punkt verkar detta insisterande på (alltid en specifik typ av) sårbarhet börjat kopplats ihop med vad som gör en kvinnlig actionhjälte mänsklig och, i längden, välskriven.

Det som främst stör mig är att som kvinna vara ”sårbar” verkar hänga ihop med att visa feminint kodade känslouttryck – och allra främst i heterosexuella relationer till män. Ett av de bästa exemplen på vad jag menar med detta är Saxa i Spartacus. Saxa är den typ av kvinna vars favoritgrejer i livet är sex, alkohol och att slåss. Det betyder inte att hon är en endimensionell karaktär, för det är hon inte. I seriens sista avsnitt dör hon i en strid, men istället för att få ett renodlat going out in a blaze of glory-moment som många av männen, hamnar hon i armarna på Gannicus, en man som hon haft en sexuell relation med, utvecklat obesvarade känslor för och som därefter behandlat henne som skit under större delen av säsongen. Hon ler sorgset upp mot honom och henne sista ord är: ”I once again find myself in in your arms”. Många fans, inklusive jag, tyckte att detta var ett dåligt och okaraktäristiskt slut för Saxa, men mötte motstånd från andra som tyckte att herregud, hon är ju en människa som håller på att , varför har hon inte rätt att ha känslooooor?!

saxa

Givetvis får Saxa ha känslor; vi har sett henne ha känslor under 14 avsnitt av Spartacus – ilska, glädje, triumf, irritation, oro, skuld, lust, hämndbegär – men av någon anledning slår hennes plötsliga sårbarhet i förhållande till Gannicus i dödsögonblicket högre än allt det där. Det är bara i hennes relation till Gannicus och i scener där hon är på vippen att börja gråta framför honom som räknas som sårbarhet och i förlängningen humaniserar hennes karaktär. Det är inget fel på sårbarhet eller svaghet (och här pratar jag om det som det generellt tolkas – det finns naturligtvis tusen olika sätt att vara sårbar på), eller feminint kodade attribut i övrigt, tvärtom, men det blir ett problem när kvinnliga karaktärer inte tillåts läsas som mänskliga eller välskrivna om de saknar detta. Speciellt eftersom manliga karaktärer inte behöver ha något av detta och kan vara ungefär lika djupa som papper och ändå erkännas som fullvärdiga, välutvecklade karaktärer*. Det spelar inte någon egentligen roll huruvida denna typiska sårbarhet faktiskt är karaktäristisk för den kvinnliga karaktären i fråga eller ej – eftersom hon är kvinna antas den per automatik att vara det. Alla riktiga kvinnor har uppenbarligen ”a secret, vulnerable, defenseless self” som en specifik man ofelbart kan och måste locka fram (för att parafrasera den där bloggen vi i sf-fandom inte längre talar om). Det stör mig som fan.

Men kanske är hela problemet med den här grejen egentligen att män däremot nästan aldrig är sårbara, även om de genomgått ungefär samma saker som en kvinnlig karaktär – om en man har blivit uppfuckad av sitt liv är han en tuffing som klarar allt, medan en kvinna med ett uppfuckat liv i bagaget är sårbar. Samtidigt kvarstår det faktum att män tillåts vara mänskliga även utan sårbarhet eftersom sårbarhet inte är en integral del av konstruktionen av idealiserad manlig maskulinitet – den icke-sårbara mannen riskerar inte att ogiltigförklaras som en bra, trovärdig karaktär eftersom brist på sårbarhet inte avhumaniserar män, medan det uppenbarligen gör det för kvinnor.

*Vilket påminner mig om en annan sak jag hatar: folk som klagar på Kristens Stewarts uttryckslösa ansikte men inte verkar lägga märke till de de högar av manliga skådisar som skiftar uttryck max två gånger under en hel film som formligen paraderas genom vårt kulturella landskap.

3 kommentarer

  1. ”folk som klagar på Kristens Stewarts uttryckslösa ansikte men inte verkar lägga märke till de de högar av manliga skådisar som skiftar uttryck max två gånger under en hel film som formligen paraderas genom vårt kulturella landskap.”

    Haha, ELLER HUR!!!

  2. Mycket tänkvärt inlägg. Jag har inte sett just de serier och filmer du nämner, men känner igen det från många andra håll.
    Jag vill bara nämna ett ställe där jag är JÄTTEGLAD att en kvinna nästan faller i gråt. Det är i den tighta, grymma filmen Zero Dark Thirty. Jessica Chastain har länge letat och letat efter var Usama Bin Laden kan gömma sig, och har en ledtråd hon tror på, men hennes överordnade tror inte på henne och vill avbryta sökandet. Det är ett otroligt viktigt ögonblick för henne när hon i en korridor stoppar sin chef och drar alla sina argument för att fortsätta. Hon blir så tagen att hon närmast börjar gråta. För mig som har mycket lätt till tårar i liknande situationer trots att jag försöker hålla tillbaka dem var det en oerhört viktig scen. Det är inte tårarna som vinner chefens fortsatta förtroende, och ingen ser henne heller som mindre kompetent efter det. Det var helt enkelt en realistik scen under hårda omständigheter. Det var en av de få gånger som jag tänkte att detta hände just för att regissören är en kvinna (Kathryn Bigelow).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *