Paper Towns

Grannarna Quentin och Margo var vänner som barn, men i high school gled de isär. Nu är sista året i skolan snart slut och de har inte pratat med varandra på länge. Men en natt dyker Margo upp utanför hans fönster och vill att han ska följa med henne på ett uppdrag. Hon har upptäckt att hennes pojkvän vänstrar med en av hennes vänner och hon har en plan för hämnd. Efter en natt då de jävlas med Margos forna gäng – en fisk, hårborttagningskräm och massor av plastfolie förekommer – tror Quentin att de ska bli vänner igen, eller kanske ett par, men istället försvinner Margo. Det är inte första gången hon rymmer, och eftersom hon tidigare har lämnat små ledtrådar efter sig börjar Quentin leta efter spår. Läs vidare ...

Star Wars a.k.a. The Nerd Awakens

Ni har alla väntat på att få höra Onda Cirkelns tankar kring Star Wars – The Force Awakens. Ni har inte väntat förgäves.

(Först och främst vill jag utfärda en spoilervarning för detta inlägg. Som om det fortfarande finns någon där ute som inte sett The Force Awakens ännu. Och om det finns det, get to it!) Läs vidare ...

De bästa actionscenerna 2015

Som inläggets titel antyder kommer här utan inbördes ordning min lista över de allra bästa actionscenerna 2015. Spoilervarning!

Anya vs Clarke – The 100

Det här är bara överlag en riktigt bra fightscen, men den är allra bäst som en fight mellan två tjejer som inte filmats eller kan tolkas som mjukporr. Det är bara brutalt, smutsigt och ilsket. Dessutom är den kulmen på en relation och en storyline som kvinnor så sällan får – deras meningsskiljaktigheter och kamp sinsemellan beror på en infekterad relation mellan deras respektive folk och en vilja att sätta dem främst, inte på grund av att de är på olika sidor av en konflikt mellan två män eller på grund av att någon man kommit emellan dem. Det handlar om dem, deras relation, deras känslor, deras berättelser. Det är precis sådant som överlag gör The 100 så jävla bra. Läs vidare ...

2015 – The Recap Oddysey

Jag är ett stort fan av listor; vad jag sett, vad som ska ha premiär, vilka skådisar som är med i vad, vad jag borde se och läsa etc. för att inte tala om alla saker på jobbet man måste göra (detta är dock helt oviktigt i sammanhanget, så vi lämnar det därhän). Fördelen med Onda Cirkeln är ju inte bara att jag fått en ordentlig plattform för mitt rantande, utan att jag delar den med andra som också tipsar mig och är så jävla bra personer över lag. Vi har olika smak och olika preferenser, men ibland sammanfaller dessa precis eller åtminstone tangerar varandra och vi är nog varandras främsta tipsare.
Därför tänkte jag göra en recap av mitt film- och tv-serieår 2015, så ni andra till exempel kan undvika en del missar jag utsatte mig själv för. Som ni ser är det mycket superhjältar och fantasy som dominerar, men det är ju heller inte ovanligt för min del. Beakta att allt på listan inte släpptes 2015 utan det kan vara så att jag helt enkelt bara såg det under nämnda år: Läs vidare ...

Tre bra grejer

Mina senaste inlägg har mest varit negativa och fokuserat på grejer jag ogillat och igår såg jag dessutom äntligen Jurassic World som mest var en klumpig besvikelse, så jag tänkte att det var dags med en sammanställning av en hög grejer som är allmänt squee-worthy:

1. Nya Ghostbusters-bilder Läs vidare ...

Lucy

Jag hade inga större förväntningar på Luc Benssons Lucy med Scarlett Johansson i den titulära huvudrollen efter att ha sett trailern som gjorde såväl filmens rasistiska stereotypiseringar som icke-trovärdiga ”människor använder bara 10 procent av sina hjärna!”-premiss uppenbart, men jag väntade mig ändå en lättsmält film med underhållande actionscener och en intressant protagonist, men inte ens det lyckas Lucy leverera. Läs vidare ...

The Girl King

Den 8 december 1626 föds drottning Kristina på slottet Tre Kronor och antas till en början vara rikets efterlängtade prins. Trots misstaget utses hon till tronarvinge och uppfostras som en prins av Sverige och när hennes far dör tar hon över tronen. The Girl King tar vid när Kristina precis fyllt arton och officiellt krönts och är berättelsen om hur hon försöker styra sitt rike, göra Sverige till ett kulturens centrum, om de konservativa krafter som försöker kontrollera henne och om hennes förälskelse i hovdamen Ebba Sparre. Det är ett fascinerande fiktivt porträtt av en fascinerande historisk figur och Malin Buska gestaltning av den viljestarka, lynniga drottningen är lysande. Filmen är engelskspråkig, men många av skådespelarna är från Sverige och Finland och jag hade väntat mig att den skandinaviskt klingande engelskan skulle kännas klumpig och störig, men den fungerar överlag förvånansvärt väl. Läs vidare ...

Breeding stock vs battle fodder, eller, Hur vi läser karaktärer

Fredrik Strage skriver om rock och det gångna året och att inget ”rockade så hårt som Mad Max: Fury Road […] Rockandet sköts av årets mest minnesvärda filmfigur: Coma The Doof Warrior, en blind gitarrist som går loss på sin eldsprutande gura medan diktatorn Immortan Joe rullar ut i strid”. Vidare skriver han, fortfarande hänförd av Fury Roads explosiva metalcred, ”Det känns logiskt att Ben Smith-Petersen, en stuntman som spelar The Doof Warrior i vissa scener, gifte sig med Riley Keough som är slavinna i filmen – och barnbarn till Elvis Presley”. The Doof Warrior, årets mest minnesvärda filmfigur. Capable, en slavinna, vars skådespelerska bara är intressant på grund av vem hennes morfar var. Kanske är det bara ett klumpigt ordval på grund av ordbegränsningen, men hur kan en titta på Fury Road och tycka att ”slavinna” är det bästa ord för att beskriva Keoughs karaktär? Hur kan en titta på Fury Road och tycka att The Doof Warrior, som sammanlagt har ungefär fem minuters skärmtid, är det bästa med filmen? Läs vidare ...

Jenny’s Wedding

Jenny’s Wedding handlar om Jenny (Katherine Heigl), som när hon bestämmer sig för att hon vill gifta sig med sin flickvän sedan fem år tillbaka, Kitty (Alexis Bledel), måste komma ut för sin familj som hittills levt i ovisshet om det faktum att Kitty inte är hennes väldigt närstående rumskompis. Jag hade fått intrycket av att filmen skulle vara lite som en lesbisk version av Mitt stora feta grekiska bröllop – en komedifilm om att planera ett bröllop och hantera sin ofta jobbiga men i slutändan ändå kärleksfulla familj på samma gång. Istället är Jenny’s Wedding inte komisk alls, utan en dramafilm där Jennys bröllop inte handlar speciellt mycket om Jenny och Kitty, utan om Jennys konventionella familj som hanterar sin dotters lesbiskhet väldigt dåligt. Som sådan är den också en sämre film än vad den hade kunnat vara. Läs vidare ...

Korvfest i djungeln

Någon tyckte tydligen att det var en bra idé med en ny Tarzan-film, som har premiär nästa sommar. Jag tittade på trailen och det här är vad jag tänkte:

00:07 Fin djungel iaf.
00:12 Och fin ångbåt!
00:17 Många män tittar på ännu fler män. Jetemånga.
00:28 Apornas planet. Även Jurassic World.
00:34 Kolla, en kvinna! Iofs en gorilla, men ändå.
00:50 Människokvinna pratar. Hon låter väldigt tänd på Tarzan, you go girl.
00:54 Titta, där är hon. I blöta kläder som klistrar sig, fasthållen av snubbar.
01:00 Och i huvudrollen: Alexander Skarsgårds axlar.
01:03 ”He’s Tarzan. You’re Jane. He’ll come for you.” Uuuuh kan inte fatta att någon skrev den repliken!
01:05 George, George, George of the jungle…
01:12 Ah, posera dramatiskt vid vattenfall! Mer sånt!
01:13 Ska vi slå vad om att alla apor också är män utom Tarzans mamma?
01:17 Vad fan gör Samuel L Jackson här?
01:21 Aliens
01:27 Känner mig inte jätteövertygad av CGI-gnuerna.
01:37 Och i huvudrollen: Alexander Skarsgårds axlar.
01:50 Dude, tycker att du dricker den där tekoppen lite passivaggressivt! Gif-ögonblick.
01:51 Nu vet jag vad Samuel L Jackson gör här. Hans roll är att entusiastiskt väsa ”Tarzan! Tarzzzaaaan!” Läs vidare ...

”If it’s a fairytale you’re hoping for – prepare yourself for so much more”

Jag gjorde en Maria och började skriva en kommentar till Fias trailersvep-inlägg där hon bland annat skrev om The Huntsman: Winter’s War som råkade växa till ett eget inlägg istället.

Jag hade helt glömt bort att den här filmen var på gång tills Fias inlägg påminde mig. Jag tyckte att föregångaren, Snow White and the Huntsman, hade ganska mycket problem när det gällde handling och premiss, men den hade också en hel del bra element: en visuellt snygg fantasyvärld, Charlize Theron som den onda drottningen (som ju trots allt är den en håller på), Kristen Stewart i praktisk rustning, roliga skogsmonster och så vidare. Trots att det känns som Winter’s War kan bli lite hursom, så blev jag oväntat pepp efter att ha sett trailern. Blandade reaktioner: Läs vidare ...

Det var en gång ett zombievirus, eller en jordbävning, eller

Jag har börjat titta på Fear the Walking Dead, som är en prequel/spinoff/någonting till The Walking Dead (den utspelar sig tidigare, på en annan plats och med andra karaktärer), och blivit påmind om hur mycket jag gillar början på katastrofer. FTWD följer en familj i Los Angeles precis när zombiekatastrofen brakar loss på allvar, från de första ryktena om en konstig sjukdom och läskiga klipp på YouTube till totalt kaos. Läs vidare ...

Jennifer’s Body

Jennifer’s Body är en film som har blivit orättvist behandlad av både publik och kritiker, tycker jag. 5.1 på IMDB och 42% och 32% på Rotten Tomatoes? Pfft. På grund av de negativa recensionerna såg jag den inte när den kom (2009) utan det var något år senare, då Sara BE skrev positivt om den i sin dåvarande blogg, som jag gav den en chans. Kritiken har i korthet handlat om dess svajiga ton och att den är en skräckkomedi som varken är läskig eller rolig. Visst förstår jag lite vad de menar med tonen, men när det gäller humorn har folk helt enkelt fel. Den är hur rolig som helst. Läs vidare ...

The Cabin in the Woods

Skräckisar är inte min grej. SÅ inte min grej. Att då välja något att skriva om till vår Halloween-temavecka var…

Okej, det var ganska lätt, faktiskt.

Jag har sett ett fåtal skräckfilmer genom åren, men aldrig för att jag tyckte att det verkade en bra idé att bli skrämd, det har alltid varit något annat som lockat. Som till exempel en regissör/producent/författare som jag gillar. Som till exempel Joss Whedon. Som till exempel The Cabin in the Woods. Läs vidare ...