Your Name

I den lilla bergsbyn Itomori smyger dagarna långsamt fram. Mitsuha är i hela ortens blickfång då hennes frånvarande far driver borgmästarkampanj, och samtidigt snackas det skit i skolan om hennes familjs gamla tempeltraditioner. Hon önskar sig inget hellre än att komma bort.
När hon vaknar i Tokyo-studenten Takis kropp är det med andra ord en välkommen dröm. En underligt långdragen och krävande dröm. Ännu konstigare blir det när Mitsuha vaknar som sig själv igen och får veta att hon betett sig underligt i skolan hela dagen innan.
Taki å andra sidan hade tydligen lyckats gå vilse på vägen till skolan, fikat för en smärre förmögenhet och vinkade av sin snygga kollega efter jobbet, utan att ha något som helst minne utav gårdagen…
Ganska snart listar tonåringarna ut att de börjat besitta varandras kroppar, och att minnena försvinner efter att de vaknat. Det blir allt viktigare att hindra den andre från att skämma ut en och hålla låg profil. Långsamt växer ett nätverk av regler och korrespondens fram, alltmedan Taki och Mitsuhas öden knyts samman över tid och rum.

Läs vidare ...

#52FilmsByWomen

En vecka försent har jag bestämt mig för att hoppa på The 52 Films By Women Pledge, som helt enkelt innebär att en på ett år ser 52 filmer regisserade av kvinnor. Jag har dessutom bestämt att det bara ska vara filmer jag inte tidigare sett och att det i största möjliga mån ska vara filmer jag faktiskt är intresserad av att se istället för att gå via en färdig lista. Dessutom har jag tänkt blogga om så många av filmerna som möjligt.

Läs vidare ...

SATC 3?

Någon dag före jul började nyheten spridas att en tredje Sex and the City-film var på gång och jag kände bara nej, nej, NEEEJ FÖR FAN. Vilket kanske var en onödigt stark reaktion – är man inte intresserad så är det väl bara att låta bli att titta. Men till saken hör att jag räknar den andra SATC-filmen till de absolut sämsta jag har sett. Jag kommer knappt ens ihåg något av den, bara min egen reaktion: att den var en lång och gräsligt pinsam upplevelse och att världen skulle varit en bättre plats utan den filmen. Jag minns att jag fällde en kommentar om att den inte ens hade något handling, och det enda karaktärerna gjorde var att skrika. Ja, inte vet jag. Jag minns som sagt inte och det är kanske en bra sak. Det enda som är liiite positivt med en tredje film är att vi verkligen inte är bortskämda med filmer om kvinnors vänskap i 50-årsåldern (eller roller för kvinnor i den åldern över huvud taget …) men efter den plågsamma röran som var den förra filmen har jag svårt att se fram mot ens det.

Läs vidare ...

”A long time ago, we used to be friends”

Spoilers för Captain America-filmerna, och Avengers: Age of Ultron.

Den 27 april var det Sverigepremiär för Captain America: Civil War, den tredje delen i Captain Americas film-serie. Filmen inledde fas tre i Marvels cinematiska universum, och Maria, Nahal, Fia och Frida rusade förstås iväg till biosalongen för att få sin dos superhjälte-drama. Sedan skrev några av oss det här inlägget och glömde att posta det.

Läs vidare ...

”Which People?”

Jag gillar inte skräckfilmer. Jag har gett genren ett antal chanser genom livet, och det finns helt klart både guldkorn såväl som bottennapp. Vad jag menar med att jag inte gillar skräckfilm är att jag helt enkelt inte dras till genren. Jag ser det inte på bio, jag har inte skräckfilmskvällar med vänner, jag försöker inte gräva upp den där kultklassikern ur filmhistoriens mörker. Därför är Halloween heller inte en högtid jag kopplar till skräck. Snarare är det en festlig, utländsk högtid kopplad till hösten och mysig stämning. Yeah, I said it. Det är musikalnummer och klara höstfärger, mycket Tim Burton (som på senare år bjudit ena besvikelsen efter den andra, både professionellt som privat) och magi.

Läs vidare ...

The Descent

The Descent är en sån där film som jag har tänkt säkert 100 gånger att jag borde se. Det som äntligen fick mig att göra slag i saken var att författaren Pål Eggert skrev om den på Facebook och tyckte att den borde nämnas oftare när det snackas feministisk kultfilm: ”Märkligt med tanke på att den handlar om ett kamratgäng som uteslutande består av kvinnor som ska undersöka ett grottsystem. Som i alla skräckfilmer råkar de ut för jävliga saker, men samtidigt är de tänkande, kännande och kompetenta personer.”

Läs vidare ...

Läskiga kortfilmer

Imorgon är det halloween! Vill ni bli rädda bara en liten stund? Här är några tips:

När jag tittade på dem snubblade jag också över Don’t Answer, som jag visserligen inte gillar lika mycket som de två andra, men som jag tar med på grund av att de har något gemensamt: En sorts vardagsrädsla som jag kan känna igen.

Läs vidare ...

”Forgive me for my wrongs, I have just begun” – Suicide Squad

Det finns filmer som är charmigt dåliga. Cheesy och over the top, men ändå roliga och värda att slänga bort två timmar av sitt liv på. Suicide Squad är inte en sådan film. Suicide Squad är en film där en rastlöst sitter av tiden i biosalongen medan en pinsam röra av actionsekvenser, taskigt skådespel och förspilld potential spelas upp på duken och undrar hur det är möjligt att så mycket pengar och så mycket resurser lagts på något så ofantligt mediokert. Suicide Squad är inte den sämsta film jag någonsin sett men däremot är den oerhört provocerande i sin menlöshet.

Läs vidare ...

Central Intelligence: ”You’re like Jason Bourne in jorts!”

Häromkvällen var jag och såg actionkomedin Central Intelligence med Dwayne Johnson och Kevin Hart i huvudrollerna på bio tillsammans med Nahal och hennes syster. Filmen handlar om Bob Stone som återvänder till sin hemstad för sin high school reunion och söker upp sin enda och bästa vän från skolan, Calvin Joyner, för att ses för första gången på tjugo år. Vad Calvin inte vet är att Bob, som var skolans mest utsatta mobboffer under skolåren, har blivit en hemlig CIA-agent och är på väg att dra in honom i ett komplicerat terroristfall.

Läs vidare ...

If the apocalypse comes, beep me

Min relation till X-men började redan för 16 år sen då den första X-men-filmen gick på bio. Ett par år har gått sen dess och jag har inte riktigt hängt med i hajpen. Jag har varken sett alla Wolverine-filmerna eller läst serietidningarna.  Dock har filmerna kvalitéer som jag uppskattar; hjältar med superkrafter, humor och episka fajter.

Läs vidare ...

Lara, min Lara

För ett tag sedan läste jag att Alicia Vikander ska spela Lara Croft i en kommande Tomb Raider-film och min första reaktion var den kanske orättvisa: ”Men… Är inte hon för liten?” Sedan började jag googla, för att ta reda på om Lara Crofts längd bara var något jag hade fått för mig. Lara har genomgått en del förändringar under de 20 år (!) som har gått sedan det första spelet släpptes, och har tydligen under den tiden hunnit krympa från 1.80 till 1.68.

Läs vidare ...

”Vampires don’t do dishes!”

Hur är det egentligen att vara vampyr i en nutida stad? What we do in the shadows är en charmig mockumentär (en fiktiv dokumentär) där ett filmteam följer fyra blodsugande rumskompisar i Wellington på Nya Zeeland, och därmed får en inblick i stadens övernaturliga liv. Det visar sig vara rätt vardagligt – fixa mat, ta hand om hushållet, hitta något roligt att göra och se fram emot den årliga vampyrfesten – men också sorgligt. Det är ju lite svårt att hänga med i samtiden när man är flera hundra år gammal, inte kommer in på nattklubbar eftersom ingen bjuder in en och man oftast äter upp eventuella nya vänner man lyckas skaffa. De dras såklart också med de vanliga problemen som uppstår när man delar bostad: någon har inte diskat på fem år, någon annan har blodat ner soffan. Jobbigt. Och så är det Petyr, som är 8000 år gammal, bor i källaren och ser ut som Nosferatu. Han har lite svårt med den sociala biten, så att säga.

Läs vidare ...

Soundtrackvecka: Marias favoriter

Jag gör som Fia och listar några favoriter. Följande soundtrack är de jag har lyssnat mest på de senaste åren. (”Får inte Howard Shore vara med?” undrade sambon. Jo, han får ett eget inlägg om några dagar!)

 
Pacific Rim av Ramin Djawadi.

Ah, Pacific Rim. Så puckad film, så bra bioupplevelse. Pampigt upphöjt i tusen och det gäller såklart även musiken. Användningsområde: När jag behöver blockera omvärlden (åka tåg), behöver energi för att ta mig igenom något tråkigt (typ attestera fakturor på jobbet) eller bara vill känna att jag är i min egen actionfilm.

Läs vidare ...

American Ultra

Jesse Eisenberg och Kristen Stewart är kanske inte skådespelare man tänker sig som protagonisterna i en actionfilm, men i American Ultra är de just det. De spelar ett pårökt par, Mike och Phoebe, med luddig framtid. ”The perfect fucked up couple”, säger Mike, men rättar sig sedan: Han är en fuck up, och hon är perfekt. Mike är den strulige av dem, och Phoebe den med koll. Eller som en polis uttrycker det: ”You’re his girlfriend, you’re his mom, you’re his maid, you’re his landlady.” Seriöst, ska det handla om att hon bara är omhändertagande, självuppoffrande och ständigt förlåtande? Men det visar sig att det inte är hela historien. Mike har tidigare tillhört CIA och varit en specialtränad hemlig agent. Det kommer han inte ihåg, eftersom hans minne har blivit manipulerat, men nu är någon ute efter att mörda honom för att utlåna de sista spåren av programmet han var en del av. Även Phoebe är mer än hon verkar.

Läs vidare ...

Paper Towns

Grannarna Quentin och Margo var vänner som barn, men i high school gled de isär. Nu är sista året i skolan snart slut och de har inte pratat med varandra på länge. Men en natt dyker Margo upp utanför hans fönster och vill att han ska följa med henne på ett uppdrag. Hon har upptäckt att hennes pojkvän vänstrar med en av hennes vänner och hon har en plan för hämnd. Efter en natt då de jävlas med Margos forna gäng – en fisk, hårborttagningskräm och massor av plastfolie förekommer – tror Quentin att de ska bli vänner igen, eller kanske ett par, men istället försvinner Margo. Det är inte första gången hon rymmer, och eftersom hon tidigare har lämnat små ledtrådar efter sig börjar Quentin leta efter spår.

Läs vidare ...