Soundtrackvecka: Enter the Magic Kingdom

Vilket är det första filmsoundtrack du minns? Eller spår? Minns du ett spår, en låt som verkligen fastnade, för många många år sedan? Jag minns inte mitt. Jag kan inte komma på vad det var som var det första, men jag har en stark misstanke om att det var till en tecknad serie som jag såg otextad på TCC (jag minns skuggfigurer från så många serier; människor och deras robotar ute i rymden, barn som ramlar i en fontän på en lekpark och hamnar i en alternativ magisk dimension, en serie där maskiner har biologiska delar så ett gäng människor försöker överleva någon form av plant-maskinsapokalyps etc) och som jag var överförtjust i som 5 åring och sen bara glömde bort. Så blev jag äldre och minns allt mer tydliga scener från en uppsjö av fantastisk tv: Mysterious City of Gold, Skeleton Warriors, Pirates of The Dark Waters, Spider-Man, Batman, Jem and the Holograms, Swamp Thing – you name it, I saw it. Jag var besatt av TV, av tecknat, och slukade serie efter serie från det att jag var fyra tills jag var säkert 15, och då började animen sakta men säkert ta över. Jag såg jävligt mycket bra tecknat, det är bland den tidigaste underhållning jag minns vid sidan av godnattsagor, men jag har väldigt svårt att komma ihåg musiken till det jag såg. En starttema här och var, javisst, men soundtracket? Helheten? Jag minns inte ens om det fanns något.

Det jag däremot minns är Disney-musik. Någonstans har Walt Disneys tecknade långfilmer byggt fonden av mitt intresse för filmmusik och musikaler. Det finns många tillägg till den radda av filmer jag tänker på: The Nightmare Before Christmas, Who Framed Roger Rabbit? och säkert varenda Pixar-produktion från början till slut. Men om vi bortser från dem och tänker på vad man i USA kallar Walt Disney Animation Studios Theatrical Features, så finns det med nästa veckas nykomling Zootopia 55 filmer att se sedan 1937. Av dessa 55, har jag en informationslucka när det kommer till filmerna från sena 40-talet, samt missat en handfull från det förra årtiondet. Men resterande 45 sitter som i ryggmärgen. Jag minns Snövit och de sju dvärgarna som den första film jag någonsin såg på bio (jag tycker den är rätt trist, men häxan var jävligt läskig för en femåring). Askungen var den andra, min lillebror fick följa med den här gången (fick sedan filmen som VHS av moster när jag fyllde 7). Skönheten och odjuret var filmen jag röstade på att vi skulle se med fritids, men det fick jag inte för majoriteten av de andra (svenska) barnen ville se Jönssonligan och den svarta diamanten (jag hade ju inte ens hört talas om Jönssonligan, men vidhåller att detta var en skitfilm, vars namn inte ens förtjänar att kursiveras…).  När jag var åtta och lillebror nästan sex år fick vi den Lilla Sjöjungfrun i present till Norouz. Den hade så bra musik att den vann en Oscar för det, vilket står på VHS-omslaget och var en riktigt stor grej för animerad film back in the day.

Bland de Disney-filmer jag minns bäst och älskat mest finns uteslutande dem vars soundtrack varit riktigt jävla bra: Aladdin, Mulan, Lejonkungen, Den Lilla Sjöjungfrun, Skönheten & Odjuret och Herkules. De flesta av dem gavs verkligen ut under en speciell, fantastisk tid i Disneys historia. Visst har jag undantag: Robin Hood har ”bara” ett hyfsat soundtrack men jag älskar den och spelade den tills hyrfilmen nästan föll sönder och samman. Sen finns det filmer som inte riktigt fastnat; Atlantis: The Lost Empire har jag bara sett två gånger och jag skyller detta lite på att den inte hade en enda låt, och filmer som Dumbo och Pinocchio där hälften av låtarna är weird och creepy och filmerna handlar om mobbning, djurplågeri, barntrafficking och kidnappning. Detta är inte en överdrift, tidigt 40-tal var jävligt Dark Times i The Magic Kingdom (liksom i verkligheten). De två sistnämnda filmerna har nog inga dåliga soundtrack per se, men är för jävla obehagliga för att jag ska vilja se om de.

Summa summarum: jag älskar riktigt bra Disney-spår. Jag har suttit i korridorrum och sjungit ”Del av din värld” på svenska medan vi sett på filmen på engelska och kompisarna bredvid sjungit på spanska. Jag har sett Lejonkungen på Londons musikalscen och fått gåshud när de lyfter sin unge på Lejonklippan. En riktigt bra Disney-låt kan du bära med dig hela livet, I kid you not. Till och med skurkarna som skrämde dig som barn kan nå någon form av idolstatus för att deras låt var så bra. Exempel: Ursula och Scar är ta mig fan typ de bästa Disneyskurkarna som finns och den förstnämnda var jätteobehaglig och den andra mördade sin bror och fick mig att gråta i biosalong. Idag, 20 år senare? Släng dig i väggen Simba: Rickard Wolff/Jeremy Irons äger denna show.
Avslutningsvis tänker jag därför länka till mina topp 6 Disney-skurk låtar. De är främst på svenska för att det var det språk jag vande mig vid att höra de i, helt enkelt.

 

6. ”Rottigan”, från Mästerdetektiven Basil mus 1986. Låten som lärde mig att champagne och kaviar är toppen, att för mycket alkohol kan döda en om man heter Bartholomeus och inte vet att hålla käft, och att skurkar kan vara totala psykopater. Med husdjur.

5. ”Mother knows best”, ur Tangled 2010. En modern Disney-skurk behöver inte förhäxa dig eller köpa din själ, utan kan bara psykiskt misshandla dig hela livet:

4.  ”Var beredd” ur Lejonkungen 1994. Låten som ledde till artiklar och uppsatser skrivna om hotet i Scars latenta homosexualitet, möjligheter till islamofobisk symbolism, om inte Lejonkungen är den bästa introduktionen till Shakespeare som någonsin gjorts (sistnämnda är mitt påhitt, men resten har hänt på riktigt). Även låten där Nahal knappt kan välja mellan om svenska eller engelska rösten är bäst för att valet är för smärtsamt.

3. ”Gaston”, Skönheten & Odjuret 1991. Hysteriskt rolig låt, om självälskande idiot och hans fans. Börjar med att man hyllar gropen i hans haka och hur många dussin ägg han äter till frukost, men sen eskalerar det jävligt snabbt till att försöka tvångsgifta ovillig kvinna under hotet att hennes far kan hamna på dårhuset om hon vägrar. Även känd som ”Heil, Patriarkatet”.

2. ”Som eldar” ur Ringaren i Notre Dame 1996. Låten där Disney verkligen went there och porträtterade en asläskig, fanatiskt religiös vit gubbe som sexualiserar och förtrycker en ung rasifierad kvinna och hotar att döda henne om han inte får agera ut sin fetisch att fullkomligt äga hennes kropp. Symboliserar min stora skräck i livet än idag, kanske för att jag såg den när jag var gammal nog att förstå läget. Originalet, Hellfire är minst lika bra.

1. ”Ni förkrympta små liv” ur Den Lilla Sjöjungfrun 1989, a.k.a. verklighetsfrånvänd 16-årig stalker säljer sin enda talang för plastikkirurgi hos en megalomanisk häxa med algslavar i källaren:

Har jag glömt nått?

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *