”You’re in the great game now. And the great game is terrifying”

Världen i Game of Thrones är männens värld. Den är hård, brutal, till och med skoningslös. Männen har alltid haft överhanden och kvinnorna har varit dem som fört männens historia vidare som plot-deviser och offer. Säsong fem slutade så mörkt för många av de kvinnliga karaktärerna att det var många fans som svor att de skulle sluta se på serien. Sansa, våldtagen och vettskrämd, flydde från en psykopatisk mördare. Cersei var strippad naken och offentligt utskämd. Dany blev bortrövad. Arya blev blind. Läs vidare ...

Sårbarhet, mänsklighet och kvinnliga karaktärer

Jag påbörjade en twitterrant med tweeten ovan men insåg att jag hade mer att säga än vad jag förmådde uttrycka genom Twitter så det fick bli ett blogginlägg istället.

Har ni tänkt på hur varenda person inblandad i att skapa actiondriven popkultur med kvinnliga karaktärer – regissörer, manusförfattare, skådisar, etc – ständigt pratar om hur viktigt det är att deras kvinnliga hjältar är både badass och sårbara på samma gång? Missförstå mig rätt, det är viktigt med kvinnor som får vara sårbara på diverse sätt utan att förminskas eller hånas för det, men vid någon punkt verkar detta insisterande på (alltid en specifik typ av) sårbarhet börjat kopplats ihop med vad som gör en kvinnlig actionhjälte mänsklig och, i längden, välskriven. Läs vidare ...

Doctor Who säsong 9

Spoilers för hela säsong 9!

Efter allt mitt suckande och muttrande om Peter Capaldi så undrar ni säkert varför jag över huvud taget har sett säsong 9. Men, hur mycket jag än saknar Matt Smith eller David Tennant, tycker Capaldis Doktor saboterar allt jag gillar med Doctor Who, så kommer man ju inte ifrån det enkla faktumet att det är en underbar, fantasirik serie med episka berättelser spanning over all of space and time. Det finns ingenting som är för stort eller för litet för att rymmas i denna serie. Läs vidare ...

”Franklin sends his regards.”

Detta inlägg innehåller spoilers för Sleepy Hollow fram till och med avsnitt 14 av säsong tre.

Sleepy Hollows nedåtgående popularitet till trots så uppskattade jag verkligen de två senaste avsnitten.

I ”Dark Mirror” försöker Abbie och Crane stoppa en djävul som hjälper Pandora och Pandoras douche-pojkvän till gud att få mer makt, men handlar också om Abbies försämrade mentala tillstånd efter hennes tid i katakomberna. Hennes hjärnspöken distraherar henne allt mer, och hindrar henne nästan från att rädda Crane i tid efter att han blivit stungen av en skorpion. Detta leder till en rörande scen där Abbie förklarar för Crane att hon har ett beroende och att hon måste börja ta itu med sina problem, vilket jag tyckte var ett fint sätt att föra karaktärerna närmare varandra, till skillnad från scenen när Abbie kom tillbaka från katakomberna och Crane var alldeles pinsam. Fansen vill ha Crane och Abbie tillsammans, men det måste ske på ett övertygande sätt. När Abbie satte sig ned och höll om Crane och kysste hans panna så blev jag övertygad om hur nära dom är, och jag ser fram emot hur det utvecklas. Läs vidare ...

Vegorätt: ”Det är ju superhärligt att det låter jätteonyttigt – för det är det inte!”

I går hade SVTs nya matlagningsprogram Vegorätt premiär och jag slängde mig över det när jag tog en lunchpaus i pluggandet. Även om jag tycker det är trevligt att slötitta på diverse matlagningsprogram på tv så brukar jag sällan aktivt söka upp och titta på matlagning på tv, men eftersom Vegorätt är Sveriges första helvegetariska matlagningsprogram (äntligen!) kände jag att det var värt en titt. Så jag slängde ihop min Anamma-hamburgare med bröd, ketchup, ost och gurka och skivade upp ett äpple eftersom jag glömt köpa pommes och slog ivrigt på programmet. Jag vet inte exakt vad jag väntade mig av Vegorätt egentligen, men resultatet mötte inte mina förväntningar, för att uttrycka det milt. Läs vidare ...

”It is the gods who have woven our destinies – not ourselves”

En av de (få) saker jag såg fram emot med säsong tre av Vikings var Porunn och hennes kommande karaktärsutveckling. Porunn introducerades nära slutet på säsong två som livegen till Ragnars familj men när hans son Björn kärar ned sig i henne, ger Ragnars fru Aslaug henne sin frihet. Porunn börjar träna som sköldmö eftersom hon ”want to fight in the shieldwall. I want to be like Lagertha”. För Pournn, som trots att hon tycker om Björn verkar tveksam till om hon vill ha ett liv som hans fru och mor till hans eventuella barn, blir Lagertha och livet som sköldmö symboliskt för den yttersta möjliga friheten, representativt för hennes egna nyfunna rätt att välja vad hon vill göra med sitt liv. Läs vidare ...

Den moderna Scrooge

Julfilmernas tid är kommen!

Jag är såld på sentimentala, romantiska rullar, och när det kommer till denna genre finns det inget bättre än julfilmer. Jag har nog sett det mesta som finns där ute, på gott och på ont. Allt eftersom har jag också börjat ana en trend i julfilmernas budskap (förutom då att julen är en tid för kärlek och familj). Jag har börjat inse vad deras bild av det ideala lyckliga livet är och vad som krävs för att nå det. Läs vidare ...

Varför jag hatar folk som hatar starka kvinnliga karaktärer

Rubriken åsido så förstår jag faktiskt varför folk hatar ‘starka kvinnliga karaktärer’. Jag är inte heller överförtjust i dem. Men vad jag hatar ännu mer är att folk om och om igen verkar missuppfatta vad problemet är med alla dess ‘starka kvinnliga karaktärer’ som Hollywood öser ur sig i film efter film, tv-serie efter tv-serie. Jag var på en sf-kongress för någon vecka sedan och gick på den obligatoriska ‘Kvinnor i fantastik – varför beter de sig som män?’-panelen (seriöst får en inte anordna en sf-kongress om inte den panelen finns med eller vad är grejen?). Där kom de vanliga invändningarna upp: starka kvinnliga karaktärer är bara män i ny förpackning, femininitet måste uppvärderas, varför måste alla kvinnliga karaktärer ha så mycket muskler (eh?), och så vidare i all oändlighet. Läs vidare ...

”Thought somehow you girls were above all that”: Fury Road och femininiteter

De flesta har vid det här laget antagligen hört om och några av de många diskussioner som florerar kring rebooten av Mad Max-franchisen i form av Mad Max: Fury Road angående filmens feministiska tematik. Jag tänker inte återigen debattera Fury Roads ‘feminism’* som sådan, utan snarare diskutera den typ av kritik som riktats mot filmen av bland annat Feminist Frequency, som menar att en actionfilm som innehåller och glorifierar våld så till den grad som Fury Road ändå gör aldrig kan vara ‘feministisk’. Jag, som en person som älskar våldsporriga actionfilmer, håller med om att huruvida glorifierat våld kan eller bör tolkas som progressivt är en komplicerad diskussion som jag inte kommer ta i dess helhet här. Det jag vill diskutera är just den här idén om att feminismen – och, i direkt förlängning, kvinnor – alltid måste vara så jävla mycket bättre i en värld där deras underordning hela tiden säkerställs med direkt och indirekt våld. Detta är en idé som jag anser ges en välbehövlig känga i Fury Road, vilket jag tycker är en intressant skildring i en film vars centrala tema är kvinnlig frigörelse. Läs vidare ...