Sing me a song of a lass that is gone

outlander

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters temahelg Resor i tid och rymd.

Ingen resa i rymd här, men däremot i tid. Tv-serien Outlander, baserad på Diana Gabaldons mycket populära böcker, handlar om brittiska Claire Randall, som efter andra världskrigets slut reser till Skottland med sin man. De har varit åtskilda under kriget – han som soldat, hon som sjuksköterska – och resan är en sorts andra bröllopsresa. Men ett besök vid en stencirkel kastar iväg Claire tillbaka till 1700-talet, där hon både kärar ner sig i kiltbäraren Jamie och blir inblandad i diverse politiska spänningar mellan Skottland och England.

Jag har inte riktigt sett klart första säsongen ännu (13 av 16 avsnitt) och mina åsikter om den har redan hunnit svänga både hit och dit. Först och främst är den mycket välgjord och trevlig att titta på. Den är full av vackra landskap och sagolikt ljus, varmt eldsken och snygga kostymer, snygga hästar, snyggt väder, snygga människor, mysig skotska, musik av Bear McCreary, ni fattar. Jag gillar den självständiga Claire, både trots och för att hon kan vara väldigt frustrerande. Vad som räddar henne från att vara en för perfekt karaktär (hon är ju jättevacker, kompetent, stark etc) är nämligen att hon ofta gör rätt puckade val. Hon stormar gärna in och vet bäst, utan att ta hänsyn till att hon inte vet så mycket om samhället hon har hamnat i och därför utsätter både sig själv och personerna hon vill hjälpa för fara. Skådespelarna är bra och särskilt tycker jag om Caitriona Balfe som spelar Claire med en livfull blandning av värme och sårbarhet. Det finns inte ett dött ögonblick i hennes ansikte. Hon och Sam Heughan som spelar Jamie har dessutom fin kemi.

Det som är tråkigt är Claire är den sorts Stark Kvinna (TM) som knappt har några relationer med andra kvinnor, åtminstone inte i första halvan av säsongen. Ofta är hon omgiven av en hel flock av män, som för att göra det ännu mer frustrerande är en hög av jättebebisar. Jaime och några till i ledarposition må vara rätt rimliga personer, men annars är den nästan ständigt närvarande hopen av karlar mest rapande, brölande, ölande fånar. Lite som männen i Brave, fast på en mer barnförbjuden nivå. Orka. Går det inte att skildra skottar på något annat sätt? Antingen objectified scotsman eller drummel?

Några andra kvinnor värda att nämna finns det ändå. En är Geillis, som också har viss läkekunskap och hon och Claire bondar över det gemensamma intresset och över att vara på kant med resten av samhället. Men Geillis tar stora risker och i ett avsnitt blir både hon och Claire anklagade för häxeri. Det är ett bra och jobbigt avsnitt där de får en större förståelse för varandra, men lika mycket som jag tyckte om det, lika frustrerad blev jag sedan. Jag ska inte spoila, men det händer väldigt dramatiska saker som sedan bara ignoreras i följande avsnitt.

Min favorit är dock Jamies syster Jenny, som ständigt har en vass kommentar på lager för folk som stövlar in och bara inbillar sig att de vet vad de håller på med. Jag älskar rediga fruntimmer som styr upp skit. När Jamie för ungefär 73:e gången blir tillfångatagen av engelska soldater tänker Claire följa efter och rädda honom. Men eftersom hon har noll koll, följer Jenny med för att styra henne på rätt väg. Till saken hör att Jenny nyss har fött barn, så i en scen står hon mitt i skogen, med två pistoler fastsatta i bältet, och trycker ut mjölk ur sina bröst (”everything to do with bairns is a nuisance, almost”) samtidigt som hon tjafsar med Claire om att planen är dålig. Älsk.

Det är Starz som står bakom tv-serien, vilket innebär en hel del av både naket och våld och blod. Jag hade tänkt skriva en del om det också, både det positiva och det negativa, men nu måste jag åka iväg och det här inlägget ska snart postas enligt temahelgens schema. Och det här är ju i grunden en kärlekshistoria, vilket jag knappt har gått in på alls. Det får helt enkelt bli ett inlägg till när jag har sett klart hela säsongen.

Resor-i-tid-och-rymd

9 kommentarer

  1. Jag har varit lite skeptisk till den här serien, mycket för att jag läste de här böckerna för så länge sen och det redan då (för femton år sen?) var tal om filmatisering eller tv-serie, jag har nog inte riktigt fattat att det faktiskt finns en nu, på riktigt ;-)
    Jag minns att jag gillade Claire just för det där att hon verkligen inte var perfekt utan gjorde jättekonstigt saker ibland. Och Jenny minns jag som en favorit från böckerna, hon hade alltid en giftig replik på lager och var aldrig rädd för att hugga i. Kanske ska testa serien ändå, nu när den finns…

  2. Vackra vyer från Skottland med sagolikt ljus låter ju tilltalande. Skall lägga filmatiseringen på minne, utifall man inte orkar ta tag i tegelstenarna till böcker förstås. :)

  3. Jag älskar verkligen böckerna (har läst de två första) och serien ramar verkligen in böckerna väl. Skådisarna är perfekta, miljön och känslan är densamma. Dock så har jag lite problem med det nakna när det blir så grafiskt. Det är enklare att läsa om det, på något sätt. Men det är bara jag som är lättgenerad. :D Jag ska se färdigt den!

  4. Jag fastnade för tv-serien och började sedan läsa böckerna. Och kunde inte sluta. Tv-serien följer verkligen böckerna nästan slaviskt och har i vissa fall ändrat lite för att få en bättre dramaturgi. Det nakna och blodiga finns även i böckerna, så det är nog inte bara Starz förtjänst. Jag gillar kemin mellan Claire och Jamie och längtar tills nästa säsong börjar (har läst fjärde boken).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *