Sorry doktorn, the pepp is gone

Jag såg igenom Doctor Who under 2014 och föll handlöst för serien. Jag älskar kontrasterna, i ena stunden får hjältarna uppleva slutet av universum, i andra stunden kastas de tillbaka till det vardagliga och går och äter fish and chips. Sure, det finns en hel del lågbudget-monster men upplägget är fantasirik, gripande och hissnande.  Följeslagarna är helt vanliga människor (isch), men de är otroligt betydelsefulla för doktorn, och vissa av dem som River Song och Rose är så magnifika att de skulle kunna bära serien helt själva.

Alla olika regenerationer har tolkat doktorn på sitt vis. Det har funnits ett par riktigt bra doktorer, speciellt Tennant och Smith. Sen har vi Capaldi, den tolfte doktorn, som trots sin skådespelartalang inte riktigt håller måttet, enligt mig.

Den tolfte doktorn är en arg, cynisk man och har till och med en policy mot kramar.  Hrumph. Jag tycker inte om när doktorn är osympatisk och tyckte definitivt inte om den senaste avslutningen. Han tar sig själv på för stort allvar och det sabbar humorn.

Nu är det snart dags för nionde säsongen. Den 19 september kommer första avsnittet, men tyärr har mycket av magin med doktorn försvunnit för mig och jag känner mig inte peppad alls. Därför måste jag ibland kolla på den här fan-gjorda jubileumsvideon som jag tycker är otroligt bra gjord och fångar det bästa med doktorn.

Doctor Who har haft sina bra stunder och sina dåliga. Den första säsongen var ok, men inte mer. Den nionde doktorn, Eccleston, var tall, dark and brooding, men den glatta fasaden kändes påklistrad och Eccleston själv har sagt att han inte gjorde komiken särskilt bra. Däremot var han bra på att vara plågad och det blev en intressant kontrast mellan Rose ungdomliga naivitet och doktorns mörka sida. Det påminner om relationen mellan Clara och den tolfte, fast eftersom den tolfte doktorn är argare och kaxigare får Clara en tuffare och mer självständig roll.

Den tionde doktorn, Tennant, är humoristisk och empatisk. Serien lyfter verkligen under 2 säsongen då han tar över. Tennant är en sååå himla bra skådis, och kemin mellan Rose och honom är oslagbar. Fast Clara och Smith, elfte doktorn, har himla härlig kemi med, så det blir nästan oavgjort.

Tennant har en good run. Tre säsonger, tre  följeslagare. Sen kom Matt Smith, och Doctor Who blev episkt. Femte, sjätte och sjunde säsongen är enligt mig bäst.  Matt Smith är en lysande stjärna. Från det att han landar i Amy Ponds trädgård och äter fiskpinnar med custard är Smith en doktor som verkar ha lite storhetsvansinne, men jag kan inte hjälpa att älska the raggedy man.

Ville posta en video som visar vad jag menar, och så visar det sig att någon gjort en kompilation av elfte doktorns bad ass-moments. Perfekt! Låter videon tala för sig själv. Oh – spoilers!

Episk, eller hur!

Men hur bra man än tycker doktorn blir under femte, sjätte och sjunde säsongen så har den ett stort problem: Saker blir större, mer episka och spektakulära för varje avsnitt. Det finns inget doktorn inte kan göra. Vart ska man ta vägen med historien efter man visat att doktorn kan trumfa allt? Finns det några spektakulära historier kvar? Eller måste man byta bana?

Man bytte bana. Doktorn säger själv i ett avsnitt; ”I got too big”, och det speglar verkligheten väldigt väl. Efter det bytte man ut Matt Smith mot Peter Capaldi, vilket var väntat eftersom tre säsonger verkar vara det längsta en karaktär får stanna kvar i rollen.

Frågan är om de kommer fortsätta på detta spår, and if so – kommer jag lära mig gilla läget eller sluta titta? Eller kommer serieskaparna att inse sitt misstag? Jag skulle vilja att serien tog en mer hoppfull och lättsam vändning, med en mer empatisk Capaldi. När den första trailern för den nionde säsongen har kommit blev jag lite hoppfull, han sa trots allt ”I’m the Doctor and I save people”. Men vågar jag hoppas?

6 kommentarer

  1. Jag håller inte med dig. :)
    Jag är väldigt förtjust i Capaldi och hans tjurigheter. Har inte sett något av gamla serien, men har fått för mig att ”grumpy old man” stammar lite från första början. Jag gillar det.
    Men kanske hänger det för mig också lite ihop med att jag inte alls var lika glad i Smith som resten av världen verkar vara. Visst, han är superduktig skådespelare och jag har inget direkt att klaga på. Men han är inte *min* doktor, if that makes sense? Jag gillade Eccleston och tycker det är synd att han fortfarande väljer att distansera sig så från hela produktionen, Tennant blev jag sen motvilligt charmad av. Smith… meh. Historien under honom tyckte jag mest var konstig. Tråkig, till och med.
    Nu däremot, nu börjar det hända grejer. :)

    • Det jag tycker illa om är tolvans attityd till människor, doktorn har för mig alltid varit en förkämpe för människors lika värde och han har lyft fram de som stått i skuggan, nu känns han mest upptagen med sig själv och verkar inte bry dig om andra längre. Han får gärna vara grumpy men inte bli osympatisk.

    • Tänk jag gillat inte heller Matt Smith! Jag tycker han är ryckig och knyckig och flänger omkring på ett sätt som jag misstänker att barn kan tycka är roligt men som jag bara tycker är störigt. Jag sörjde faktiskt Eccleston en hel del men lärde mig älska Tennant. Men ”min” doktor är Tom Baker, dvs den fjärde, som var min första. Jag er fram emot när jag kommer till Capaldi men är bara på säsong 6 än så länge.

  2. Jag är en fan av gamla, klassiska Doctor Who, och Capaldi känns för mig ganska mycket som Första Doktorn, och kanske även lite Sjätte. Det gillar jag! Jag HATADE Tennants Doktor (utom när han reste med Donna, hon hjälpte till att göra honom lite mindre odräglig), och gillade Smith i början men kände mot slutet att det verkligen var dags för en ny Doktor. Efter att ha kollat på hela serien och alla Doktorer kan jag bara konstatera att man aldrig kommer tycka om alla… men på nåt sätt kommer man alltid tillbaka. Sjunde Doktorn är den bästa av alla, adjö.

  3. Kul med så många olika favoriter, och att doktorn kan vara på så många olika sätt. Jag har aldrig sett gamla serien så för mig känns Tennant nog som den som är mest Doktor, och det har fått mig att associera doktorn med ett väldigt humanistiskt förhållningssätt.

  4. Jag gillar Capaldis doktor, han känns som en återgång mot det jag gillade tidigare i den nya serieomgången, mörkret. Jag var väldigt förtjust i Ecclestons nionde Doctor just för det där plågade, men jag tyckte också att den där bittra humorn funkade faktiskt. Tennant gillade jag också, för humorn och för det tilltagande mörkret. Smith hade jag svårt för eftersom jag länge upplevde att hans karaktär bröt så starkt med tionde doktorns tragiska och supermörka avsked med sin naiva gladhet. Sen kom jag att tycka om Smith också, men det tog tid. Mitt största problem med de senaste årens Who är nog att berättelserna blivit mindre relevanta (för mig) och väldigt komplicerade samtidigt som dubbelavsnitten försvunnit vilket fört med sig många ”svänga ihop allt väldigt ologiskt på sista fem minuterna”-grejerna.

    Men jag gillar som sagt Capaldi och hans sökande i det inre mörkret, och jag hoppas på att hans tidigare medverkan i Who och Torchwood kommer förklararas (har varit nyfiken sen han offentliggjordes för rollen), det finns trots visst missmod anledning att se fram emot nya säsongen. Men gör den mig besviken så är det nog slutet på kärlekssagan mellan mig och doktorn är jag rädd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *