#52FilmsByWomen

En vecka försent har jag bestämt mig för att hoppa på The 52 Films By Women Pledge, som helt enkelt innebär att en på ett år ser 52 filmer regisserade av kvinnor. Jag har dessutom bestämt att det bara ska vara filmer jag inte tidigare sett och att det i största möjliga mån ska vara filmer jag faktiskt är intresserad av att se istället för att gå via en färdig lista. Dessutom har jag tänkt blogga om så många av filmerna som möjligt.

Läs vidare ...

The Descent

The Descent är en sån där film som jag har tänkt säkert 100 gånger att jag borde se. Det som äntligen fick mig att göra slag i saken var att författaren Pål Eggert skrev om den på Facebook och tyckte att den borde nämnas oftare när det snackas feministisk kultfilm: ”Märkligt med tanke på att den handlar om ett kamratgäng som uteslutande består av kvinnor som ska undersöka ett grottsystem. Som i alla skräckfilmer råkar de ut för jävliga saker, men samtidigt är de tänkande, kännande och kompetenta personer.”

Läs vidare ...

”Forgive me for my wrongs, I have just begun” – Suicide Squad

Det finns filmer som är charmigt dåliga. Cheesy och over the top, men ändå roliga och värda att slänga bort två timmar av sitt liv på. Suicide Squad är inte en sådan film. Suicide Squad är en film där en rastlöst sitter av tiden i biosalongen medan en pinsam röra av actionsekvenser, taskigt skådespel och förspilld potential spelas upp på duken och undrar hur det är möjligt att så mycket pengar och så mycket resurser lagts på något så ofantligt mediokert. Suicide Squad är inte den sämsta film jag någonsin sett men däremot är den oerhört provocerande i sin menlöshet.

Läs vidare ...

Ghostbusters och bristen på kontextbefriad tråk-snygghet

Alla borde läsa den här tumblr-tråden om Holtzmann från Ghostbusters, kvinnliga karaktärer som är sexiga för den kvinnliga blicken och Foz Meadows tillägg om hur kvinnliga karaktärer aldrig får ha en personlig stil utan bara är ”snygga”:

I haven’t seen the film yet, but the above ties into something I’ve been saying for ages about the way female characters are routinely presented as being The Same Kind Of Conventional Beautiful without any reference to context: it ignores the fact that personal presentation is an expression of personality […] The stereotype becomes a cheap shorthand excuse for dressing the characters as though they’re heading for a glamour shoot, because god forbid “this woman cares about fashion” be translated as “wears really gorgeous, practical rainboots and sews pockets into all her skirts” instead of, as it more commonly is, “has perfectly styled long hair worn down at all times and always wears heels, even if they’re an FBI agent in the field”.

Läs vidare ...

Just noise in the system

Jag reagerade med blandade känslor när jag hörde att Person of Interest skulle läggas ned efter en femte avslutande och dessutom nedkortad säsong. Å enda sidan kändes det bra att serien skulle få avslutas på topp istället för att pågå för länge och hinna försämras och att en säsong på tretton avsnitt snarare än 22 bara skulle göra serien gott genom att eliminera filler-avsnitten. Å andra sidan kändes det tråkigt eftersom det alltid är trist när en serie en älskar läggs ned, trots att en vet att inget bra varar för evigt. Sista avsnittet, return 0, sändes för ett par veckor sedan och jag tänkte att det var dags att sammanfatta mina tankar kring sista säsongen.

Läs vidare ...

Sårbarhet, mänsklighet och kvinnliga karaktärer

Jag påbörjade en twitterrant med tweeten ovan men insåg att jag hade mer att säga än vad jag förmådde uttrycka genom Twitter så det fick bli ett blogginlägg istället.

Har ni tänkt på hur varenda person inblandad i att skapa actiondriven popkultur med kvinnliga karaktärer – regissörer, manusförfattare, skådisar, etc – ständigt pratar om hur viktigt det är att deras kvinnliga hjältar är både badass och sårbara på samma gång? Missförstå mig rätt, det är viktigt med kvinnor som får vara sårbara på diverse sätt utan att förminskas eller hånas för det, men vid någon punkt verkar detta insisterande på (alltid en specifik typ av) sårbarhet börjat kopplats ihop med vad som gör en kvinnlig actionhjälte mänsklig och, i längden, välskriven.

Läs vidare ...

Lara, min Lara

För ett tag sedan läste jag att Alicia Vikander ska spela Lara Croft i en kommande Tomb Raider-film och min första reaktion var den kanske orättvisa: ”Men… Är inte hon för liten?” Sedan började jag googla, för att ta reda på om Lara Crofts längd bara var något jag hade fått för mig. Lara har genomgått en del förändringar under de 20 år (!) som har gått sedan det första spelet släpptes, och har tydligen under den tiden hunnit krympa från 1.80 till 1.68.

Läs vidare ...

Gårdagens misstag

Läsare av denna blogg vet att jag tvärtemot all logik varit försiktigt pepp på Legends of Tomorrow, den senaste i raden av CWs superhjälteserier. Mycket av detta har ju varit på grund av Sara Lances återkomst som White Canary och det faktum att Ali Liebert kommer att spela hennes love interest i åtminstone ett avsnitt, men också tack vare alla roliga trailers och teasers som släppts för att promota serien. Det som gjort att jag hoppats på att den skulle vara en förbättring från Arrow var framförallt att det framstått som att Legends of Tomorrow har en mycket mer goofy and skojfrisk ton än sin fadersserie. Och det har den – där Arrow ska föreställa en mörk och gritty hjälte nedtygnd av sin fars handlingar och sitt eget samvete och moraliska betänkligheter, så är hjältarna i Legends of Tomorrow av en annan kaliber. Serien är rent också visuellt ljusare och även om handlingens premiss är rätt mörk – en ond man har tagit kontroll över hela världen och mer eller mindre ödelagt den – är dess ton mer entusiastisk – vi löser det genom att resa i tiden, yeah!

Läs vidare ...

Vegorätt: ”Det är ju superhärligt att det låter jätteonyttigt – för det är det inte!”

I går hade SVTs nya matlagningsprogram Vegorätt premiär och jag slängde mig över det när jag tog en lunchpaus i pluggandet. Även om jag tycker det är trevligt att slötitta på diverse matlagningsprogram på tv så brukar jag sällan aktivt söka upp och titta på matlagning på tv, men eftersom Vegorätt är Sveriges första helvegetariska matlagningsprogram (äntligen!) kände jag att det var värt en titt. Så jag slängde ihop min Anamma-hamburgare med bröd, ketchup, ost och gurka och skivade upp ett äpple eftersom jag glömt köpa pommes och slog ivrigt på programmet. Jag vet inte exakt vad jag väntade mig av Vegorätt egentligen, men resultatet mötte inte mina förväntningar, för att uttrycka det milt.

Läs vidare ...

”It is the gods who have woven our destinies – not ourselves”

En av de (få) saker jag såg fram emot med säsong tre av Vikings var Porunn och hennes kommande karaktärsutveckling. Porunn introducerades nära slutet på säsong två som livegen till Ragnars familj men när hans son Björn kärar ned sig i henne, ger Ragnars fru Aslaug henne sin frihet. Porunn börjar träna som sköldmö eftersom hon ”want to fight in the shieldwall. I want to be like Lagertha”. För Pournn, som trots att hon tycker om Björn verkar tveksam till om hon vill ha ett liv som hans fru och mor till hans eventuella barn, blir Lagertha och livet som sköldmö symboliskt för den yttersta möjliga friheten, representativt för hennes egna nyfunna rätt att välja vad hon vill göra med sitt liv.

Läs vidare ...

Första intrycket av The Magicians

25 januari har fantasyserien The Magicians premiär på SyFy (hur tänkte de med det namnvalet?) men de tjuvstartade genom att visa första avsnittet för några veckor sedan. The Magicians är baserad på en trilogi av Lev Grossman, som ofta har omtalats som en Harry Potter för vuxna, eller en Harry Potter med sex, droger och depression – ja, ni fattar grejen. Huvudpersonen är Quentin, som börjar på Brakebills College for Magical Pedagogy, där han ska lära sig magi. Riktig magi, alltså. För en nörd som Quentin – han är insnöad på en serie barnböcker om det magiska landet Fillory – verkar det vara drömmen, men det visar sig snart att det är både svårt, krävande och farligt. Det är en twist på klassisk coming of age-fantasy, där någon lär sig att hen är speciell, lär sig magi, hittar sin väg och växer upp till att uträtta stordåd. Här har karaktärerna redan växt upp, och även om de hittar magin och så hittar de inte nödvändigtvis sin väg och inte är de särskilt speciella heller.

Läs vidare ...

Det är en ny tid

Nu har Fröken Frimans krig kommit och gått igen – det faktum att seriens säsonger bara är tre timslånga avsnitt är både bra och dåligt. Bra eftersom det korta formatet egentligen är till berättelsen fördel och gör att den hålls ihop och inte vindlar iväg in i pinsam svensk tv-träsket, men dåligt eftersom en ju bara vill ha mer, mer, mer. Det är inte heller bara seriens feministiska tematik som lockar – Fröken Frimans krig är också ett utomordentligt tjusigt kostymdrama som får mig att tråna fejknostalgiskt efter välsydda västar och att få gå och handla i en butik där alla ens matvaror säljs i fina, gedigna små kartong- och glasförpackningar.

Läs vidare ...

Dead Man Defrosting at its worst: säsong tre av Agents of S.H.I.E.L.D.

Innehåller spoilers för säsong tre av Agents of SHIELD.
Agents of SHIELD
har precis gått på halvtidsuppehåll och är tillbaka om ett par månader. Tredje säsongen har främst fokuserat på två spår som SHIELD-agenterna tampas med, som sedan mer eller mindre vävts ihop. För det första, att ett utomjordiskt ”terrigen” har läckt ut i jordens ekosystem och spritts bland människor med hjälp av fiskolja, så allt fler med latent utomjordiskt DNA börjar utvecklas till så kallade Inhumans. Daisy (tidigare Skye) och SHIELD försöker hitta så många av dessa Inhumans de kan för att hjälpa dem igenom transformationen, som ofta innebär destruktiva och till en början labila krafter, samt förhoppningvis rekrytera dem. Men de stöter på patrull: en nystartad organisation, ATCU (The Advanced Threat Containment Unit), som har precis samma agenda, men ett annat slutmål och som leds av Rosalind Price, ATCUs egna motsvarighet till Coulson. Det andra spåret utgörs av monoliten som Simmons fångades av i slutet av säsong två och som Fitz desperat försöker öppna för att få henne tillbaka. Men monoliten är långt mycket farligare än de trott, och SHIELD är inte de enda som vill försöka öppna den.

Läs vidare ...

Breeding stock vs battle fodder, eller, Hur vi läser karaktärer

Fredrik Strage skriver om rock och det gångna året och att inget ”rockade så hårt som Mad Max: Fury Road […] Rockandet sköts av årets mest minnesvärda filmfigur: Coma The Doof Warrior, en blind gitarrist som går loss på sin eldsprutande gura medan diktatorn Immortan Joe rullar ut i strid”. Vidare skriver han, fortfarande hänförd av Fury Roads explosiva metalcred, ”Det känns logiskt att Ben Smith-Petersen, en stuntman som spelar The Doof Warrior i vissa scener, gifte sig med Riley Keough som är slavinna i filmen – och barnbarn till Elvis Presley”. The Doof Warrior, årets mest minnesvärda filmfigur. Capable, en slavinna, vars skådespelerska bara är intressant på grund av vem hennes morfar var. Kanske är det bara ett klumpigt ordval på grund av ordbegränsningen, men hur kan en titta på Fury Road och tycka att ”slavinna” är det bästa ord för att beskriva Keoughs karaktär? Hur kan en titta på Fury Road och tycka att The Doof Warrior, som sammanlagt har ungefär fem minuters skärmtid, är det bästa med filmen?

Läs vidare ...

The Girl of Steel

Jag gissar att jag kan vara den på Onda Cirkeln som har varit mest negativt inställd till Supergirl, DCs första tv-satsning med en kvinnlig protagonist, skapad Ali Adler samt samma personer som ligger bakom mitt favorithatobjekt Arrow (samt The Flash och Legends of Tomorrow). Av promomaterialet att döma tyckte jag att serien verkade vara lite väl cookie-cutter (av samma anledning har jag heller aldrig sett en enda Superman-film), att Benoist kändes rätt platt och tråkig i rollen som Kara Denvers, a.k.a Supergirl, att seriens försök till ett feministiskt budskap i trailern mest gjorde mig irriterad och att det hela överlag bara kändes rätt b, rent ut sagt – och inte på ett bra vis. Det här gjorde mig inte direkt mer pepp, heller.

Läs vidare ...