Legends of Tomorrow, igen

Egentligen är det jättedumt av mig att skriva det här inlägget nu, när Legends of Tomorrow gått på en två veckors påskpaus med åttonde avsnittet ”Night of the Hawk” som tveklöst var seriens hittills bästa. Jag dissade seriens pilotavsnitt rätt hårt men valde ändå att ge den en chans till. Och det blev faktiskt bättre – överlag. Handlingen har en hel del logiska luckor, men de är inte de gapande hål som jag förutsåg efter första avsnittet utan går att se bortom med lite god vilja. Legends of Tomorrow är dessutom, precis som jag hoppades, en mycket roligare och mindre mörker-tyngd serie än Arrow och mycket av dess styrka ligger i att berättelsen fokuserar på ett gäng av superhjältar, snarare än en enskild. Läs vidare ...

One-Punch Man, the One-Hit Wonder

Jag har nyligen sett första säsongen av animen “One-Punch Man” efter att ha bombarderats av memes, skämt och bilder från serien i månader. Hypen har varit enorm online. Efter att ha först lärt känna huvudkaraktären och hans side-kick vid deras, jag måste säga, mycket gulliga nicks ”Egg and Toaster” (it makes sense once you see them, I promise) så hade jag blandade känslor inför serien. Den började som en ganska kasst ritad men mycket populär webcomic som blev upplockad av ett mangaförlag, fick en professionell tecknare och har sedan publicerats både online och i pappersformat. Som med så många andra populära mangaserier så fick en animeversion också se dagens ljus, vilket skedde hösten 2015. Att säga att den blev väl emottagen är att underdriva. Rejält. Läs vidare ...

American Ultra

Jesse Eisenberg och Kristen Stewart är kanske inte skådespelare man tänker sig som protagonisterna i en actionfilm, men i American Ultra är de just det. De spelar ett pårökt par, Mike och Phoebe, med luddig framtid. ”The perfect fucked up couple”, säger Mike, men rättar sig sedan: Han är en fuck up, och hon är perfekt. Mike är den strulige av dem, och Phoebe den med koll. Eller som en polis uttrycker det: ”You’re his girlfriend, you’re his mom, you’re his maid, you’re his landlady.” Seriöst, ska det handla om att hon bara är omhändertagande, självuppoffrande och ständigt förlåtande? Men det visar sig att det inte är hela historien. Mike har tidigare tillhört CIA och varit en specialtränad hemlig agent. Det kommer han inte ihåg, eftersom hans minne har blivit manipulerat, men nu är någon ute efter att mörda honom för att utlåna de sista spåren av programmet han var en del av. Även Phoebe är mer än hon verkar. Läs vidare ...

The 100 3×01: ”I did what I had to do, that’s all”

Innehåller spoilers för The 100 säsong tre.

Det är äntligen nytt år och våra favoritserier har börjar återkomma, tjohej! I fredags hade jag en episk tv-tittardag med säsongspremiärer av Agent Carter, Legends of Tomorrow och – bäst av allt – The 100. Första avsnittet för säsongen heter ”Wanheda, Part One” och refererar till Clarke som efter att ha bränt trehundra Trikru-krigare till döds i säsong ett och besegrat deras största fiende the Mountain Men genom att döda dem allihop i säsong två har blivit en legend bland Trikru: Wanheda, Commander of Death. När säsong tre tar sin början lever hon ute i den djupa skogen, så långt borta från allt som påminner henne om vad hon gjort som hon kan komma, och lajvar Trikru med rödfärgat hår och livnär sig genom att brottas med stora kattdjur. Läs vidare ...

Star Wars a.k.a. The Nerd Awakens

Ni har alla väntat på att få höra Onda Cirkelns tankar kring Star Wars – The Force Awakens. Ni har inte väntat förgäves.

(Först och främst vill jag utfärda en spoilervarning för detta inlägg. Som om det fortfarande finns någon där ute som inte sett The Force Awakens ännu. Och om det finns det, get to it!) Läs vidare ...

”It is the gods who have woven our destinies – not ourselves”

En av de (få) saker jag såg fram emot med säsong tre av Vikings var Porunn och hennes kommande karaktärsutveckling. Porunn introducerades nära slutet på säsong två som livegen till Ragnars familj men när hans son Björn kärar ned sig i henne, ger Ragnars fru Aslaug henne sin frihet. Porunn börjar träna som sköldmö eftersom hon ”want to fight in the shieldwall. I want to be like Lagertha”. För Pournn, som trots att hon tycker om Björn verkar tveksam till om hon vill ha ett liv som hans fru och mor till hans eventuella barn, blir Lagertha och livet som sköldmö symboliskt för den yttersta möjliga friheten, representativt för hennes egna nyfunna rätt att välja vad hon vill göra med sitt liv. Läs vidare ...

De bästa actionscenerna 2015

Som inläggets titel antyder kommer här utan inbördes ordning min lista över de allra bästa actionscenerna 2015. Spoilervarning!

Anya vs Clarke – The 100

Det här är bara överlag en riktigt bra fightscen, men den är allra bäst som en fight mellan två tjejer som inte filmats eller kan tolkas som mjukporr. Det är bara brutalt, smutsigt och ilsket. Dessutom är den kulmen på en relation och en storyline som kvinnor så sällan får – deras meningsskiljaktigheter och kamp sinsemellan beror på en infekterad relation mellan deras respektive folk och en vilja att sätta dem främst, inte på grund av att de är på olika sidor av en konflikt mellan två män eller på grund av att någon man kommit emellan dem. Det handlar om dem, deras relation, deras känslor, deras berättelser. Det är precis sådant som överlag gör The 100 så jävla bra. Läs vidare ...

Scorpion

Något som flugit under min radar är hackerdramat Scorpion, som jag upptäckt tack vare min kompis Pea. (Hej Pea!) Scorpion handlar om ett team av supersmarta människor och bygger på en verklig historia om Walter O’Brien som enligt egen utsago har 197 i IQ och hackade sig in till NASA som 13-åring. (Han säger sig vara bunden av tystnadsplikt och kan inte berätta mer än så.) Seriens Walter O’Brien blev gripen av Homeland Security då han hackade sig in i NASA när han var 11 år, och hjälpte dem sen skapa ett datorprogram för att släppa ned förnödenheter via flyg i Irak. Flera år senare så kommer hans Homeland-kontakt agent Cabe Gallo tillbaka och ber honom om hjälp med ett problem, och hela hans team blir efter det värvade till att arbeta för staten med att lösa supersvåra problem och brott. Läs vidare ...

Lucy

Jag hade inga större förväntningar på Luc Benssons Lucy med Scarlett Johansson i den titulära huvudrollen efter att ha sett trailern som gjorde såväl filmens rasistiska stereotypiseringar som icke-trovärdiga ”människor använder bara 10 procent av sina hjärna!”-premiss uppenbart, men jag väntade mig ändå en lättsmält film med underhållande actionscener och en intressant protagonist, men inte ens det lyckas Lucy leverera. Läs vidare ...

Kära återseenden i januari

Snart är det nytt år vilket innebär nya serier, men framförallt – nya säsonger av gamla serier!

Fröken Frimans krig


Säsong två av Fröken Frimans krig har premiär på juldagen, så tekniskt sett inte nästa år, men den får vara med ändå. Den bästa svenska serie jag sett de senaste åren (och antagligen den enda, men äsch) är tillbaka och den här gången kämpar Dagmar Friman och hennes vänner och vapendragare inte bara för sin butik, utan också för kvinnors rösträtt. Tjusigt kostymdrama och kvinnohistoria är nog exakt vad en behöver efter julaftonskoman. Läs vidare ...

Breeding stock vs battle fodder, eller, Hur vi läser karaktärer

Fredrik Strage skriver om rock och det gångna året och att inget ”rockade så hårt som Mad Max: Fury Road […] Rockandet sköts av årets mest minnesvärda filmfigur: Coma The Doof Warrior, en blind gitarrist som går loss på sin eldsprutande gura medan diktatorn Immortan Joe rullar ut i strid”. Vidare skriver han, fortfarande hänförd av Fury Roads explosiva metalcred, ”Det känns logiskt att Ben Smith-Petersen, en stuntman som spelar The Doof Warrior i vissa scener, gifte sig med Riley Keough som är slavinna i filmen – och barnbarn till Elvis Presley”. The Doof Warrior, årets mest minnesvärda filmfigur. Capable, en slavinna, vars skådespelerska bara är intressant på grund av vem hennes morfar var. Kanske är det bara ett klumpigt ordval på grund av ordbegränsningen, men hur kan en titta på Fury Road och tycka att ”slavinna” är det bästa ord för att beskriva Keoughs karaktär? Hur kan en titta på Fury Road och tycka att The Doof Warrior, som sammanlagt har ungefär fem minuters skärmtid, är det bästa med filmen? Läs vidare ...

Korvfest i djungeln

Någon tyckte tydligen att det var en bra idé med en ny Tarzan-film, som har premiär nästa sommar. Jag tittade på trailen och det här är vad jag tänkte:

00:07 Fin djungel iaf.
00:12 Och fin ångbåt!
00:17 Många män tittar på ännu fler män. Jetemånga.
00:28 Apornas planet. Även Jurassic World.
00:34 Kolla, en kvinna! Iofs en gorilla, men ändå.
00:50 Människokvinna pratar. Hon låter väldigt tänd på Tarzan, you go girl.
00:54 Titta, där är hon. I blöta kläder som klistrar sig, fasthållen av snubbar.
01:00 Och i huvudrollen: Alexander Skarsgårds axlar.
01:03 ”He’s Tarzan. You’re Jane. He’ll come for you.” Uuuuh kan inte fatta att någon skrev den repliken!
01:05 George, George, George of the jungle…
01:12 Ah, posera dramatiskt vid vattenfall! Mer sånt!
01:13 Ska vi slå vad om att alla apor också är män utom Tarzans mamma?
01:17 Vad fan gör Samuel L Jackson här?
01:21 Aliens
01:27 Känner mig inte jätteövertygad av CGI-gnuerna.
01:37 Och i huvudrollen: Alexander Skarsgårds axlar.
01:50 Dude, tycker att du dricker den där tekoppen lite passivaggressivt! Gif-ögonblick.
01:51 Nu vet jag vad Samuel L Jackson gör här. Hans roll är att entusiastiskt väsa ”Tarzan! Tarzzzaaaan!” Läs vidare ...

The Girl of Steel

Jag gissar att jag kan vara den på Onda Cirkeln som har varit mest negativt inställd till Supergirl, DCs första tv-satsning med en kvinnlig protagonist, skapad Ali Adler samt samma personer som ligger bakom mitt favorithatobjekt Arrow (samt The Flash och Legends of Tomorrow). Av promomaterialet att döma tyckte jag att serien verkade vara lite väl cookie-cutter (av samma anledning har jag heller aldrig sett en enda Superman-film), att Benoist kändes rätt platt och tråkig i rollen som Kara Denvers, a.k.a Supergirl, att seriens försök till ett feministiskt budskap i trailern mest gjorde mig irriterad och att det hela överlag bara kändes rätt b, rent ut sagt – och inte på ett bra vis. Det här gjorde mig inte direkt mer pepp, heller. Läs vidare ...

Morality in a machine

Person of Interest är min senaste intensiva, sitta-klistrad-vid-tvn-och-se-sju-avsnitt-i-rad tv-serieförälskelse. Jag har tidigare beskrivit den som en low-key cyberpunkthriller, men “superhjälteserie för människor som anser sig vara för vuxna för superhjältar” skulle också fungera. Grejen med Person of Interest är att den är en utpräglad genre-serie, men på ett väldigt sneaky vis. På ungefär samma vis som med Orphan Black smiter dess science fiction-tematik under radarn genom att fokusera på ett parallellt och nästan identiskt här och nu, snarare än en avlägsen silverkromad framtid. Läs vidare ...

Trailersvep: Legends of Tomorrow

Legends of Tomorrow, som befinner sig högst upp på listan över serier jag redan nu vet att jag antagligen hatar men kommer titta på ändå, har fått ett premiärdatum – 21 januari – och en officiell trailer. Med tanke på skaparnas track record med Arrow samt Legends of Tomorrows redan nu uppenbara problem – för många män, halvtaskiga skådespelarinsatser, träig dialog – så är det ju närapå omöjligt att det här blir bra, men trailern lyckas ändå fånga mitt intresse med pinsam lätthet. Läs vidare ...