Jag och Robert De Niro mot världen

Jag känner ett djupt själsskap med Robert De Niro.

Ni kanske undrar vad en 32-årig kvinnlig nörd har gemensamt med en 73-årig amerikansk skådespelare? Jag undrar det själv. Vad är det som kan få mig att bli känslomässigt engagerad och till och med känna igen mig själv när jag ser honom spela en pensionär vars högsta önskan är att få känna sig behövd igen i ”The Intern”?  Läs vidare ...

OITNB, Poussey och perspektiv

Innehåller spoilers för säsong fyra av OITNB.

Fjärde säsongen av Orange Is the New Black släpptes för en dryg vecka sedan och har redan hunnit röra upp mycket känslor, framförallt på grund av att seriens fanfavorit Poussey i näst sista avsnittet dödas av en vakt vid en fredlig protestaktion bland samtliga fångar på anstalten som klimax i det narrativa arc influerat av dödsskjutningarna av svarta män och kvinnor i USA, Black Lives Matter och I Can’t Breathe som byggts upp genom säsongen. Poussey är den artonde queera kvinnliga karaktären som dött på tv i år. Läs vidare ...

The Truth Is Still Out There

Spoileralert för sista säsongen av Arkiv X.

Arkiv X,  kultserien som format en generation av skeptiker och konspirationsteoretiker, är tillbaka!

The X Files var som en drog för mig då jag var ung. Jag kommer än idag ihåg hur jag satt klistrad framför varje avsnitt (trots att jag var för rädd). Jag klippte och färgade håret kopparrött, skaffade ett guldkors samt började gå i kavaj så jag såg ut som Scully. Heck, jag skaffade till och med nya tapeter som såg ut att ha små UFO:n på dem. De var orangea och jättefula. (What can I say, jag gillade UFO:n.) Läs vidare ...

Det är en ny tid

Nu har Fröken Frimans krig kommit och gått igen – det faktum att seriens säsonger bara är tre timslånga avsnitt är både bra och dåligt. Bra eftersom det korta formatet egentligen är till berättelsen fördel och gör att den hålls ihop och inte vindlar iväg in i pinsam svensk tv-träsket, men dåligt eftersom en ju bara vill ha mer, mer, mer. Det är inte heller bara seriens feministiska tematik som lockar – Fröken Frimans krig är också ett utomordentligt tjusigt kostymdrama som får mig att tråna fejknostalgiskt efter välsydda västar och att få gå och handla i en butik där alla ens matvaror säljs i fina, gedigna små kartong- och glasförpackningar. Läs vidare ...

Scorpion

Något som flugit under min radar är hackerdramat Scorpion, som jag upptäckt tack vare min kompis Pea. (Hej Pea!) Scorpion handlar om ett team av supersmarta människor och bygger på en verklig historia om Walter O’Brien som enligt egen utsago har 197 i IQ och hackade sig in till NASA som 13-åring. (Han säger sig vara bunden av tystnadsplikt och kan inte berätta mer än så.) Seriens Walter O’Brien blev gripen av Homeland Security då han hackade sig in i NASA när han var 11 år, och hjälpte dem sen skapa ett datorprogram för att släppa ned förnödenheter via flyg i Irak. Flera år senare så kommer hans Homeland-kontakt agent Cabe Gallo tillbaka och ber honom om hjälp med ett problem, och hela hans team blir efter det värvade till att arbeta för staten med att lösa supersvåra problem och brott. Läs vidare ...

Thomas Kinkade’s Christmas Cottage

Julen är här, och vad är då bättre än en tvättäkta julfilm, rekommenderad av Onda Cirkeln?

Jag gillar så klart julfilmer, mitt Flanellskorte-inlägg till trots. Det finns en lång tradition hemma hos mig att se ett par varje julhelg. Medan Du Sov, It’s a Wonderful Life och Hogfather är några av mina favoriter. En nyare favorit är även Thomas Kinkade’s Christmas Cottagesom jag tänkte tipsa er om. Läs vidare ...

The Girl King

Den 8 december 1626 föds drottning Kristina på slottet Tre Kronor och antas till en början vara rikets efterlängtade prins. Trots misstaget utses hon till tronarvinge och uppfostras som en prins av Sverige och när hennes far dör tar hon över tronen. The Girl King tar vid när Kristina precis fyllt arton och officiellt krönts och är berättelsen om hur hon försöker styra sitt rike, göra Sverige till ett kulturens centrum, om de konservativa krafter som försöker kontrollera henne och om hennes förälskelse i hovdamen Ebba Sparre. Det är ett fascinerande fiktivt porträtt av en fascinerande historisk figur och Malin Buska gestaltning av den viljestarka, lynniga drottningen är lysande. Filmen är engelskspråkig, men många av skådespelarna är från Sverige och Finland och jag hade väntat mig att den skandinaviskt klingande engelskan skulle kännas klumpig och störig, men den fungerar överlag förvånansvärt väl. Läs vidare ...

”My goodness, that was strong talk for an Englishman!”

Spoiler alert för Downton Abbey säsong 4.

För ungefär två år sen gjorde Downton Abbeys serieskapare världens sämsta beslut i avsnitt 2 av säsong 4, och lät en kvinnlig karaktär bli brutalt våldtagen. Detta upprörde många. Downton Abbey hade innan detta setts som en rätt så myspysig serie som handlar om kärlek, familj och små intriger (samt vitsiga och fräcka äldre damer i hatt). Läs vidare ...

Att se och se om

När en får möjligheten att skriva på Den onda cirkeln tackas det inte nej, så är det bara. Men vad sjutton ska jag skriva? Förslaget kom att jag skulle ägna ett inlägg åt en bra bokfilmatisering eller en film jag ofta återkommer till. Bra förslag, men insåg jag rätt snabbt, inte så kompatibla med den jag är nu för tiden. Jag ser så sällan film… Läs vidare ...

Jenny’s Wedding

Jenny’s Wedding handlar om Jenny (Katherine Heigl), som när hon bestämmer sig för att hon vill gifta sig med sin flickvän sedan fem år tillbaka, Kitty (Alexis Bledel), måste komma ut för sin familj som hittills levt i ovisshet om det faktum att Kitty inte är hennes väldigt närstående rumskompis. Jag hade fått intrycket av att filmen skulle vara lite som en lesbisk version av Mitt stora feta grekiska bröllop – en komedifilm om att planera ett bröllop och hantera sin ofta jobbiga men i slutändan ändå kärleksfulla familj på samma gång. Istället är Jenny’s Wedding inte komisk alls, utan en dramafilm där Jennys bröllop inte handlar speciellt mycket om Jenny och Kitty, utan om Jennys konventionella familj som hanterar sin dotters lesbiskhet väldigt dåligt. Som sådan är den också en sämre film än vad den hade kunnat vara. Läs vidare ...

Den moderna Scrooge

Julfilmernas tid är kommen!

Jag är såld på sentimentala, romantiska rullar, och när det kommer till denna genre finns det inget bättre än julfilmer. Jag har nog sett det mesta som finns där ute, på gott och på ont. Allt eftersom har jag också börjat ana en trend i julfilmernas budskap (förutom då att julen är en tid för kärlek och familj). Jag har börjat inse vad deras bild av det ideala lyckliga livet är och vad som krävs för att nå det. Läs vidare ...

SHIELDs up!

Det har inte varit så mycket buzz kring den tredje säsongen av Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D. trots att den startat för drygt två månader sedan. Det känns lite konstigt med tanke på hur stor serien är och hur poppis Marvel-franchisen är just nu. Kanske är det så att man flyttat fokus från SHIELD till andra Marvel-serier så som Agent Carter eller Daredevil, eller så väntar alla spänt på Jessica Jones som kommer till Netflix den 20 november. Eller så är det mot all förmodan så att folk helt enkelt inte tror att SHIELD kan toppa säsong två. Läs vidare ...

Årets mest oväntade Halloween-crossover

Mitt andra bidrag till Halloweenveckan är årets mest oväntade crossover. Vetenskap, högteknologiska instrument och logisk slutledning möter bibelns omtalade vittnen i striden mellan himlen och helvetet.  Jag talar förstås om crossovern mellan Bones och Sleepy Hollow, ett tvådelat Halloween-event som börjar med att Abbie och Crane får nys om att The Jeffersonian Institute har hittat kvarlevorna av en 1700-talssoldat utan huvud bredvid en mördad kvinna. Abbie och Crane reser till Washington DC där de träffar på rättsantropologen Temperance Brennan och FBI-agenten Seeley Booth, och hamnar mitt i en mordutredning där Bones och gänget försöker klura ut vem soldaten är och vem kvinnan är som de hittat död bredvid honom. En mild spoilervarning utfärdas för dem som inte sett Sleepy Hollows första två säsonger. Läs vidare ...

En titt på hösten

Några av höstens nya tv-serier som jag har tänkt se, eller i alla fall hade tänkt se:

Scream Queens (Fox), började i september. Jag var rätt pepp på Ryan Murphys slasherparodi om sorority-tjejer som dör våldsamt, men efter två avsnitt kände jag tyvärr mest ”meh”. Eller som jag skrev på Twitter för ett tag sedan: jag förväntade mig gapigt, oförskämt och roligt, men fick mest gapigt och oförskämt. Och inte nog med att det inte var särskilt kul (lite underhållande var det ju, men inte tillräckligt för att väga upp det vulgära): det var inte heller ett dugg läskigt, inte ens lite spännande. Jag låter den vara tills vidare och kollar hur recensionerna låter när hela säsongen har gått. Läs vidare ...